Jag vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt lyssnar jag på Stone Roses självbetitlade debutalbum mitt i natten. Jag vill inte påstå att jag blir exalterad, hänförd eller entusiastisk; men jag blir intresserad. Jag tror att det är en bra tumregel att inte bedöma ett band eller en skiva efter endast en genomlyssning. Gör man det så hamnar man till slut ganska lättvindigt i den ganska tråkiga situationen att man endast spelar musik som sätter sig efter tre sekunders speltid. Jag vill inte hemfalla åt den vanliga indiejargongen, dvs. att kritisera den stora massan för att vara musikaliskt obildade, men det ligger säkert en hel del i den bedömningen. The Stone Roses låter väldigt bra vid första genomlyssningen, men av ovanstående skäl känner jag mig inte extatisk. Den enda (påstått svårlyssnade) skivan som jag har tagit till mig direkt är nog Arcade Fires Funeral. Men det har mest att göra med att jag hade lyssnat på deras EP precis innan, som är betydligt mer svårlyssnad. Det kanske slumpar sig så att den här skivan blir min favoritskiva, men det är omöjligt att yttra sig om just nu. Förresten: låter inte fjärde spåret på skivan, Elizabeth My Dear, som en låt av Simon and Garfunkel?

Stone Roses. Coola, eller vad?

Annonser