Jag har otroligt svårt för människor. Där har vi det. Nu är det sagt. Ofta när jag är i stora folksamlingar känner jag mig instängd och onaturlig. Jag vill bara därifrån, ut i regnet, och springa ända tills mina ben inte längre orkar bära mig längre. Allt för att få komma därifrån. Få känna lite frihet. Jag har också svårt för de sociala reglerna, normerna, som jag allt för ofta är helt omedveten om. Jag känner mig inte sällan oinvigd. Mänskliga relationer är så komplicerade nuförtiden. Huja. Ge mig enkel vänskap för i helvete. (Och ge mig pengar, sex och Captain Beefhearts skägg samtidigt. Tack.)

Det är därför inte konstigt att en film som Dersu Uzala av Kurosawa tilltalar mig så mycket. Den handlar om ren okonstlad vänskap. Vänskapen mellan nomaden Dersu Uzala och kaptenen Vladimir Arseniev är ett exempel på den bästa sorten av vänskap. Dem emellan finns det inga hinder i vägen som omöjliggör kommunikation. Och Kurosawas skildring av denna vänskap är mästerlig. När jag ser den filmen känner jag mig upphöjd över vardagens bekymmer och irritationselement. Att vi genom filmmediet kan slippa vardagen, om än också bara för ett par timmar, ter sig som höjden av lycka. Avsnittet när Uzala räddar Arsenievs liv rörde mig till tårar.

Jag ville bara säga det.

Annonser