Det finns få saker jag verkligen hatar. Jag hatar sliskiga pojkgrupper, jag hatar leverpastej och jag hatar samlingsskivor. Jag hatar verkligen samlingsskivor, från botten av mitt nästan bottenlösa hjärta. Alla The essential Bob Dylan och The Very Best of Beatles och Westlife: The Greatest Hits får mig att vilja dra mina tarmar uppför matkanalen, långsamt, och hänga mig i dem i gryningen. Som ni förstår så spelar det ingen större roll om samlingsskivorna är med Bob Dylan eller Westlife, det är själva tanken att vilja samla alla bästa låtar på en enda skiva som får mig att känna en sådan aversion. (Det blir inte bättre av att det ofta finns fyra-fem stycken samlingsskivor av en och samma artist eller band. De vanhelgar skivbutikerna med sin närvaro, och förvillar stackars musikentusiaster.)

Om du någon gång har känt att det saknas något när du lyssnar igenom en samlingsskiva så förstår du vad jag menar. Vad saknas? Struktur. Balans. Harmoni. Tanken med en skiva är att den ska höra ihop som en enhet. Splittrar man skivor så missar man den aspekten. Det är ofta så att låtar som ligger bredvid varandra höjer varandra. Ett litet exempel: ”Cowboy Dan” av Modest Mouse från skivan Lonesome Crowded West är en helt underbar låt, men höjer sig ytterligare ett par steg när den föregås av ”Doin’ the Cockroach”. Och skivan som helhet blir bättre av att de två låtarna ligger bredvid varandra. Kanske är det den ideala kompositionen, eller också så skulle en annan komposition ge ett ännu bättre resultat; det får vi aldrig veta. Men det finns alltid ett syfte bakom kompositionen, och det syftet går naturligtvis förlorat om man samlar alla ”bästa” låtar på en enda skiva. Då får vi plötsligt en ny komposition, och du kan vara ganska säker på att den kompositionen inte är bestämd av artisten eller bandet själva. Det är någon djävla fet gubbe med dollarsedlar i kalsongerna. (Vi behöver en stereotyp att hytta nävarna åt för att avreagera oss lite.) Ett till exempel: Många av Bob Dylans bästa låtar är bäst i förbindelse med resten av låtarna på skivan. Visst går det att uppskatta ”All Along the Watchmaker” och ”The Ballad of Frankie Lee and Judas Priest” för sig, men det är tillsammans med resten av låtarna på John Wesley Harding som de blir som starkast. Magiska.

Nu en liten reservation: Jag hatar verkligen inte samlingar som Robert Johnson: The Complete Recordings, emedan Johnsons låtar ursprungligen inte är tänkta att tillhöra en samling låtar på en skiva. Det säger ju sig självt att man inte kan hata liknande försök att ge oss tillgång till underbar musik. Men att splittra skivor, som är tänkta som en helhet, ja, det är rena rama helgerånet! En liten samlingsskiva då och då, det kan jag motvilligt acceptera, men inte att samlingsskivorna tar över showen. Det är verkligen inte till samlingsskivorna du ska vända dig om du vill lära dig mer om en artist eller ett band. Samlingsskivor är till för lata djävlar som inte vill eller orkar skita ner sina händer.

Annonser