Jag har bestämt att det här ska bli min sommarblogg. Lite mer frekvent bloggande utlovas därmed. Jag har precis läst klart Människans själ under socialismen av Oscar Wilde, en ur många aspekter fascinerande liten stridsskrift. Wilde förespråkar en omdaning av samhället, från penningsamhället till (vad jag kommer att kalla) en socialistisk individualism. (Istället för en ”individualistisk socialism”; socialismen är för Wilde bara en väg till individualismen.) Socialismen ligger i avskaffandet av privat ägande, och individualismen ligger i avsaknaden av statsmakt. (Ja, Wilde influerades bland annat av anarkisten Kropotkin, som han till och med sägs ha mött.) När makten avskaffas, skriver Wilde, står vägen öppen för självförverkligande. All makt är av ondo.

Det här inlägget ska emellertid kontrastera Wildes socialistiska individualism med anarkokapitalismen, dvs. den liberala inriktning som förespråkar ett avskaffande av statsapparaten, men med en bibehållen äganderätt. Både Wilde och anarkokapitalisten vill avskaffa staten, men de skiljer sig åt ifråga om det privata ägandet. Likheterna dem emellan framgår med all önskvärd tydlighet om man jämför Wildes inledningsord i Människans själ under socialismen med retoriken från anarkokapitalistiskt håll.

Den största fördelen med att införa socialism är utan tvekan det faktum att socialismen skulle befria oss från den trista nödvändigheten att leva för andra. Under nuvarande förhållanden vilar detta tvång så tungt på oss att det knappast finns någon som undgår det.
(…)
De allra flesta förslösar sina liv genom osund och överdriven altruism – de tvingas helt enkelt att på så sätt förstöra livet.

Wilde fortsätter med en attack på välgörenheten. Lösningen på fattigdomsproblemet är inte allmosor, utan en omdaning av samhället som gör fattigdomen omöjlig. Vi som har läst en hel del anarkokapitalistisk (eller libertarianistisk eller objektivistisk) litteratur känner igen retoriken. I Atlas Shrugged målar Ayn Rand upp ett samhälle i vilket alla lever, inte för deras egen skull, utan för alla andras. Det samhället går under, när individerna som skapar välstånd vägrar att förlika sig med det samhälle som kväver deras produktivitet. Altruismen utmålas av Rand som något ont. Att leva för sin egen skull är däremot det främsta moraliska imperativet.

Min poäng med det här inlägget är att beröringspunkterna mellan den frihetliga högern och den frihetliga vänstern är väldigt många, vilket många företrädare för respektive inriktning blundar för. Det är förvånande att så få från den frihetliga vänstern har läst Nozick eller Rand, och lika förvånande är det att så få från den frihetliga högern har läst Kropotkin eller Wilde. Det här speglar människans benägenhet att låsa sitt synfält, och kategoriskt avfärda andra tankar, idéer och influenser, vilket i slutändan är bundet att leda till inskränkthet och indolens. De stampar på samma plätt om och om igen, och när de får ont i fötterna byter de bara skor. Jag försöker sjunga vidsynthetens lov. Därför står Karl Marx på min läslista. Insikt kommer inte av en stilla sjögång, utan av ett idéernas sjöslag.

Annonser