Det här är en sågning av Michael Moore. Jag ber på förhand om ursäkt för alla politiska resonemang som smugit sig in i det här inlägget. Jag ber också om ursäkt för den överdrivet ensidiga inställning som upphovsmannen har ansett vara erforderlig för att uppnå önskad effekt. Men jag har sett för många exempellösa hyllningar och irrelevanta sågningar av Michael Moore för att låta ämnet gå förbi mig. Men först måste vi urskilja två olika sorters människor, vilka båda är värda vårt förakt. Det finns personer som gillar Moores filmer bara av den anledningen att han är kritisk mot USA. Shame on you, som Moore gillar att uttrycka saken. Det finns personer som sågar Moores filmer bara av den anledningen att han kritisk mot USA. Shame on you också. Sådär, så var det sagt.

Det går inte att recensera en film av Moore utan att sätta hans politiska åsikter i fokus. Om han talar med kluven tunga så påverkar det betyget av filmen, det är ett ofrånkomligt faktum. Om man håller med Moore i sak så kommer man antagligen också att se filmen ur en annan synvinkel och recensera därefter. Vad jag kanske anser vara en tråkig parodi kan i andras ögon vara hur kul som helst. Den enda skillnaden är att jag har rätt, och de andra fel. När Moore skällde på George Bush under Oscarsgalan för några år sedan var det många som applåderade tilltaget. Jag såg bara en knasig fet gubbe som skämde ut sig själv. När folk såg Fahrenheit 9/11 så trodde de att de såg någonting fantastiskt. Egentligen så såg de bara ännu ett bevis på att Moore varken kan agera som en blåslampa i politikernas bakdelar eller regissera en bra dokumentär. Jag trodde att någon för mig misshaglig person behagade skämta med mig. Jag skojar inte när jag säger att Fahrenheit 9/11 är en av de sämsta filmerna jag någonsin har sett. Den är inte ens dålig på ett roligt sätt, den dålig på riktigt.

Missförstå mig rätt. Jag ogillar inte Moore på grund av hans politiska åsikter, jag ogillar inte Moore på grund av att hans filmer är ensidiga, partiska osv. och jag ogillar inte Moore på grund av att han är alla vänstermänniskors lilla kelgris. (Ok, det sista är inte helt sant.) Hans åsikter stinker ruttet marxistiskt kadaver, dokumentärer ska vara partiska och jag unnar gärna patetiska människor en fet gubbe att se upp till. Jag ogillar Moore av den enkla anledningen att hans filmer suger balle. Mannen är helt enkelt en usel regissör. Jag kan vid min Gudinna inte förstå varför folk hyllar honom som vore han någon Errol Morris. Varför är han så omhuldad? Frågan för oss tillbaka till början av det här inlägget. Är det Moores talang som dokumentärfilmare eller hans åsikter som hyllas? I recensionerna av Moores filmer står det att man måste beundra Moores filmer även om man inte gillar hans åsikter. Sicket jävla skitsnack. Ed Wood står ingen chans. Moore är antagligen tidernas sämsta regissör.

(Små) recensioner av några av Moores filmer

Roger & Me (1989)

Moore springer omkring i en liten stad och verkar hela tiden passionerat hjärndöd. Om jag vill se något i den stilen ser jag hellre något av George Romero.

Betyg: 3/10

Bowling for Columbine (2002)

Moores bästa film. Men mest på grund av att Marilyn Manson har några vettiga kommentarer om det vansinniga i att skylla på personer som Manson för massakern i Columbine. Jämförelsen med den mediala omständigheten i Kanada är dock ett rejält klavertramp. Pinsamt där.

Betyg: 4/10

Fahrenheit 9/11 (2004)

Jag tror att jag somnade efter en timme. Hur jag kunde somna när jag var nära att kasta upp övergår mitt förstånd.

Betyg: 1/10

Annonser