Jag körde hem från Örebro ikväll. Det var en ganska märklig upplevelse. Jag är inte van att köra bil när det är mörkt, och det både skrämmer och tjusar mig. Jag känner mig såväl instängd som fri när jag susar fram i höstnatten. En gång försökte jag inleda ett samtal med mig själv, men även om jag inte kommer på någon bättre person att konversera med så tröttnade jag snart på att höra mig själv prata. Monologer har en viss tendens att bli ganska enformiga och förutsägbara. Jag behöver ibland lite mänsklig interaktion och stimulans för att kunna inleda långa haranger. Tugga på det ni.

Toumani Diabaté är annars min man för dagen.

Annonser