Är det inte en märklig ironi, att ord, som i grund och botten är ämnade för vår nytta, är de hinder över vilka mänskligheten måste ta sig, för att nå insikt? Ord är mystiska entiteter. De är så mystiska att många filosofer (i Platons efterföljd) har velat upphöja några av dem till en icke-sinnlig, tidlös värld, och därefter göra gällande att alla enskilda ting i vår värld enbart är exemplifieringar av dessa perverst perfekta allmänbegrepp. Men jag vill inte tala om Platon eller allmänbegreppens ontologiska status, jag vill tala om den del av verkligheten som inte kan nås av orden och över vilken allmänbegreppen inte råder. Det är där konsten spelar ut sin roll. Med hjälp av konsten kan vi formulera det som inte kan kläs i ord (och därmed har vi ringat in en del av konstens funktion). Problemet, om man nu kan kalla det för ett problem, och det både kan och ska man, är att folk i allmänhet inte är medvetna om ordens brister. Det gör dem också omedvetna om den del av verkligheten som inte går att förklara eller beskriva med hjälp av orden. Misstaget de gör är att förväxla kartan med landet.

 

Bra insiktsfull konst?

Annonser