Jag orkar inte gå bärsärkagång mot hela världen ständigt. Det brukar räcka att peka ut en person eller företeelse, spy ut så mycket galla man bara kan, och sedan gå över och göra någonting nyttigare. För oss emellan, att ständigt hysa agg mot allt och alla kan vara ganska besvärligt för matsmältningen. Och den bryr vi ju oss om. Just nu har jag dock ingen person eller företeelse att spy galla över, och därför känner jag mig ganska väl till mods. Matsmältningen är det inte några som helst problem med, tackar som frågar. Just nu är jag faktiskt i ett sådant lyckorus att jag vill omfamna världen. Men det går ju inte, och därför vill jag lyfta fram orsaken till detta tillstånd av eudaimonia. Jag har upptäckt P.G. Wodehouse. Det är lite märkligt att jag inte har gjort det tidigare. Jag har vid ett flertal tillfällen sett Wodehouse-böckerna stå uppradade i föräldrahemmet, men jag har aldrig tagit itu med läsningen av denne herre. Men förra veckan tänkte jag så, att det kunde jag lika gärna göra, för jag hade ingenting att göra. Jag var så att säga ensam med min tristess, och då vill man alltid ha ett trevligare sällskap. Det visade sig, att Wodehouse är ett utmärkt sällskap. Jag sträckläste Bill Erövraren, och lät mig roas av de gungande beskrivningarna, de hissnande farserna och den intrikata handlingen. Vad jag inte visste var att herrar som Terry Pratchett och Douglas Adams har låtit sig inspirerats av Wodehouse. Det är ganska uppenbart om man uttrycker det försiktigt.

Nej, nu ska jag läsa Herman Hesse.

Annonser