Jag har ungefär tre passioner. Grekisk filosofi, bra musik och vackra fotbollsmål. Vad den sista passionen anbelangar så har jag alltid fascinerats av solomålen. Det ligger något otroligt vackert i solobedrifter. Messis mål häromveckan fick mitt hjärta att slå halvvolter i något slags glädjerus och bjuda levern på ett glas rött. Solomål brukar ha den effekten på mig. Messis mål mot Getafe tar sig faktiskt in på min topp-10 solomål genom tiderna. Här har ni den.

10. Roberto Baggio. VM 1990. Italien – Tjeckoslovakien.

Det är inget spektakulärt mål, och det är inte heller ett fullfjädrat solomål. Men det är Baggio, och Baggio är klass. Det är inte så mycket hur länge han springer med bollen (från halva planen), eller hur många försvarare han tar sig förbi (tre totalt), utan sättet han gör det på. Tre år senare blev han vald till världens bästa spelare och han spåddes bli VM-kung i USA. Han gjorde fem mål, men betraktades ändå som en besvikelse. (Likheten med Ronaldo fyra år senare är slående.) Det säger något om Baggios storhet. Hästsvansen lever vidare. 1990 var annars en av tidernas sämsta VM-slutspel, och det inte bara ur ett svenskt prespektiv (3 X 2-1). 2.21 i målsnitt, det lägsta någonsin, säger det mesta. Ett undantag som liksom accentuerade den dystra bilden var ett färgsprakande Kamerun med en Roger Milla i spetsen. Och Baggios mål såklart.

9. Zlatan Ibrahimovic. 2004. Ajax – NAC Breda.

Det här var innan Zlatan bestämde sig för att bojkotta media, landslag och soloprestationer. Det anmärkningsvärda med Zlatans mål mot NAC Breda är att han dribblar närmast stillastående. Det är som att se en lyktstolpe navigera sig fram på motorvägen en fredagseftermiddag. Elegant och vackert.

8. Ryan Giggs. 1996. Manchester United – Arsenal.

Manchester Uniteds lilla ytterbreddare lurar skjortan av Tony Adams och kompani i den här FA-cupmatchen från 1996. När Giggs nätar är det ofta spektakulärt, men jag tror inte att han varken tidigare eller senare har gjort något så spektakulärt som det här numret. Antagligen tidernas mål i FA-cupen.

7. Ronaldo. 1996. FC Barcelona – Compostela.

Innan VM i Frankrike var Ronaldo världens bästa fotbollsspelare. Det här målet förklarar varför. Han är nära att snubbla flera gånger, blir ryckt i tröjan och stämplad, men borrar ner huvudet, och fortsätter oförtrutet. Klass.

6. Saeed Al Owairan. VM 1994. Saudiarabien – Belgien.

Ni kommer ihåg de av Kamerun introducerade tajta matchtröjorna som fick FIFA att gå i taket? Saudiarabiens matchtröjor från 1994 är åt den andra ytterligheten. Det är lika mycket matchtröjan som den imponerande prestationen som gör Saeed Al Owairans solomål mot Belgien till en klassiker. Med en tejpad vrist avancerar han över hela planen för att kyligt placera bollen i nättaket. Preud’homme fick för en gångs skull se sig överlistad. Den här matchen blev förresten Majed Abdullah 142 landslagsmatch, vilket var världsrekord på den tiden. Rekordet stod sig (rätta mig om jag har fel) ända till 1997 när en viss Ravelli överträffade den siffran. Saudiarabien tog sig efter två vinster (och som första asiatiska lag någonsin) vidare till kvartsfinal där Sverige blev dem övermäktiga. Resten är historia säger Bill, resten är historia säger Bull.

5. Lionel Messi. 2007. FC Barcelona – Getafe.

Ett driv som världen inte skådat sedan Maradonas glansdagar. En blivande klassiker.

4. Kurre Hamrin. VM 1958. Sverige – Västtyskland.

Jag må vara svensk, men det är en fantastisk prestation av Hamrin. Han vandrar med bollen längs med högerkanten, som i en värld för sig själv, för att sedan ta fart ner till kortlinjen, rundar två tyskar, och avslutar med att lyfta bollen över en förvånad Herkenrath. Spiken i kistan, och tidernas svenska landslagsmål. Sverige vann matchen och gick till final. Hur det gick där, och vem som stal showen, det vet vi alltför väl för att behöva påminnas om. Mer kuriosa: Nacka Skoglund gjorde sitt enda landslagsmål i just den här matchen. Skoglunds mål innebar kvittering mot tyskarna som varit ofina nog att ta ledningen, ett missförhållande som rättades snabbt.

3. Michael Owen. VM 1998. England – Argentina.

Det enda av målen som jag har sett live (alltså, på TV när det hände), och därför ligger det ganska tätt omslingrat den del av mitt hjärta som klappar några extra gånger de tillfällen Owen visar sig på planen. Farten, det lilla rycket förbi Ayala och skottet i krysset i en av tidernas bästa VM-matcher gör att målet har en given plats på den här listan. Men ändå hurrade jag när Argentina gick vidare.

2. George Weah. 1996. Milan – Verona.

Det var i den 87:e matchminuten. Milan har en bräcklig 2-1 ledning över Verona i den första matchen för säsongen, när bollen dimper ner framför fötterna på George Weah efter en misslyckad Verona-hörna. Efter 14 sekunder och 85 meter ligger bollen i Veronamålet. ”A goal for Italy, for Africa, for Milan” sa Weah. Tidernas näst bästa solomål säger jag.

1. Maradona. VM 1986. Argentina – England.

Kärlek.

Annonser