Glada nyheter! The Bees (Band of Bees i staterna) har inte avvikit från den kurs som gjorde Sunshine Hit Me och Free the Bees till så underbara skivor. Det är fortfarande härliga sextiotalspoppiga solskenshistorier, psykadeliska funkballader, och reggaetoner för hela slanten. (Man kanske skulle kunna begära att band från tjugoförsta århundradet inte gör 60-talsmusik. Men det ligger något reaktionärt kissnödigt i den betraktelsen.) I ”Left Foot Stepdown” finner vi till och med en ny ”Chicken Payback” (som fick dig att vilja dansa kycklingdansen). Du kommer att vilja ställa Octopus bredvid något av The Kinks eller Burning Spear. Men influenserna sträcker sig över ganska stora områden, och vi ska inte bry våra hjärnor med sådana saker. Skivan startar med ”Who Cares What the Question is”, ett godkänt öppningsspår, men inte så mycket mer. Men sen händer det. De tre spåren som följer, ”Love in the Harbour”, redan nämnda ”Left Foot Stepdown” och ”Got to Let go”, är mycket starka. ”Love in the Harbour” låter lite som The Birds, tänk Sweetheart of the Rodeo. ”Left Foot Stepdown” är ganska obeskrivlig, och jag tänker inte ens försöka. Och ”Got to Let go” låter otroligt fräsch, trots alla allusioner bakåt i tiden. Sedan kommer ”Listening Man”, en ballad (typ) som skulle göra alla sextiotalsband gröna av avund. Resten av skivan är inte fullt lika bra, men det påverkar inte helhetsbetyget nämnvärt. Jag böjer mig för den härliga vinden. Det är sol, det är vår, det är The Bees. (Jag läste nyss att unga mår sämre än sina föräldrar. Slutsatsen lyder: ”det var bättre förr”. Låt mig för det första betvivla riktigheten i det påståendet, och för det andra rekommendera The Bees till alla landets olyckliga ungdomar.)

8/10

Annonser