Jag såg naturligtvis Oscarsgalan igår natt, och såhär dagen efter – trött och hängig efter en akut sömnbrist – kan jag bittert konstatera att galan inte var mycket att hänga i julgranen. Det var inte spännande för fem öre, och det blev favoritvinster för hela slanten. Men jag unnar Forest Whitaker, Martin Scorsese och Ennio Morricone varsin Oscarstatyett alla dagar i veckan. Whitakers skådespeleri har jag älskat ända sedan den grymt underskattade filmen Ghost Dog. Scorsese behöver i sammanhanget inte presenteras närmare. Har man gjort filmer som Casino, Taxi Driver, Goodfellas och Raging Bull så ska man givetvis ha minst tre Oscarstatyetter i prisskåpet. Nu har Scorsese i alla fall en. Och Ennio Morricone är mannen. Hans musik till spagettivästernfilmerna är legendarisk.

Men det kändes på något sätt som ett mellanår för Oscarsgalan. Och när Al Gore, världens största pretto, sprickfärdig av stolthet uppmanar oss att göra något åt klimathotet, ja, då håller jag på att spy. När Hollywood ska agera världssamvete blir det aldrig bra. Det blir bara fånigt och pretentiöst. Det här var nästan lika illa som när Michael Moore fick något pris för några år sedan. Moore kunde i alla fall göra dokumentärer. Att ge dokumentärpriset till Gore är ett hån mot alla seriösa dokumentärfilmare världen över. Man kunde lika gärna ge priset för bästa film till Basic Instinct 2. På tal om Al Gore. Se honom i episod 1006 av South Park, Manbearpig.

Annonser