Det här har sannolikt varit den värsta bästa dagen i mitt. Jag har spenderat fyra timmar på IKEA, burit flyttkassar, flyttlådor och andra attiraljer nerför trappor, uppför trappor, ut ur ett stort hus och in i en något mindre lägenhet, på ryggen, i händerna och mellan benen. Jag har skruvat, monterat, hamrat, gett bra råd åt mor som försökte sätta upp gardiner (vilket var ett alldeles eget helvete), lyft, svurit (mindre än ni kanske tror), skruvat, förbannat, svettats (ofantliga mängder), hoppat, hjulat, dansat, skruvat … ja, ni förstår, hela baletten och mer därtill. Det där jävla skrivbordshelvetet har jag skruvat ihop och isär fem gånger redan. Om inte underredet satt åt fel håll så spretade benen åt sidorna. Men nu står det där. Stadigt som Franz Beckenbauer. Det skulle antagligen skimra i solnedgången om fönstret låg åt väster, solen var på väg ner, och om inte mor hade satt upp gardiner som påminner om mörkläggningstiderna under Blitzen 1941. Ack, dessa bomber.

Roligast idag var ändå när mor ville klaga på McDonalds för att morötterna i hennes McChickendicken (eller vad den nu hette) inte såg ut som på bilden. Alla vet ju att McDonalds bara är bukfylla, även om de numera serverar ruttna fruktbitar och mandarinjuice till menyerna.

Jag saknar förresten cykel. Om det är någon som vill låna ut sin, eller känner en cykelutlånare, så är ni välkomna att höra av er.

Just nu sitter jag i sängen och lyssnar på Bob Dylan. Ibland är det nödvändigt att sträcka sig tillbaka för att hitta rötterna innan man kan gå framåt i livet. Och Dylan är såklart kung. Imorgon är det registrering och hela fadderullan. Jag har en lumparkompis som alltid avslutar sina dagboksinlägg på ett räddhågset och osäkert vis. Kommer jag att passa in? Kommer jag hitta några vänner? Men rädsla och osäkerhet är så 90-tal. Vi skall icke blygas för oss själva, människor. Istället avslutar jag med ett litet utrymme åt er att kontemplera på.

… sådär.

Annonser