Vissa skivor kräver åtskilliga genomlyssningar; låtarna måste få tillåtelse att smälta in, och framför datorn sitter jag och knådar och bearbetar helhetsintrycket. The Good, the Bad & the Queen är en sådan skiva. Det är ingen svårgenomtränglig skiva, men den behöver mjukas upp ett tag innan formen uppenbarar sig. The Good, the Bad & the Queen är inget band enligt Damon Albarn, ett något märkligt uttalande från den förre Blur-sångaren. (Det ser verkligen ut som ett band. Men vi lägger den frågan åt sidan.) Damon Albarn har (som sagt) ett förflutet i Blur och även i Gorrilaz (som för några år sedan hade megahiten ”Clint Eastwood”). ”The Good, the Bad & the Queen” refererar till alla som rör sig under den Londonska solen. Och skivan handlar uteslutande om London: ”Moving uptown/But I know it’s the place I should be/The streets are all quiet/And no one saying nothing at all/Then the sun came out of he clouds/And charged up the satellites/We all got our energy back and started talking again/It’s the blessed routine/For the Good, the Bad and the Queen/Just moving out of dreams with no physical wounds at all”, sjunger Albarn på det avslutande spåret. En ganska mörk, melankolisk, skildring av London kan tyckas. Men det finns stunder av hoppfullhet; stunder när solen tränger igenom smoggen och lyser på invånarna i den Engelska huvudstaden. Huvudspår är ”’80’s Life”, en vacker tillbakablick på det London som varit, ”Herculean”, en samhällskritisk betraktelse av England, och avslutningsspåret ”The Good, the Bad & the Queen”. Men jag är inte alldeles lyrisk. Det är lite gäsp-gäsp när Albarn har dragit igenom de starkaste spåren, och skivan lyckas aldrig riktigt begeistra mig. Till trots för dessa brister är det en högkvalitativ skiva. Antagligen ett måste för alla som har bott i London.

7/10

Annonser