Jag har alltid gillat Isolation Years. Det kanske är de avskalade popmelodierna som gör det, men Isolation Years känns aldrig ansträngda eller tillrättalagda. Det känns genuint, äkta, på något sätt. Såväl Cover the Distance som It’s Golden är två riktigt starka skivor, och norrlandsbandet är nu ute med ytterligare en skiva, Sign, Sign, den fjärde i ordningen. (Om jag har räknat rätt.) Sign, Sign är välproducerad (helt utan omtagningar tydligen), väldisponerad, och över låtarna ligger det här karakteristiska (norrländska?) vemodet som vi känner igen från samtliga Isolation Years skivor. Gillar man inte det, ja, då har man helt enkelt inte så mycket att hämta ur Isolation Years. Skivan innehåller några av Isolation Years starkaste låtar: det underbara öppningsspåret Albino Child, Landslide och Say Nothing Day, som är så utpräglat Isolation Years att jag häpnar. Jag har alltid ställt mig likgiltig till alla belackares krav på nyheter i musikvärlden. Det är förvisso önskvärt att musiken utvecklas, men kravet riktas inte sällan mot artister eller band som anses stå och stampa på samma plätt. Men musik måste inte vara nydanande för att vara bra. Isolation Years gör som de har gjort tidigare, och de gör det bra! Det räcker.

7/10

Annonser