Föreställ er något värre än utomjordingar, Godzilla och hajar; föreställ er att alla världens tomater plötsligt vänder sig mot mänskligheten och med förenade krafter försöker mosa oss, äta oss och döda oss urskillningslöst och utan pardon. Mänskligheten tar såklart illa upp. Samtidigt försöker regeringen tysta ner det hela (vad annars är regeringar till för?) och skickar ut ett team för att reda ut soppan. Det är den utmärkta handlingen i Attack of the Killer Tomatoes! från det snygga året 1978. 

Det här är en utmärkt kultfilm. Inte nog med att tomaterna plötsligt vill utrota mänskligheten, de mumlar och uppträder som druckna suputer. Filmen innehåller också en fruktansvärd kärlekshistoria som får oss att vrida oss i sofforna. Dialogen är löjlig och effekterna skrattretande. Lägg därtill ett försök att infiltrera tomaterna, en smittande vinjettlåt och en svart man som klär sig som Adolf Hitler, och du har en kultfilm som närmar sig perfektion. Gillar man inte Attack of the Killer Tomatoes! så gillar man helt enkelt inte kultfilmer. I personers reaktion till den här filmen kan man delvis utläsa deras inställning till film i allmänhet. Vi som både gillar Bergman och Waters är dock höjda över den bedömningen. (Nu rynkar jag lite på näsan, och höjer den mot taket.)

Jag har dock inte kommit underfund med hur exakt dessa mördartomater lyckas döda oss, förutom i de fall när mördartomaterna är gjorda av papier-maché och stora som små hus, där jag kan tänka mig en viss moseffekt. Men när det handlar om tomater i vanlig storlek är jag lite mer tveksam. Men det är såklart sådana här logiska kullerbyttor som utgör filmens oemotståndliga charm. Jag måste också påpeka att jag förstår tomaternas vrede. Hur kul är det att ligga och frysa i ett kylskåp och vänta på att bli uppkäkade i valfri sallads- eller tacorätt? Inte så kul antagligen. Till sist: när du omgiven av tomater, be för att du inte har glömt din shotgun.

Kultbetyg: 8/10

Annonser