Dagens rocksteady. Koko Taylor är The Queen of Blues, Aretha Franklin är The Queen of Soul, Helen Mirron är helt enkelt The Queen och Scarlett Johansson borde utnämnas till drottning över något. Allt detta är fint och bra, men det är Phyllis Dillon, och ingen annan, som är The Queen of Rocksteady, och det är kanske fetast trots allt. “Don’t Stay Away” var den första låt hon spelade in för Duke Reid och hans Treasure Isle, och det är en pärla till låt. Den är i paritet med Eddie Holmans “Hey There Lonely Girl” i brinnande åtrå och obesvarad kärlek. “If you knew how much I love you/How much I need you”, sjunger Dillon, “You wouldn’t stay away”.

Jo, tjosan. Men det är en underbart vacker låt. Ni hittar den här.

Lyssna gärna också på “Remember That Sunday”, en duett tillsammans med Alton Ellis, kungen av rocksteady. Det är nästan Marvin Gaye - Tammi Terrell där. “Remember That Sunday” hittar ni här.

Man måste nån gång göra upp med sitt förflutna. Det är vad alla säger. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, men jag ska ge det ett försök. Det är möjligt att det får alla demoner i mitt inre att skingras, som emokids för solen, som rappare för polisen, etc. Därför ska jag ge er en liten inblick i vad jag lyssnade på för sju-åtta år sedan, och vad jag tycker om det idag.

Gorky’s Zygotic Mynci - “Spanish Dance Troupe”

Johannes, sexton år, tyckte att det här var en fantastisk låt. Han spelade den när det regnade, när han kände sig deprimerad, och han blev strax glad igen. Låten doftade solbränna, sommarvind i håret och en turnébuss som gled igenom ett Spanien där vackra spanjorskor kastade slängkyssar efter honom. “Spanish Dance Troupe” beskrev allt vad Johannes, sexton år, tyckte och tänkte om Sverige. “My conclusion this summer/Was there was much too much rain/So i ran off on thursday/With a dance troupe from Spain”. Och han kom aldrig tillbaka. Låt gå för att han fysiskt var närvarande vid franskaproven, men i tankarna var han redan på en turnébuss genom Spanien: vin, kvinnor, sång. IG i franska. Ah, caramba!

Johannes, tjugotvå år, tycker att det här är en fantastisk låt. Han spelar den inte alls lika ofta, nästan inte alls. Men låten doftar fortfarande solbränna, sommarvind i håret och spanjorskor. Låt gå för att han fysiskt är närvarande vid filosofitentorna. Men i tankarna är han på en turnébuss genom Spanien: vin, kvinnor, sång. VG på tentan. Ah, fantástico! Han har lärt sig.

The Goo Goo Dolls - “Iris”

Enligt Johannes, sexton år, var det här nästan fem minuter av ouppfylld kärlek, brinnande längtan och (han skulle då inte använda det ordet) soul. En gitarrsnubbe som sjunger om att han vill få tjejen att veta vem han är, det var musikalisk och textmässig perfektion för den här upplagan av mig själv. Johannes, sexton år, väntade bara på en chans att spela “Iris” för någon som betydde något extra. Han fick (tog) givetvis inte den chansen, och det var kanske, med facit i hand, tur det.

Johannes, tjugotvå år, tycker att det här mer eller mindre suger åsneballe. Han vill fortfarande att tjejerna ska veta vem han är, men han tror att philly soul ger en bättre inblick i hans själ än The Goo Goo Dolls. Och vill han lyssna på dockor så väljer han New York Dolls alla dagar i veckan.

Ryan Adams - “Come Pick Me Up”

Johannes, sexton år, introducerades till Ryan Adams av hans föräldrar, som hade köpt Heartbreaker. Den spelades flitigt i bilen, och den gjorde alla milen till Småland mindre outhärdliga. Han gillade låten helt enkelt. Need I say more?

Johannes, tjugotvå år, tycker att det här är … bra. Han har inte lyssnat på “Come Pick Me Up” på flera år, och har varit ohyggligt rädd för att finna den tråkig, oinspirerande och intetsägande. Han finner den inte alls så bra som för åtta år sedan, men det vore en omöjlighet med tanke på hur mycket vatten som har runnit under broarna. Nu tänker ni: vågar han nu gå vidare och lyssna på hela Heartbreaker, eller kanske t o m hela Gold?

Njä, det vågar han inte riktigt. Men en dag så.

Tänk dig att du är på det här humöret. Du är sentimental på gränsen till det löjliga, du kan gråta en skvätt över en vacker melodi, ett vackert minne, en svunnen kärlek. Det är ibland inte önskvärt, och då kanske du snurrar igång Yellowman, acid house eller något annat som får tjäna som en skön verklighetsflykt. Men tänk om du är nöjd med det här tårdrypande känslotillståndet. Du vill vara sentimental. Du behöver ingen uppryckning. Och du vill ha soul. Då kommer söderns soul att kännas lite för smutsig; såväl Otis Redding som Sam & Dave kommer att kännas opolerade. Motown kommer däremot att kännas lite för tillrättalagt och poppigt. Det är inte glad popsoul du behöver, utan någonting som bejakar dina känslor.

Det du behöver är lite philly soul!

Vi börjar med

Eddie Holman - “Hey There Lonely Girl”

där Eddie Holman med en vibrerande falsettröst sjunger till en ensam tjej som har fått sitt hjärta krossat av en annan kille. “Hey there lonely girl, lonely girl/Let me make your broken heart like new”. Den här låten sammanfattar allt vad philly soul handlar om. En ouppfylld, och ibland får man känslan ouppnåelig, kärlekstörst.

Om ni tycker att det var hjärtskärande, så ska ni lyssna på

The Spinners - “I’ll Be Around”

där Phillipe Wynne har fått nobben av en tjej. Men han kommer alltid att vara där om hon ändrar sig. “There’s always a chance/A tiny spark remains, yeah/And sparks turn into flames/And love can burn once again”. Vi hör låten dö ut, men Wynne fortsätter att upprepa dessa ord, och vi förstår att han verkligen kommer att vara där, att han aldrig kommer att ge upp hoppet. Det må vara naivt och godtroget, tjejen kommer antagligen att styra kosan mot nya killar, men det här ger oss kärleksfattiga en liten inblick i hur äkta kärlek ser ut och låter som.

Även nästa låt

The Delfonics - “I’m Sorry”

handlar om kärlek. Här är det William Hart som har bedragit sin flicka, men innerligt vill vinna henne tillbaka. “Now I hunger for your touch/I never knew you meant so much/I know that I have hurt you and I’m sorry”. Sensmoralen är förstås att värdesätta det man har innan man förlorar det. Om man inte gör det måste man nog komma med en philly soul-historia för att göra allting rätt igen. Efter “I’m Sorry” kan man förlåta vem som helst för vilka snedsteg som helst.

Dagens rocksteady. “What kind of world am I living in?” frågar sig Keeble Drummond i inledningen av “What Kind of World”. “Is it a world without love? … I can’t be happy. I can’t be free. Because everything I try there’s always someone who wants to hurt me. Why can’t we love one another? Why can’t we help each other.” För dessa uppriktiga frågor, och för den magiska rytmen och de själfulla rösterna från Drummond och de två övriga medlemmarna i The Cables, Elbert Stewart och Vince Stoddard, är det här en klassiker värd att lyftas fram.

Man måste älska människorna.

“Be Young, Be Foolish, Be Happy” av The Tams. Jag tycker att den förtjänar en egen bloggpost.

Den här klassiska Northern Soul-låten (som även är stor i beach music-kretsar) fångar allt som är viktigt i livet. Kunskap? Pssh! Pengar? Pssshh! Ära och berömmelse? Psssshhh! Kärlek är grejen hela veckan. Sen att åtminstone de tre senast uppräknade sakerna av någon anledning ofta hjälper till, det är en annan femma.

Det här är dock så långt ifrån min tråkiga cynism man kan komma.

Italien har inte bara skänkt världen Italo disco, Roberto Baggio och fascism. Landet där ingen vettig fotboll längre spelas har även gett oss odödliga skräckfilmer i regi av Lucio Fulci. Man kan se Zombie Flesh-Eaters som den europeiska motsvarigheten till Dawn of the Dead, som kom ut året innan. Faktum är att inledningen och slutscenen på Zombie Flesh-Eaters, de som utspelar sig i New York, las till väldigt sent i manuset, just eftersom man ville rida lite på Romeros framgångsvåg. Originaltiteln på Zombie Flesh-Eaters är dessutom Zombie 2, ett namn som för tankarna till Romeros klassiska skräckfilm, som i Europa släpptes under namnet Zombie.

Det finns en bra sak med Zombie Flesh-Eaters. Det finns givetvis många bra saker, alla sköna zombiescener inte minst, men det finns en riktigt bra sak som är värd att påpeka för sig: den suggestiva och förföriska musiken, signerad Fabio Frizzo. På min lista överträffas den i skräckfilmssammanhang bara av musiken till Cannibal Holocaust. Och det vill inte säga lite, eftersom musiken till Cannibal Holocaust är den bästa någonsin, alla kategorier. (Ennio Morricone? Tyvärr, här står även du i skuggan.)

Den första halvan av Zombie Flesh-Eaters är ungefär lika rolig som Solomon Burke är smal. Det vill säga inte alls. Från det jag förstod är handlingen i filmen denna: En båt driver in i New Yorks hamn, med en zombie som barlast. Ett par personer dör. Huvudpersonen i filmen, spelad av Tisa Farrow, Mia Farrows syster, tas in till förhör, eftersom hennes far äger båten. Tillsammans med en reporter bestämmer hon sig för att åka och leta efter honom. Ja, sådant är upplägget. Men det hela är förstås bara en transportsträcka till den senare delen av filmen, som är en fröjd för alla äkta zombiefantaster därute. Två scener sticker ut. Den ena bokstavligt, den andra bildligt talat.

Annars är det klassisk zombiedramaturgi; folk som aldrig fattar att man inte kan göra slut på dessa levande döda genom att skjuta dem i bröstet. Det som krävs är en välriktad salva rakt i tallkottkörteln, the pineal gland, ty där sitter zombiesjälen. Så lär Descarcass.*

Zombie Flesh-Eaters har väldigt mycket som talar för sig. Hajscenen är legendarisk - en av de bästa zombiescenerna någonsin skulle jag vilja säga. Vi har också en hel del omotiverad nakenhet, en faktor som inte alls är ovidkommande i dessa sammanhang. Men samtidigt känns det som jag jag vill gilla den mer än jag faktiskt gör. Fulci borde ha koncentrerat sig mer på att göra den första delen av filmen rolig, eller helt enkelt ge oss vad vi vill ha from the very beginning: nakna kroppar, blod, avslitna lemmar och … ja, det är väl ungefär det vi vill ha.

Kultbetyg: 7/10

I teorin är det här dock mycket bättre. Men det finns ju så mycket som är så mycket bättre i teorin. Wittgenstein, kommunism, och köttbullar och vaniljsås, är bara några exempel.

* Det här är faktiskt väldigt roligt, även om ni inte fattar det. Jag tänkte egentligen inte ge en förklaring, men ok då. “Carcass” är engelska för kadaver eller död djurkropp, och Descartes var en filosof som lärde ut att själen sitter i tallkottkörteln. Vadå “vadårå”? Skratta! Motherfuckers.

Dagens rocksteady.

Peter Guralnick skriver i Sweet Soul Music: Rhythm and Blues and the Southern Dream of Freedom att soul “is not … (contrary to most received opinion), a music of uninhibited emotional release - though at times it comes close. What it offers, rather, is something akin to the ‘knowledgeable apprehension,’ in Alfred Hitchcock’s famous definition of suspense, that precedes the actual climax, that everyone knows is coming - it’s just nobody is quite sure when.” Soulen skiljer sig sålunda från rock’n'roll som erbjuder detta utlopp för känslorna. Jämför t.ex. Otis Redding med Little Richard, och skillnaden lär vara hyfsat tydlig.

Jag vill påstå att rocksteady är för ska vad soul är för rock’n'roll. Lirare som Alton Ellis och The Paragons hade förmågan att, precis som de amerikanska soulartisterna, balansera på den där smala plankan som skiljer leda från eufori. Och såväl rock’n'roll som ska har en tendens att bli ganska uttjatad och enformig, till skillnad från soul och rocksteady, vars företrädare oftast inte förlorar sig själva i euforin. Det är kanske därför jag föredrar soul framför rock’n'roll och rocksteady framför ska.

“Hold Them” av Roy Shirley är ett utmärkt exempel på vad jag menar. Även om den bygger upp till ett orgasmliknande crescendo så behåller den sin tillbakalutade taktgång. “Hold Them” var stilskapande för rocksteadyn och Roy Shirleys enda riktigt stora hit. (Möjligtvis tillsammans med “Get On the Ball”.)

När The Bees släppte sin skiva Free the Bees år 2004 tyckte jag att det var en fullpoängare. Jag fastnade speciellt för “Chicken Payback“, en hyllning, som jag senare kom att inse, till Rufus Thomas och hans “Funky Chicken”. The Bees är ett band som drar stora influenser från det så kallade “glada sextiotalet”. Det går ofta till överdrift och The Bees lyckas sällan skapa något genuint eget. Deras skivor är trevliga upplevelser, även om de inte lämnar några bestående intryck. Så tycker jag numera.

Rufus Thomas alltså! Det jag vet om Rufus Thomas är att han har gjort några fina låtar för Stax, i synnerhet “Cause I Love You”, tillsammans med sin dotter, Carla Thomas. (Och som inledningsvis låter som “Oh Carolina” av The Paragons.) Men det här klippet är en klass för sig själv!

Busta Rhymes vill ha respekt.

Dagens rocksteady. Om jag inte minns helt fel så skulle de egentligen ha hetat Carlton and His Shades, men på grund av ett stavfel blev det Carlton and His Shoes istället. Det här kan vara deras bästa låt. Heck yeah, det är deras bästa låt.