En mjuk ljudmatta lägger sig försiktigt över rummet. Jag ligger plötsligt på rygg i en färgsprakande höstskog, och små löv singlar sakta ner på min kropp. Träden kastar långa skuggor över mig, och jag känner att solen inte längre värmer som förut. Genom träden skymtar jag solens döende strålar, och en rysning genomborrar mig. Är även denna värld förgänglig? Men på samma gång översköljs jag av en överväldigande känsla, av en berusande vemodig lycka. Copia är den sortens skiva att man inte riktigt vet hur man ska kunna beskriva hur vacker den är. Och skönhet innehåller lika delar skräck och lycka, varför skivan lyckas uppväcka såväl den ena som den andra känslan ur djupet av lyssnarens själ. Copia innehåller inga medryckande crescendon, och inga experimentella lustar kan ha blivit tillfredsställda när den gjordes. Men den mjuka mattan av ljud är så vacker att det inte går att undvika att bli betagen av dess skönhet.

Copia är årets hittills vackraste skiva.

8/10

Annonser