En vecka har förflutit sedan förra inlägget. Men jag är tyst av en anledning, ser ni. Korta inlägg om mitt liv är inte min grej. För det första skulle det bli ganska enformigt att skriva om mina vardagsrutiner, och för det andra skulle det göra att mina fina filminlägg drunknar i allt sorl. Jag rullar tummarna för er skull det vill säga. Så njut nu.

För tillfället är jag hemma i Örebro. Jag har precis sett Shane Meadows mästerverk This is England, och jag säger som alla andra: Se! Se! Se! This is England skulle faktiskt ha varit årets film, om det nu inte vore för att jag redan har sparat den utmärkelsen till Tarantino och Rodriguez Grindhouseprojekt, och det inte helt oviktiga faktum att filmen är från förra året. Men det är i alla händelser ett litet mästerverk, och alla som är det minsta intresserad av skinheadkulturen bör plocka upp den här. Filmens främsta förtjänst är kanske att den skingrar dimmorna för gemene man som tror att skinheadkulturen är liktydig med rasism, våld, nationalism och andra dåligheter. Skinheadsens nära koppling till skan, reggaen och Jamaica är antagligen inte allmänt känd.

Jag såg alltså filmen här i Örebro, en stad som vid sidan av sitt vattentorn, obefintliga musikliv och usla fotbollslag utmärks av kulturella kretin som anser att film inte kan bli häftigare än den senaste Fantastiska Fyran-filmen. Redan från början blev jag lite orolig när det genom salongsdörren vandrar in en grupp tonåringar man inte kan skilja åt annat än genom DNA-test. Dessa personer (för även från fårskallar förväntar man sig ett visst agentskap) avnjöt filmen genom att skratta på fel ställen och gäspa på helt fel ställen. Och på väg ifrån biosalongen passerar jag deras lilla krets och hör de bevingade orden: ”vi borde ha sett Pirates of the Caribbean istället”. Men din jävla fårskalle. Här har du sett en av årtiondets starkaste filmer, och så vill du hellre se en film som är baserad på en nöjespark. På en nöjespark!

Annonser