Jag har just slagit igen pärmarna på Narziss och Goldmund, skriven av Hermann Hesse. Den berörde mig djupt, och jag ska här försöka förklara varför. Bokens huvudperson är Goldmund som i unga år skrivs in på ett kloster. I klostret finner han läraren Narziss, som blott är några år äldre, och till vilken han utvecklar en djup tillgivenhet. De blir vänner, men till själen är de olika. Hesse behandlar i Narziss och Goldmund motsatsförhållandet mellan Apollon och Dionysos; mellan det självbehärskande och det lustfyllda livet, mellan förnuft, vetenskap och filosofi å ena sidan, och musik, dans, intuition, passion och kärlek å den andra. Narziss är den stränge asketen som hänger sitt liv åt att tjäna Gud, och Goldmund strävar efter att efterlikna honom. Narziss märker dock att Goldmund inte är ämnad för asketlivet, och får honom så småningom att inse det själv. Goldmund lämnar då klostret för ett vagabondliv, och allt vad det innebär: flyktiga kärleksförbindelser, oron över att inte hitta tillräckligt att äta eller en plats att sova, och känslan av fullständig frihet. Vem har inte någon gång i livet velat lämna alla förpliktelser bakom sig och planlöst vandra ut i världen? Just den här känslan, för vilken jag är väldigt svag, har Hesse lyckats beskriva i Goldmund. Han är ynglingen som inte är ämnad för klostret, som istället för att leva i askes och kontemplation, hänger sig åt dryckenskap, kärlekshistorier och sex. Men genom konsten uppnår Goldmund det som Narziss lyckas uppnå genom tänkandet. Men konsten kräver att man har erfarenheter som man inte kan skaffa sig genom kontemplation. Goldmunds utsvävade liv, hans flyktiga passioner och förälskelser, är på så sätt nödvändiga för att han ska kunna uttrycka sig genom konsten.

Det finns givetvis hur mycket som helst att diskutera om en sådan här bok. Det intressanta är dock att betrakta sitt eget liv i ljuset av motsatsförhållandet mellan Apollon och Dionysos. (Apollon och Dionysos var två grekiska gudar, men motsatsförhållandet dem emellan är en konstruktion av eftervärlden, av bl.a. Plutarkos, Nietzsche och Thomas Mann.) Låt oss för tillfället anta att det ligger någonting i det här motsatsförhållandet. Jag har t.ex. sedan en lång tid varit böjd åt Apollon, dvs. åt filosofin och vetenskapen, men har på senare tid börjat intressera mig mer och mer för Dionysos. Bland annat genom musiken, men också genom andra konstarter. Så här ligger det till: Det apollonianska i mig har förvägrat mig många njutningsfulla vägar. (Det är inte fullt så dramatiskt som det låter.) Men jag vill ju vandra dessa vägar! Jag vill inte lämna över mitt sinne åt det rena abstraherandet. Jag vill äta frukterna av erfarenhetens träd, för att använda en sliten metafor. Därför är jag ganska lättad över att upptäcka att det dionysiska börjar ta större och större plats i mitt liv. Den stora frågan är om detta sker på bekostnad av det apollonianska. En av de stora tvistefrågorna i Narziss och Goldmund är huruvida dessa två olika tankesätt kan mötas och förenas i en enda person. Hesse låter Goldmund uttrycka tvivel på att det skulle vara möjligt. Men jag tror att det är möjligt. Jag tror inte man behöver försaka det ena på bekostnad av det ena. Man kan mycket väl låta sig hänföras av en vacker melodi, eller en vacker form (speciellt kvinnliga former, vad mig anbelangar), utan att för den skull ge upp tanken att en gång kunna lösa ett klurigt filosofiskt problem. Därför ska jag fortsätta läsa min Platon och Wittgenstein, samtidigt som jag ger mig hän åt musiken, konsten, skönheten, ja, vad som än behagar min hedonistiska själ. Jag ska insupa båda tankesätten, jag ska bli som en jävla hybrid. Jag tar härmed avstånd från det asketiska kunskapsidealet.

Njutning, inte nödvändigtvis ett hinder för kunskap.

Annonser