Jag har precis läst klart Dubbelgångaren av vår käre vän Fjodor Dostojevskij. Dubbelgångaren tillhör Dostojevskijs tidiga författarskap, innan vistelsen i Sibirien, och innan de romanprojekt som vi alla förknippar med Fjodor: Idioten, Bröderna Karamazov och (alla skolelevers skräck) Brott och Straff. Dubbelgångaren handlar om titulärrådet Goljadkin som hamnar i den prekära situationen att hans doppelgänger, hans alter ego med samma namn, övertar mer och mer av hans liv. Jag tror inte det är helt fel att betrakta Dubbelgångaren som en föregångare till den moderna psykologiska trillern. De psykologiska aspekterna av boken, Goljadkins resa mot galenskapen, uppvisar tydliga likheter med Dostojevksijs senare texter. Tänk bara på Raskolnikovs sjukdomsvandring genom St. Petersburg i Brott och Straff, eller beskrivningen av furst Mysjkin vid dennes epilepsianfall i Idioten. Men annars skiljer sig Dubbelgångaren ganska markant från den senare Fjodor. Det religiösa är bland annat helt frånvarande i Dubbelgångaren, vilket inte direkt kan sägas om Idioten eller Bröderna Karamazov. Direkta jämförelser är annars ganska svåra att göra, emedan Dubelgångaren endast sträcker sig över ett par hundratal sidor. Men det är en psykologisk thriller av högsta klass. 

Den blev tydligen ganska kritiserad vid utgivningen, år 1846, eftersom den enligt den samlade kritikerkåren uppvisade uppenbara likheter med Gogols Petersburgsberättelser, som Näsan, Kappan och Nevskij Prospekt. Det var (och är fortfarande) en ganska orättvis beskyllning. Dostojevskij har naturligtvis lånat en del av Gogol, men säg vilken rysk författare som inte har gjort det! Men Fjodor har en extra psykologisk dimension i sitt författareskap som gör att han tränger djupare än Gogol och en realist som Tolstoj. Att kritisera Dostojevskij för att han uppvisar likheter med Gogol är som att kritisera en god smörgås, med extra allt, för att uppvisa uppenbara likheter med en simpel skiva franskbröd. Jag jämför inte Gogol med franskbröd, men ni förstår liknelsen. Fjodors psykologiska dimension gör att hans texter aldrig går ut på att rada upp fakta. Därför är också hans texter alltid en njutning att läsa; det gör hans texter allmängiltiga, och på så sätt tidlösa. Dubbelgångaren förstärker sålunda min uppfattning om Dostojevskij som tidernas störste människoskildrare.

Annonser