Ni kommer väl ihåg Crazy Frog, den lilla fula (och nakna!) grodan som för ett par år sedan dök upp med sitt jollrande vart man än vände sina öron? Crazy Frog i all ära, men jag gillar nog föregångarna bättre. The Marcels är mest kända för sin cover av Blue Moon, som toppade pop- och R&B-listorna i USA.
Men succén flagade snabbt och de återfick aldrig samma publikframgångar. Jag tror (och hoppas) att Crazy Frog har gått samma öde till mötes. Men The Marcels förtjänade bättre. De var kanske fyrtio år före sin tid. På 2000-talet hade de i alla fall blivit snuskigt rika och blivit mordhotade av Chris Martin, och det är ju – om sanningen ska fram – vad hela den här grejen att göra musik går ut på.
We don’t like the frog and it brings me out in hives. I go red. The point is that little thing should have its legs chopped off and I’d like to eat them in a restaurant.
Chris Martin
5 kommentarer
Comments feed for this article
februari 19, 2007 den 3:28 e m
Martin Janzon
På väg hem från Örebro igår lyssnades det på Coldplay i bilen, och det var som jag trodde – välgjord, snygg och korrekt poprock är oftast ytterst tråkigt. Dessutom är det samma halvmelankoliska stämning över alla låtar. Jag som älskade Coldplay i min unga ungdom, men seasons change and so do I, I guess.
Jag tror faktiskt inte att det är den läskiga kombinationen av MTV-favoriter och gubbrocksgunstlingar (Coldplay har ju blivit båda) som har skapat min aversion. Jag gillar det bara inte längre.
februari 19, 2007 den 4:29 e m
sunvalley
Då måste jag fråga: Gäller din aversion bara Coldplay post-Parachutes, eller även deras debutalbum? Jag tycker (faktiskt, och trots allt) att Parachutes håller än. Men liksom för dig så var Coldplay min första förälskelse, och kanske även min första besvikelse. (Men mest såhär betraktat i efterhand.)
Jag antar att viss musik åldras väldigt dåligt. Hm.
februari 19, 2007 den 5:28 e m
Martin Janzon
Jag tror att det som starkt griper tag i en i en viss ålder, och kanske under förutsättningen att man inte hört så mycket annat, lätt känns sunkigt i efterhand. Nuförtiden har jag svårt att upskatta även Parachutes (det var den skivan förälskelsen gällde och den är ju deras bästa), även om jag på ett objektivt plan tycker flera av låtarna är bra. Jag ogillar egentligen inte direkt Coldplay, tycker bara att deras storhet inte är berättigad. Detta gäller ju förvisso för många artister.
Sen är det sant att musik åldras olika snabbt. Det är svårt att förstå hur t ex en del av musiken från Sonic Youth och Bon Jovi kommer från samma årtionde…
februari 19, 2007 den 5:30 e m
Martin Janzon
I första inlägget sa jag att jag inte gillade dem, och i nästa att jag inte direkt ogillade dem. Lite oklart. Såhär då: Jag gillar de inte, men tycker inte de är dåliga. Finns mycket som är bättre, finns minst lika mycket som är sämre. Finns dock tillräckligt mycket som är bättre för att jag i princip aldrig ska komma att behöva lyssna på dem igen förutom i nåt slags nyfikenhets eller nostalgisyfte.
februari 20, 2007 den 11:02 f m
sunvalley
Men det är ändå något speciellt med den första förälskelsen. :) Jag tror att du har rätt: Coldplay faller in under kategorin band man varken gillar eller ogillar, och det gör dem ganska ointressanta. För faktum är att även dålig musik är ganska intressant ibland. (Eller så är det allting runtomkring dålig musik som är intressant.) Coldplay hamnar i ett ingenmansland. I limbo – även om det nu är avskaffat i den katolska mytologin.