Nu är det avgjort. Den här bloggen kommer framöver att lämna musiken åt andra som känner den bättre och mer djupgående. Istället kommer jag att ägna tid och utrymme åt filmmediet. Jag skrev ett långt inlägg om Ingmar Bergman häromveckan. (Det här är ett blekt rekapitulerat fragment. Cyberrymden snodde mitt utkast.) Gubben gick ju och dog, så det kändes passande. Jag försökte förklara hur det kan komma sig att det är stort att hylla Bergman, men helt i sin ordning att såga hans filmer. Dig this: Bergman var en fantastisk filmkonstnär, och han (och, märk väl, även många av hans filmer) är väl värd(a) att hyllas av den anledningen. (Ungefär av samma anledning som man vill hylla Sergei Parajanovs Shadows of Our Forgotten Ancestors, så vacker och nyskapande som den var.) Men Bergmans filmer är överskattade. Jag tänker inte ens förklara detta uppenbara faktum. Det är emellertid stort att hylla Bergman. Mannen flydde ju faktiskt det-bästa-av-alla-länder, och från skattmasen dessutom, eller hur det nu gick till, och har upprepade gånger spytt galla över den del av vänstern i vars minne året sextioåtta har något slags rosenskimrande omkring sig. Fanny och Alexander är ju också ganska bra.

Men det alla funderar över är hur en Bergman-rulle, låt oss säga Sommaren med Monika, står sig mot en japansk sexploitationsrulle som Sex and Fury? Låt oss se efter. 

Rond 1. Skådespelare 

I Sex and Fury hittar vi Reiko Ike, i en slags Lady Snowblood-roll, på jakt efter hämnd för en gammal oförrätt. Alla vet att hämnd smakar bäst blodigt, och det är ett sammanhang i vilket Ikes skönhet kommer till sin rätt. Blod och nakna kroppar är en härlig kombination. Christina Lindberg syns i en ganska stor biroll. Lindberg känner vi ju igen från Thriller – En grym film, Sveriges kultrulle nummero uno, och hon dekorerar filmen ytterligare. Nu är det förstås manschauvinistiskt att bara kommentera damernas utseende. För att undvika JämO kan jag lite i förbifarten nämna att Ike är en hygglig skådespelare och att Lindberg är sämre än Ben Affleck i Pearl Harbor. Det vill inte säga lite. I Thriller håller hon i alla fall käften.

I Sommaren med Monika finner vi den ljuvliga Harriett Andersson som Monika, och Lars Ekborg i rollen som den godtrogne Harry. Harriett Andersson gör en av de bästa kvinnliga skådespelarinsatserna i svensk filmhistoria. Jag kan inte föreställa mig någon annan i rollen som Monika. Det vore som att föreställa sig någon annan än Toshirô Mifune i KurosawaYojimbo. Otänkbart det vill säga. Lars Ekborg märkte jag inte så mycket av i filmen. Han spelar någon slags kavaljer till Monika, men hans karaktär är tråkig och platt, och kan bara användas som nyckel när man analyserar Monikas mångbottnade, och därmed mer verklighetstrogna, personlighet. 

Kommentar: Christina Lindberg har för många repliker för att ronden ska vara riktigt spännande. Rond 1 till Bergman.

Sex and Fury – Sommaren med Monika

0 – 1 

Rond 2. Regi 

Det är inte Kurosawa vi snackar om, men det duger allt som oftast. Personer som tycker att kortspelandet i Casino Royale är långrandigt har inte sett Reiko Ike spela kort med Christina Lindberg. Men Japan kan det här med sexploitionsfilmer. Det blir aldrig riktigt pinsamt. 

Sommaren med Monika innehåller en hel del vyer över havet. Stilfullt, elegant. Bergman. Vyer över havet. Jag tänker inte förklara varför det inte ens är hälften så djupt som ni tar för givet.

Kommentar: Bergman.

Sex and Fury – Sommaren med Monika

0 – 3 

Rond 3. Nakenscener 

Sex and Fury innehåller en del av intresse, men det är scenen där Reiko Ike slaktar ett gäng elakingar naken som stannar kvar i minnet. Kroppar klyvs till höger och vänster, blodet skvätter över hennes kropp, och det hela är väldigt estetiskt tilltalande. Det är den överlägset bästa scenen i Sex and Fury. Inget i filmen toppar den. 

Nakenscenen i Sommaren med Monika var tydligen chockerande när det begav sig. Vi får se Harriett Andersson klä av sig framför … uhm, Harry, och sedan gå ned till havet för att bada. Om vi spelar filmen i ultrarapid kan vi skymta en och annan bröstvårta. Det hela är egentligen väldigt oskyldigt. Men det är Harriett Andersson vi talar om! Jag snubblar på tangenterna när jag skriver det här! Scenen låg också till grund för myten och sanningen om den svenska synden. Bara det. 

Kommentar: Poängen delas lika mellan filmerna i den (i många avseenden) viktigaste ronden. Kvalitet väger ibland upp kvantitet. 

Sex and Fury – Sommaren med Monika

6 – 9 

Rond 4. Underhållningsvärde 

Kommentar: Sex och våld är mer underhållande än vyer över havet. Stoppa pressarna!

Sex and Fury – Sommaren med Monika

11 – 13

Slutkommentar: Sommaren med Monika drar till sist det längsta strået. Bergman är trots allt bättre än hyggliga sexploitationsfilmer. Nu kan ni titta på Bergman med lugnat sinne och förnyat intresse.

Annonser