Category Archive

Italien har inte bara skänkt världen Italo disco, Roberto Baggio och fascism. Landet där ingen vettig fotboll längre spelas har även gett oss odödliga skräckfilmer i regi av Lucio Fulci. Man kan se Zombie Flesh-Eaters som den europeiska motsvarigheten till Dawn of the Dead, som kom ut året innan. Faktum är att inledningen och slutscenen på Zombie Flesh-Eaters, de som utspelar sig i New York, las till väldigt sent i manuset, just eftersom man ville rida lite på Romeros framgångsvåg. Originaltiteln på Zombie Flesh-Eaters är dessutom Zombie 2, ett namn som för tankarna till Romeros klassiska skräckfilm, som i Europa släpptes under namnet Zombie.

Det finns en bra sak med Zombie Flesh-Eaters. Det finns givetvis många bra saker, alla sköna zombiescener inte minst, men det finns en riktigt bra sak som är värd att påpeka för sig: den suggestiva och förföriska musiken, signerad Fabio Frizzo. På min lista överträffas den i skräckfilmssammanhang bara av musiken till Cannibal Holocaust. Och det vill inte säga lite, eftersom musiken till Cannibal Holocaust är den bästa någonsin, alla kategorier. (Ennio Morricone? Tyvärr, här står även du i skuggan.)

Den första halvan av Zombie Flesh-Eaters är ungefär lika rolig som Solomon Burke är smal. Det vill säga inte alls. Från det jag förstod är handlingen i filmen denna: En båt driver in i New Yorks hamn, med en zombie som barlast. Ett par personer dör. Huvudpersonen i filmen, spelad av Tisa Farrow, Mia Farrows syster, tas in till förhör, eftersom hennes far äger båten. Tillsammans med en reporter bestämmer hon sig för att åka och leta efter honom. Ja, sådant är upplägget. Men det hela är förstås bara en transportsträcka till den senare delen av filmen, som är en fröjd för alla äkta zombiefantaster därute. Två scener sticker ut. Den ena bokstavligt, den andra bildligt talat.

Annars är det klassisk zombiedramaturgi; folk som aldrig fattar att man inte kan göra slut på dessa levande döda genom att skjuta dem i bröstet. Det som krävs är en välriktad salva rakt i tallkottkörteln, the pineal gland, ty där sitter zombiesjälen. Så lär Descarcass.*

Zombie Flesh-Eaters har väldigt mycket som talar för sig. Hajscenen är legendarisk - en av de bästa zombiescenerna någonsin skulle jag vilja säga. Vi har också en hel del omotiverad nakenhet, en faktor som inte alls är ovidkommande i dessa sammanhang. Men samtidigt känns det som jag jag vill gilla den mer än jag faktiskt gör. Fulci borde ha koncentrerat sig mer på att göra den första delen av filmen rolig, eller helt enkelt ge oss vad vi vill ha from the very beginning: nakna kroppar, blod, avslitna lemmar och … ja, det är väl ungefär det vi vill ha.

Kultbetyg: 7/10

I teorin är det här dock mycket bättre. Men det finns ju så mycket som är så mycket bättre i teorin. Wittgenstein, kommunism, och köttbullar och vaniljsås, är bara några exempel.

* Det här är faktiskt väldigt roligt, även om ni inte fattar det. Jag tänkte egentligen inte ge en förklaring, men ok då. “Carcass” är engelska för kadaver eller död djurkropp, och Descartes var en filosof som lärde ut att själen sitter i tallkottkörteln. Vadå “vadårå”? Skratta! Motherfuckers.

Min starkaste association när jag hör Gérard Depardieus namn är gyttja och osexiga äventyr i det postrevolutionära Frankrike, tidigt artonhundratal. Det har antagligen att göra med vaga minnen av Les Misérables, en miniserie baserad på Victor Hugos roman, där Gerard har huvudrollen, och där vi i andra roller finner såväl John Malkovich som Charlotte Gainsbourg, dotter till, hm … i det där klippet ser det mest ut som Rami Shaaban.

Nåväl. Allt det här kan antyda att jag inte direkt avgudar Gerard, vilket är helt korrekt. Men min bild av killen har nyanserats en aning, speciellt efter att jag såg Buffet Froid, en surrealistisk deckarhistoria, som sprungen ur den franska surrealistiska traditionen. Hur skulle det kunna slå fel?

I en dokumentär om Luis Buñuel säger Carlos Fuentes att surrealismen visserligen uppstod i Frankrike, men bara som idé. I Frankrike blev surrealismen rationell och cartesiansk. (Och hur kul är en rationell surrealism?) Surrealismen blev bäst i händerna på personer som inte kom från Frankrike, som Tysklands Max Ernst eller Spaniens Luis Buñuel, som kunde använda surrealismen på ett bättre sätt tillsammans med sina kulturarv. (I Buñuels fall, t.ex. Goya, Cervantes och Valle-Inclán.) Fuentes teori är intressant. Det är ingen tvekan om att Jodorowskys El Topo är bättre än Cocteaus Le sang d’un poète. Och Max Ernst är skön. Men jag tror jag avhåller mig från att avfärda fransk surrealism i första taget.

Buffet Froid är ett bra exempel på fransk surrealism. Och då menar jag inte “bra” i betydelsen “utmärkande”, utan bara att Buffet Froid är en bra film. Jag kan kort sammanfatta Buffet Froid såhär: mordintriger, vackra kvinnor och märkliga situationer. Handlingen kretsar kring tre personer: Alphonse Tram, en arbetslös desillusionerad ung man, spelad av Depardieu, en poliskommisarie som inte har något emot mord, och mannen som mördade Alphonses fru. Filmen innehåller fantastiskt bisarra situationer, och är riktigt underhållande att se. (En för surrealistiska filmer överhängande risk är att de blir olidligt tråkiga.)

Här är en scen där Depardieu hittar sin kniv instucken i en främling i tunnelbanan. Hoppas ni kommer ihåg lite från skolfranskan.

Och som körsbäret på glassberget kommer Carole Bouquet in i en avgörande del av filmens slutskede. Bouquet är kanske mest känd som bondbrud eller som ena hälften av Conchita i Buñuels Cet obscur objet du désir, eller som stor poster på min vägg. Här ser hon lika fantastisk ut som alltid.

Betyget blir en stabil åtta.

Kultbetyg: 8/10

Jag känner mig nödd och tvungen att skriva några rader om Rihanna, innan minnet dunstar bort som en spermafläck i solen. Rihanna uppträdde i Stockholm för en vecka sedan, och alla som är något var där. Stina-Lee var där, jag var där, och Sveriges svar på Brother Ali, Adam Tensta, fick till och med göra sin grej på scenen innan Rihanna äntligen också var där. Först lite om Tensta: Bra musik. Bra tryck. I stunder lite för hård för r’n'b-tjejerna som samlats framför scenen, men till “My Cool” hoppades och jublades det. Ge honom några år säger jag, och han kan kanske fylla lokalen på egna premisser.

Rihanna då? Ja, hon var snygg. Nu lyssnade jag inte så mycket på musiken, men stundtals svängde det och stundtals var det ganska dåligt. De självklara hitsen, som “Umbrella” och “Don’t Stop the Music” är exempel på det förra, och alla ballader och mellanspel (då Rihanna, flämt, bytte kläder) är exempel på det senare. Stina-Lee har en klockren analys av det dåliga: “lite för mkt ‘rock-metal-stuk’ över det hela på nåt sätt”. Muskelknuttarna som onanistiskt pillade på sina fallosinstrument kunde jag gott ha klarat mig utan, musikaliskt och estetiskt.

Jag antar att det var en bra spelning. Vi får vara glada att vi inte är Estland.

“Wang Dang Doodle” skrevs av Willie Dixon för Howlin’ Wolf. I sin självbiografi skriver Dixon att av alla låtar han skrev för Howlin’ Wolf så var “Wang Dang Doodle” den han gillade minst. Detta till trots har den blivit föremål (och ibland offer) för otaliga omtolkningar, av akter så skilda som Pointer Sisters och Grateful Dead. Men vilken tolkning är egentligen den bästa? Pointer Sisters medryckande soulversion eller kanske den avskalade och opolerade tolkningen av PJ Harvey? Det är det här inläggets raison d’être att fastslå detta, once and for all.

Vi börjar med originalversionen.

Howlin’ Wolf levererar som vanligt. Den raspiga rösten ger låten en rå oförmedlad energi. Men samtidigt kan man inte undvika att ta Dixons kritik mot låten i beaktande. Vad denna kritik består av har jag förstås ingen aning om, men jag kan gissa att det har någonting att göra med låtens lättvindiga och trallvänliga natur. Den har inte alls samma musikaliska och textmässiga kvalitéer som några andra av Dixons låtar för Howlin’ Wolf, som t.ex. “Spoonful“.

Det blir tre Dixon-huvuden av fem möjliga.

Vi fortsätter med Pointer Sisters, som skruvar upp rösterna och ger oss en svängfylld tolkning av Dixons låt.

I början håller systrarna sig till manus, men efter att de plockat fram blåsinstrumenten börjar det hända saker. Till slut är det inte artikulerade ljud vi hör, utan oartikulerade sådana. Klänningarna och den märkliga inledningen gör givetvis inte saken värre. En galen hyllning som överträffar originalet.

Resultatet? Fyra Dixon-huvuden som nickar i takt.

Så till Grateful Deads country-rockiga tolkning.

Grateful Dead är som alla vet ett ganska överskattat band. Ok, de har gjort några skivor som är värda att lyssna på, det är sant. Men deras psykadeliska odysséer når aldrig krautrockiga dimensioner, och om man ska förtjäna epitetet “det ultimata kultbandet” så måste man prestera lite bättre än så. På sin repertoar har de trots allt ganska medelmåttiga låtar. Den här versionen av “Wang Dang Doodle” är det inte så mycket bevänt med. Förutsägbart och intetsägande. Publiken gillar det förstås, men det är samtidigt ett välkänt faktum att man inte bryr sig så mycket om hur det låter när man genom åren har levt på hallucinogena droger.

Mer än ett Dixon-huvud kan jag (och ska jag) inte ge till the Deads.

Vi vänder oss därför raskt till PJ Harvey.

Det här gillar jag. PJ Harvey version av “Wang Dang Doodle” står på egna ben, och lämnar sålunda Dixons skugga bakom sig. Där Grateful Deads version blott är en futtig kopia är det här ett självständigt konstverk. PJ Harveys opolerade stämma är idealisk. Jag menar, låten skrevs trots allt för Howlin’ Wolf.

För fullständighetens skull måste jag inkludera Willie Dixons egna framförande av “Wang Dang Doodle”. För trots att han inte gillar låten så har han vid upprepade tillfällen framfört den. Som här på en jazzfestival i Montreal 1979.

Det är inget som får mig att göra saltomortaler i sängen, men det är en stabil insats från Dixon. Men vad är upp med det svala mottagandet från publiken? Loosen up!

Vad ger man detta? Ja, inte mindre än en trea. Killen skrev ju trots allt låten.

Jag har givetvis sparat det bästa till sist.

Koko Taylors version har allt. Vilken känsla och kraft i rösten! Det blir inte mycket bättre än så här. Pointer Sisters och PJ Harveys versioner är förvisso mer självständiga verk, men Koko Taylor kompenserar det med att helt enkelt göra den bästa versionen av “Wang Dang Doodle” som finns därute. Det känns onödigt att mer utförligt förklara varför Koko Taylors version är bäst. Lyssna och you shall understand.

Fem Dixon-huvuden av fem möjliga till The Queen of Blues.

Ps.

Den sämsta tolkningen står Ted Nugent för, och då har jag inte ens tagit mig besväret att lyssna på den. Men allt Ted Nugent gör är dåligt per default.

Vad är en kultfilm? Är det en udda film med en hängiven fanskara som kan alla repliker utantill? Förvisso. Och därför är det inte helt missvisande att kalla Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters (vilket lysande namn!) för en kultfilm, även om den släpptes så nyligen som förra året. Poängen med den här återkommande recensionsposten är att påkalla uppmärksamhet till udda filmer, och inte nödvändigtvis till filmer som uppfattas som kultiga. Med det sagt måste jag kraftigt understryka att Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters uppfyller de flesta kriterier för att kallas kultig. Och därför är en recension på sin plats.

Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters är ännu ett exempel på en filmatisering av en tv-serie. South Park-filmen lyckades med att överföra seriens humor till långfilmsformatet. Eftersom jag inte har sett ett enda avsnitt av Aqua Teen Hunger Force kan jag inte bedöma om man har lyckats att bevara seriens särart. Men den här recensionen blir kanske mer rättvis på så vis, när jag inte behöver ta något sådant i beaktande. Fast å andra sidan har jag hört att man har svårt att förstå humorn i filmen om man inte har sett serien. Men ni känner mig: jag har ett välutvecklat sinne för dålig humor. Ingen osmaklig anspelning, putslustig smädelse eller tarvlig lustighet går mig förbi.

Nåja.

Filmen kretsar kring ovanstående karaktärer. I ordning: Frylock, en påse pommes frites med Van Dyke-skägg, den förnuftiga karaktären, med ett labb i källaren och en VHS-ingång på ryggen, som har rollen att balansera Master Shake: en egocentrisk och sadistisk milkshake, och Meatwad: en fredlig men korkad köttbulle som kan ta nästan vilken skepnad som helst. Slutligen Carl (inte i bild): en sarkastisk granne till karaktärerna ovan, vars musikintresse centreras till “klassisk rock” och Ted Nugent. Det bästa med dessa karaktärer är att de fungerar otroligt väl tillsammans. De täcker in alla mänskliga egenheter, och det känns aldrig som att man saknar någon. (Som man gjorde när Eric lämnade That ‘70 Show eller som man gjorde i Futurama.)

Vad man har försökt att göra är att sträcka ut ett serieavsnitt till långfilmsformat. Det fungerar överraskande bra. Det finns annars en risk att man höjer ribban för högt och gör en Linus Thörnblad och river ut sig i finalen. Men Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters undviker lätt alla sådana fällor.

(kultursnobbist)

- Men du måste erkänna att det här är otroligt dålig humor.

(jag)

- Javisst. Men jag har aldrig riktigt förstått den där uppdelningen mellan dålig och fin humor. Däremot förstår jag uppdelningen mellan dålig och bra humor fullständigt. Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters försöker aldrig vara något den inte är.

- Men ska vi inte ställa högre krav på populärkulturen? Är det inte ett tidens tecken att vi bara ställer som krav på filmer att de ska lyckas underhålla?

- Det är ett tidens tecken. Men det finns inget fel med filmer där man inte ur varenda scen kan krama ur ett svar på frågan om livets beskaffenhet. Det finns inget fel med filmer som försöker underhålla för underhållandets skull. Om Schopenhauer levde idag skulle han samtycka.

Det här är befriande roligt. Från den lysande inledningsscenen till det obegripliga slutet är Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters en underhållande film. Det räcker så.

Kultbetyg: 7/10

Jag hade stora problem att sova inatt. Jag låg och vred mig, som man bara kan ligga och vrida sig när man är sömnlös, i nästan två timmar, innan nattens gudinna sänkte mörkrets slöja över mig. Jag lät mig sugas in i drömmarnas värld, där jag upplevda både det ena och det andra. Tyvärr kommer jag inte ihåg ett smack i skrivande stund. Men jag gissar att drömmarna hade stora likheter Richard Elfmans psykadeliska champagnegalopp Forbidden Zone, en film som saknar motsvarighet i filmhistorien

Forbidden Zone kretsar kring den sjätte dimensionen, till vilken man kan komma genom en dörr i familjen Hercules källare. Frenchy (som givetvis bryter på franska) irrar sig in den sjätte dimensionen, där kung Fausto (spelad av Hervé Villechaize, som tragiskt nog tog självmord 1993, efter en rad olyckliga omständigheter) förälskar sig i henne. Detta uppskattas inte av drottning Doris, som tillfångatar henne. Resten av familjen måste nu försöka rädda Frenchy från drottningens onda klor. Det är en ganska enkel sammanställning över handlingen i Forbidden Zone. (Handlingen var faktiskt en efterkonstruktion för att knyta samman allting.) Om ni till detta adderar en galen djävul, fantasifulla musikstycken av Danny Elfman, barbröstade kvinnor, en kåt padda som drottningens vänstra hand, och multiplicerar summan med antalet gånger ni kommer kikna av skratt, så har ni en ungefärlig uppfattning av filmen. Det här är den officiella trailern:

Danny Elfman har som sagt skrivit alla musikstycken till Forbidden Zone. (Det är hans brorsa som har regisserat filmen.) Danny Elfman har på senare tid gjort musikstycken till framförallt Tim Burtons filmer. Ni kommer säkert ihåg Oogie Boogie från Burtons julsaga The Nightmare Before Christmas. (Notera tärningarna.) Det är en perfekt illustration av Elfmans underbara musikstycken, och uppvisar stora likheter med ett stycke med djävulen i Forbidden Zone. (Som förresten spelas av just Danny Elfman.) Jag ger er inga klipp från Forbidden Zone, eftersom jag tycker att ni ska filmen först.

Forbidden Zone har kallats B-filmernas Citizen Kane; en liknelse som lovar stort. Men det är ingen överdrift. Forbidden Zone lever upp till alla möjliga krav man kan ställa på en kultfilm. Man kan inte ha roligare framför dumburken. En klockren fullpoängare.

Kultbetyg: 10/10

Dags för ännu en film att leta sig in i Er hippocampus och stanna där för evigt. Filmen för dagen är Bruno Bozzettos Allegro Non Troppo, en animerad film från 1977. Bruno Bozzetto är som alla vet en italiensk animatör, mest känd för den animerade karaktären Signor Rossi. Det här är Signor Rossi:

Signor Rossi är med i Allegro Non Troppo, men brinner upp med pappret han är ritad på. Signor Rossi är en i mina ögon ganska färglös karaktär. Jag ger er hellre ett annat, lite mer samhällskritiskt klipp, för att illustrera Bozzettos stil.

Men till filmen. Allegro Non Troppo innehåller en icke-animerad ramberättelse i vilken en elak teaterdirektör tvingar en animatör att skapa animationer så att säga live, till musik av utvalda verk av sex klassiska kompositörer: Prélude à l’après-midi d’un faune av Claude Debussy, Slavonic Dance No. 7 Op. 46 av Antonín Dvořák, Boléro av Maurice Ravel, Valse Triste av Jean Sibelius, Concerto in C major for 2 Oboes, 2 Clarinets, Strings and Continuo av Antonio Vivaldi och The Firebird by Igor Stravinsky. Filmen innehåller sålunda sex animerade historier och en ramberättelse som för berättelsen framåt. Trots att den är tydligt inspirerad av Disneys Fantasia (och mer än en gång refererar till Disney) så tar den upp ämnen som Disney aldrig skulle ge sig på. Bozzetto viker inte för samhällskritik eller smått sexuella skildringar. Det är inte Fritz the Cat, men ni fattar.

Allegro Non Troppo är en antologi, och alla delar fungerar inte lika bra. Det finns ögonblick där man inte kan slita sina ögon från skärmen, men det finns också ögonblick där man faktiskt kan göra det, och börjar studera mönster på tapeten, eller något liknande. Detsamma kan sägas om animationerna. Vissa delar är helt fantastiska, andra bara ok. Animationen till Ravels Boléro skildrar t.ex. den sista skvätten Coca Cola i en flaska, som får liv och förvandlar sig till fabulösa varelser och former. (Bilden ovanför.)

Det här är också en del som fungerar otroligt väl.

Helhetsbetyget är stabilt. Den innehåller tillräckligt mycket konstigt för att hålla mig intresserad, och det mesta är avslappnat befriat från någon slags röd tråd. Wonderbra musik. Sköna animationer. Italiensk humor. Jag är nöjd.

Kultbetyg: 8/10

Det finns filmer av enbart historiskt intresse. Bröderna Lumières filmer är av den sorten. Så fruktansvärt häftigt är det inte att se ett tåg anlända till järnvägsstationen. Men L’arrivée d’un train à la Ciotat är en av de första filmerna, och har därför ett stort historiskt värde. Samma sak gäller för Blood Feast från 1963 som, trots att den är en pina att se, beredde väg för gore-filmerna. Och samma sak gäller för The Immoral Mr. Teas av Russ Meyer. The Immoral Mr. Teas är Russ Meyers första film, och har historiskt värde enbart av den anledningen. Russ Meyer skulle senare regissera vad som kanske är tidernas bästa kultfilm (om vi bortser från Harold & Maude, som antagligen är en av tidernas bästa filmer whatsoever) i och med Faster, Pussycat! Kill! Kill!

Mr. Teas i aktion

The Immoral Mr. Teas handlar som titeln antyder om Mr. Teas, en obehaglig men ändå ganska skön voyeur, som av någon anledning stöter ihop med vackra, storbystade damer (vilket säger sig självt, eftersom det är Russ Meyer vi snackar om) i sitt dagliga liv. Efter att ha fått en spruta vid ett tandläkarbesök sätts hans fantasier igång, och resten av filmen är en enda kavalkad av avklädda damer och putslustig musik. (Filmen är från 1959, vilket måste höja några ögonbryn, med tanke på mängden nakenhet.) I bakgrunden hör vi en berättarröst som påminner om berättarrösten i tecknade serier med Långben som vi såg på Disneydags när vi var små. Ett exempel:

The guitar as we know it today, came about as a result of many types of earlier stringed instruments. There was first the harp, the lute, then the zither, and mandolin. The guitar is a very sensitive instrument, with “G” being the third string, and is played over a system of frets. Sensitive men have been fretting over G-strings for years!

Det här är en riktigt usel film, tro inget annat. Det finns ingen egentlig handling att tala om, och de små försöken till humor skulle inte ens göra Jacques Tati glad. (Mr. Teas påminner faktiskt en hel del om M. Hulot, huvudpersonen i den överskattade Les Vacances de M. Hulot) Filmen är faktiskt ganska olidlig från början till slut, speciellt eftersom den inte är så provokativ nu som den var för snart femtio år sedan. Men man måste ändå uppskatta Meyers och filmens ärlighet. Den försöker inte vara något den inte är, och kvinnorna är vackra, trots att de är gråa skuggor i jämförelse med t.ex. Lori Williams från Pussycat.

Enbart för hardcorefans till Russ Meyer.

Kultbetyg: 4/10

Vincent Price är mannen med rösten. Jag kan nämna två exempel som skingrar alla eventuella tvivel: han är berättarrösten i Tim Burtons fantastiska kortfilm Vincent, och han rappar i Michael Jacksons “Thriller”. (Om ni ser videon, och har ögonen med er, kommer ni att se hans namn på biografen.) Dessa två exempel är från år 1982, i slutet av Prices skådespelarkarriär. (Han medverkade till yttermera visso i Burtons Edward Scissorhands.) The Abominable Dr. Phibes är från 1971, inte från toppen av hans karriär, men frågan är om den inte är från någon artistisk, konstnärlig topp i alla fall.

Det är hur som helst skandal att man inte har sett fler av hans filmer. Det här är ett försök att rätta till detta sorgliga faktum.

Som ni kan utläsa från titeln så handlar The Abominable Dr. Phibes om Dr. Phibes, spelad av Price, som söker hämnd på nio andra doktorer som han anser skyldiga till sin frus död. Eftersom han har en examen i teologi så använder han givetvis de tio bibliska plågorna - som Gud sände till Egypten för att tvinga faraon att ge israelerna, under ledning av Moses, tillåtelse att vandra ut ur landet - för sina hämnaktioner. (Vi talar om plågor som grodor, hagel, gräshoppor, blod, mörker, den förstföddas död, osv. Allt finns i Exodus för den vetgirige.) Filmvärlden lär oss att psykotiska mördare ofta följer ett mönster, inte sällan ett religiöst sådant, för att utkräva hämnd (eller var det nu månne vara, hämnd är dock ett första klassens motiv). David Finschers Seven är ett utmärkt exempel på detta. Saken är också den att man inte ser Phibes yttra ett enda ord i hela filmen. Han talar genom en slang, skadad som han blev i en bilolycka. Det dröjer en halvtimme (eller så) innan man hör hans första ord.

The Abominable Dr. Phibes är en stilbildande film. Det är antagligen ingen slump att (den lätt överskattade) V för Vendetta i stora drag påminner om The Abominable Dr. Phibes. Jag har visserligen en liten förkärlek till frihetstörstande personer som gärna drar med sig hela omgivningen i stora samhällsomstörtande experiment (vilket kanske till viss del reflekterar min personlighet), men jag väljer The Abominable Dr. Phibes över V för Vendetta alla dagar i veckan.

Det här är en utmärkt skräckfilm. Den är i stunder komisk, i form av detektiven med brittisk accent som är på jakt efter Phibes (men det varken stör eller förstör); den är i stunder vacker, i form av en violinspelande Vulnavia, Phibes fagra sidekick; den är i stunder lika färgsprakande som Dario Argentos Suspiria. Vad jag vill säga är att The Abominable Dr. Phibes är en ruskigt underhållande film. Det räcker långt, ända till

Kultbetyg: 8/10

och en plats i mitt filmälskande hjärta.

Steve McQueen, “The King of Cool”, är en av mina stora personliga favoriter, allt sedan han rymde från ett välbevakat tyskt fängelse i The Great Escape, som mycket väl kan vara den enskilt viktigaste filmupplevelsen i mitt liv. Jag såg den när jag var i de yngre tonåren, och jag har svårt att komma på någon film som har haft samma inverkan på mig. (Det skulle vara Jurassic Park i så fall. Jag var åtta, och gömde mig bakom en jeansjacka i biosalongen. Hujumej.) The Great Escape är ett mästerverk, men alla måste starta sina filmkarriärer någonstans. Steve McQueen startade sin karriär i The Blob, en skräckis från det sena femtiotalet, som är föremål för den här bloggposten.

The Blob är en utomjordisk livsform som tar sig till jorden genom en meteorit. Dess (evolutionärt mycket framgångsrika) överlevnadsstrategi går ut på att den suger sig fast vid andra levande varelser och sedan absorberar dessa. Ett ungt par åker för att leta efter meteoriten, men den har redan sugit sig fast vid en gammal gubbes hand. De kör honom till doktorn, men snart är blobben (jag tar mig vissa språkliga friheter) på fri fot i den lilla staden och det unga paret måste försöka stoppa den. Effekterna är löjligt roliga, Steve McQueen är cool och filmen har en riktigt fräck vinjettsång, skriven av Burt Bacharach, som har skrivit låtar till artister som Dusty Springfield, The Beatles och B.J. Thomas (ni känner alla till “Raindrops Keep Falling on my Head”).

Steve McQueen har sagt att han hatar den här filmen, men det finns ingen anledning att lyssna på “The King of Cool” den här gången. The Blob är en ruskigt underhållande skräckfilm. Och om ni inte blir skrämda av blobben så kommer ni i alla fall ha roligt åt dess fysionomi.

Kultbetyg: 8/10

Föreställ er något värre än utomjordingar, Godzilla och hajar; föreställ er att alla världens tomater plötsligt vänder sig mot mänskligheten och med förenade krafter försöker mosa oss, äta oss och döda oss urskillningslöst och utan pardon. Mänskligheten tar såklart illa upp. Samtidigt försöker regeringen tysta ner det hela (vad annars är regeringar till för?) och skickar ut ett team för att reda ut soppan. Det är den utmärkta handlingen i Attack of the Killer Tomatoes! från det snygga året 1978. 

Det här är en utmärkt kultfilm. Inte nog med att tomaterna plötsligt vill utrota mänskligheten, de mumlar och uppträder som druckna suputer. Filmen innehåller också en fruktansvärd kärlekshistoria som får oss att vrida oss i sofforna. Dialogen är löjlig och effekterna skrattretande. Lägg därtill ett försök att infiltrera tomaterna, en smittande vinjettlåt och en svart man som klär sig som Adolf Hitler, och du har en kultfilm som närmar sig perfektion. Gillar man inte Attack of the Killer Tomatoes! så gillar man helt enkelt inte kultfilmer. I personers reaktion till den här filmen kan man delvis utläsa deras inställning till film i allmänhet. Vi som både gillar Bergman och Waters är dock höjda över den bedömningen. (Nu rynkar jag lite på näsan, och höjer den mot taket.)

Jag har dock inte kommit underfund med hur exakt dessa mördartomater lyckas döda oss, förutom i de fall när mördartomaterna är gjorda av papier-maché och stora som små hus, där jag kan tänka mig en viss moseffekt. Men när det handlar om tomater i vanlig storlek är jag lite mer tveksam. Men det är såklart sådana här logiska kullerbyttor som utgör filmens oemotståndliga charm. Jag måste också påpeka att jag förstår tomaternas vrede. Hur kul är det att ligga och frysa i ett kylskåp och vänta på att bli uppkäkade i valfri sallads- eller tacorätt? Inte så kul antagligen. Till sist: när du omgiven av tomater, be för att du inte har glömt din shotgun.

Kultbetyg: 8/10

Dags för ett nytt återkommande inslag i bloggen. Jag ska se och recensera en kultfilm per vecka. Traditioner är som alla vet viktiga att efterleva, speciellt nyinstiftade sådana, och därför lovar jag med handen över min svarta själ att försöka efterleva denna. Den här veckan är tillägnad Alex Coxs Repo Man från 1984. 1984 hade USA en skådis som president, Carl Lewis vann fyra guld i OS och Michael Jackson brände hjässan vid en reklaminspelning för Pepsi. Repo Man är många sätt Los Angeles motsvarighet till Jamaicas The Harder They Come, en hyllning till den lokala musikscenen, och hur jävla skön som helst. På soundtracket finner vi bland annat Black Flag, Iggy Pop (inte från Kalifornien, men ändå) och en cover av Jonathan Richmans “Pablo Picasso” av Burning Sensations.

Otto är en kille från Los Angeles som kommer i kontakt med det lokala Repo Man-gänget, som lagligt tar tillbaka bilar från personer som inte har betalat för sig. Han tar sig snabbt in i rollen som Repo Man, och njuter livet med snabba biljakter, droger och cash i fickan. Otto och andra konkurrerande Repo Man-gäng blir snart indragna i en jakt efter en bil som är värd 20 000 dollar, i vilken det finns något mystiskt och farligt i bagageutrymmet. På jakt efter det här mystiska och farliga är också en kvinnlig FBI-agent och hennes … uhm, FBI-gäng. Filmen utvecklar sig sedermera till en galen blandning av utomjordingar, surrealistiska situationer, punkrockare och andra märkligheter. Repo Man innehåller mycket av behållning. Först och främst har man otroligt roligt; åt Emilio Estevez prestation som den kaxige Otto, åt alla nischade ungdomsgäng som får stor betydelse för utvecklingen av filmen, och inte minst åt tanken att det man sitter och kollar på är en punkrockig 80-talsfilm om utomjordingar. Det kan helt enkelt inte vara fel, och det är det inte heller. Repo Man innehåller också flera utmärkande drag för kultfilmer i allmänhet. Den är våldsam och språket är inte i närheten av vad alla engelska lingvister sitter och runkar till.

Sammanfattningsvis är Repo Man en kultrulle att se. Plocka upp säger jag.

Kultbetyg: 7/10

Vissa skivor kräver åtskilliga genomlyssningar; låtarna måste få tillåtelse att smälta in, och framför datorn sitter jag och knådar och bearbetar helhetsintrycket. The Good, the Bad & the Queen är en sådan skiva. Det är ingen svårgenomtränglig skiva, men den behöver mjukas upp ett tag innan formen uppenbarar sig. The Good, the Bad & the Queen är inget band enligt Damon Albarn, ett något märkligt uttalande från den förre Blur-sångaren. (Det ser verkligen ut som ett band. Men vi lägger den frågan åt sidan.) Damon Albarn har (som sagt) ett förflutet i Blur och även i Gorrilaz (som för några år sedan hade megahiten “Clint Eastwood”). “The Good, the Bad & the Queen” refererar till alla som rör sig under den Londonska solen. Och skivan handlar uteslutande om London: “Moving uptown/But I know it’s the place I should be/The streets are all quiet/And no one saying nothing at all/Then the sun came out of he clouds/And charged up the satellites/We all got our energy back and started talking again/It’s the blessed routine/For the Good, the Bad and the Queen/Just moving out of dreams with no physical wounds at all”, sjunger Albarn på det avslutande spåret. En ganska mörk, melankolisk, skildring av London kan tyckas. Men det finns stunder av hoppfullhet; stunder när solen tränger igenom smoggen och lyser på invånarna i den Engelska huvudstaden. Huvudspår är “’80’s Life”, en vacker tillbakablick på det London som varit, “Herculean”, en samhällskritisk betraktelse av England, och avslutningsspåret “The Good, the Bad & the Queen”. Men jag är inte alldeles lyrisk. Det är lite gäsp-gäsp när Albarn har dragit igenom de starkaste spåren, och skivan lyckas aldrig riktigt begeistra mig. Till trots för dessa brister är det en högkvalitativ skiva. Antagligen ett måste för alla som har bott i London.

7/10

Cocorosie består av systrarna Sierra och Bianca Casady. Man kan kanske beskriva Cocorosie som Joanna Newsom goes trip-hop, men jag tror inte det är tillräckligt för att beskriva The Adventures of Ghosthorse and Stillborn. Ena stunden blandas opera med en önskan om att vilja åka till Japan (”Japan”, operan återkommer i “Houses”) och den andra stunden befinner man sig bredvid ungen som skrattar så gulligt (”Black Poppies”). Resten av stunderna befinner man sig i gränslandet mellan förtjusning och uttråkning. Missförstå mig rätt: The Adventures of Ghosthorse and Stillborn är en väldigt stämningsfull och vacker skiva, men jag ställer mig lite tveksam till stiltjen efter “Japan”. Lite mer driv i en av dessa låtar skulle förbättra helhetsintrycket. Skivan är annars starkast i början, med “Japan” och “Promise” som höjdpunkter. Jag är också väldigt svag för “Werewolf”. Det är intimt, mysigt emellanåt, och jag låter mig gärna hänföras. Sen gillar vi Biancas mustasch. Ja, vi är väldigt svaga för den.

7/10

Glada nyheter! The Bees (Band of Bees i staterna) har inte avvikit från den kurs som gjorde Sunshine Hit Me och Free the Bees till så underbara skivor. Det är fortfarande härliga sextiotalspoppiga solskenshistorier, psykadeliska funkballader, och reggaetoner för hela slanten. (Man kanske skulle kunna begära att band från tjugoförsta århundradet inte gör 60-talsmusik. Men det ligger något reaktionärt kissnödigt i den betraktelsen.) I “Left Foot Stepdown” finner vi till och med en ny “Chicken Payback” (som fick dig att vilja dansa kycklingdansen). Du kommer att vilja ställa Octopus bredvid något av The Kinks eller Burning Spear. Men influenserna sträcker sig över ganska stora områden, och vi ska inte bry våra hjärnor med sådana saker. Skivan startar med “Who Cares What the Question is”, ett godkänt öppningsspår, men inte så mycket mer. Men sen händer det. De tre spåren som följer, “Love in the Harbour”, redan nämnda “Left Foot Stepdown” och “Got to Let go”, är mycket starka. “Love in the Harbour” låter lite som The Birds, tänk Sweetheart of the Rodeo. “Left Foot Stepdown” är ganska obeskrivlig, och jag tänker inte ens försöka. Och “Got to Let go” låter otroligt fräsch, trots alla allusioner bakåt i tiden. Sedan kommer “Listening Man”, en ballad (typ) som skulle göra alla sextiotalsband gröna av avund. Resten av skivan är inte fullt lika bra, men det påverkar inte helhetsbetyget nämnvärt. Jag böjer mig för den härliga vinden. Det är sol, det är vår, det är The Bees. (Jag läste nyss att unga mår sämre än sina föräldrar. Slutsatsen lyder: “det var bättre förr”. Låt mig för det första betvivla riktigheten i det påståendet, och för det andra rekommendera The Bees till alla landets olyckliga ungdomar.)

8/10

Mary Weiss, känd från den fantastiska popgruppen Shangri-Las, återinträder i musikvärlden efter närmare trettio års frånvaro. Den har saknat henne. Starka “Break It One More Time” klargör varför. Rösten har mörknat något, mognat om ni så vill, men då och då hör man ekon från tiden med Shangri-Las. Det är annars faran med återkomster, att det låter som en billig kopia av det som förr har varit. Men Mary Weiss rundar alla sådana svårigheter med lätthet. Öppningsspåret “My Heart is Beating”, redan nämnda “Break It One More Time” och medryckande “Don’t Come Back”, skivans kanske starkaste spår, gör Dangerous Game till en minnesvärd återkomst. Med tanke på alla svårigheter som omgärdar återkomster i allmänhet så är Dangerous Game en otroligt stark skiva. Jag är imponerad. Både av rösten och av låtmaterialet. Det finns dock vissa onödiga dalar, som gör att betyget dalar något, men helhetsintrycket är minst sagt gediget. Med Dangerous Game skrivs ett nytt kapitel i historien om Mary Weiss. Och det är ett bra kapitel.

7/10

Mary Weiss framför “Stop and Think It Over” hos Conan O’Brien. (Se den innan YouTube tar bort den.)

En mjuk ljudmatta lägger sig försiktigt över rummet. Jag ligger plötsligt på rygg i en färgsprakande höstskog, och små löv singlar sakta ner på min kropp. Träden kastar långa skuggor över mig, och jag känner att solen inte längre värmer som förut. Genom träden skymtar jag solens döende strålar, och en rysning genomborrar mig. Är även denna värld förgänglig? Men på samma gång översköljs jag av en överväldigande känsla, av en berusande vemodig lycka. Copia är den sortens skiva att man inte riktigt vet hur man ska kunna beskriva hur vacker den är. Och skönhet innehåller lika delar skräck och lycka, varför skivan lyckas uppväcka såväl den ena som den andra känslan ur djupet av lyssnarens själ. Copia innehåller inga medryckande crescendon, och inga experimentella lustar kan ha blivit tillfredsställda när den gjordes. Men den mjuka mattan av ljud är så vacker att det inte går att undvika att bli betagen av dess skönhet.

Copia är årets hittills vackraste skiva.

8/10

Blonde Redhead har med 23 skapat en liten pärla till skiva. Öppningslåten “23″, som låter lite som My Bloody Valentine på bra humör, anger på vilken väg Blonde Redhead har slagit in: det är drömpop, storstilade arrangemang, med en Kazu Makino i högform. Ibland är det så svulstigt bra att jag vet inte riktigt vet vad jag ska göra av benen. “S.W.” har den effekten på mig. Ibland är det lågmält bra, som i en av de starkare spåren, “Publisher” och som i den vemodiga, ehuru medryckande, “Silently”. Ibland är det lite sämre bra, men dessa stunder är trots allt ganska sällsynta. Ett och annat fan av Blonde Redheads tidigare musik kommer säkert att rynka på näsan, om de inte redan gjorde det i och med Misery is a Butterfly, i vilket fall de inte ens kommer att ge den här skivan en chans. Alla vi andra kan däremot glädja oss åt att 23 är en utmärkt skiva. Ta och njut.

8/10

Jag måste krypa till korset: jag tyckte inte att LCD Soundsystems debutskiva var så mycket att hänga i julgranen, när jag lyssnade på den för något halvår sedan. Jag förstod inte grejen, liksom. Den musikstil som LCD Soundsystem spelar var helt enkelt inte på min meny vid tillfället. Efter en storstädning av min digitala musiksamling försvann LCD Soundsystem ur minnet, både datorns och mitt. Det gick några månader. Efter en innehållsrik vinter fick jag återigen chansen att stifta bekantskap med James Murphy och gänget. Deras nya skiva, Sound of Silver, hade fått utmärkta recensioner, och jag tänkte: orkar jag verkligen? och det gjorde jag. Det har jag inte fått anledning att ångra. LCD Soundsystem spelar någon slags indie-elektronika, tänk Hot Chip och The Rapture, eller kanske The Chemical Brothers. Men vi lämnar alla referenser åt sidan. Det här är bra. Otroligt förbaskat bra. Jag skulle gärna vilja såga LCD Soundsystem längs med fotknölarna, det måste vara skadligt att bli så otroligt hyllade hela tiden. Och dessutom vore det roligt att irritera indie-etablissemanget. (Det låter som en oxymoron, men det är det inte. Eller, jo, lite.) Men Sound of Silver är så förbaskat bra, att jag inte får tillfällighet att vräka mig i min egen självgodhet och irritation. Musiken då? Jodu. “Get Innocuous!” och “Watch the Tapes” är två höjdpunkter, och vackra “Someone Great” är alldeles säkert en av årets bästa låtar. Det är smart, det är innovativt, det är bra. Jag kan inte annat än imponeras.

När vi summerar 2007 kommer Sound of Silver att vara där framme, som en av årets bästa skivor.

9/10

Ni har säkert läst alla ljumma recensioner. Men We Were Dead Before the Ship Even Sank är ingen ljum skiva. Jag är övertygad om att skivan hade fått ett bättre mottagande om det inte hade varit för att Modest Mouse har varit runt i mer än ett årtionde. (Ett och ett halvt årtionde, mer exakt.) Då blir jämförelser med tidigare prestationer ofrånkomliga, och de flesta skivor bleknar i jämförelse med Lonesome Crowded West eller The Moon & Antarctica. Vi måste, för att vara rättvisa i vår bedömning, bedöma We Were Dead Before the Ship Even Sank för sig. Jämförelser med tidigare skivor är intressanta, men de ska (bör) givetvis inte få inverka på vår bedömning.

Att Modest Mouse har avlägsnat sig från euforin på Lonesome Crowded West kan inte ha undgått någon. Det nya Modest Mouse påbörjades på The Moon & Antarctica och tog fullständig form i och med Good News for People Who Love Bad News. We Were Dead Before the Ship Even Sank är en vidareutveckling på samma tema, trots att den givetvis (som alla Modest Mouse-skivor) skiftar i fart och stil. Sammantaget kan man säga att den är starkast i början och i slutet. Början: Singeln “Dashboard” sticker ut från mängden, men även låtar som “March into the Sea” och vackra postrockiska “Fire It Up” tillhör skivans starkaste spår. Slutet: De sex sista spåren på skivan, med betoning på “Education”, “Spitting Venom” och “People as Places as People”, rundar av skivan på ett utmärkt vis. Jag är också förtjust i den förtjusande “Little Motel”.

Mina högt ställda förväntningar infrias dock bara delvis, Modest Mouse når inte riktigt upp till forna höjder. En känsla infinner sig ibland, och den är svår att skaka av sig; att Modest Mouse inte riktigt vågar släppa loss, att de håller igen. Trots detta, och vissa plumpar i protokollet - “We’ve Got Everything” tillhör t.ex. inte höjdpunkterna, förutsägbar och tråkig - så har Modest Mouse skapat en utmärkt skiva. Det svänger både en och två gånger, och Isaac Brocks röst kan man inte undvika att älska.

Explosions in the Sky får mig att känna mig ensam. Jag blickar över ett stort tomrum, omgiven av tomrum. Jag kanske till och med känner mig lite tårögt melankolisk, vid tanken på ensamheten, den upplevda, och den verkliga. Men trots tomheten fylls jag emellanåt av glädje, av hoppfullhet och tillförsikt. Det är antagligen det som utmärker ett bra postrockband: att de lyckas framkalla både smärta och glädje, ibland till och med samtidigt. Med All of a Sudden, I Miss Everyone tar Explosions in the Sky inte postrocken till nya höjder, men skivan är trots det en fullgod fortsättning på jakten efter den postrockiska perfektionen. Som alltid är det svårt att betygsätta Explosions in the Sky (vilket antagligen är fallet med de flesta postrockband) men 8/10 verkar rättvist, speciellt i ljuset av deras tidigare skivor. (The Earth is Not a Cold Dead Place är trots allt några halmstrån vassare.) För dig som älskar Explosions in the Sky och postrock i allmänhet är det här ett givet val.

8/10

I sina bästa stunder låter Menomena som Det nya experimentella, precis som Animal Collective lät för några år sedan. (Tänk bara Here Comes the Indian.) Friend and Foe, Menomenas andra skiva, är energisk, lekfull och, i sina bästa stunder, väldigt, väldigt bra. Favoritspår är “The Pelican”, som påminner lite om Man Man, “Rotten Hell”, som på ett perfekt vis bryter av mot det tidigare spåret, och “My My”, som antagligen är den musikaliska höjdpunkten på skivan (men som slutar mitt i ett crescendo, vilket är synd, och lite irriterande). Som jag skrev för några dagar sedan så kan Menomena närmast jämföras med Caribou, Hot Chip, Architecture in Helsinki och just Animal Collective. Men jämförelserna gör inte riktigt Menomena rättvisa (även om Friend and Foe inte kommer upp i Hot Chips eller Caribous klass). Menomena skiljer sig från de uppräknade banden: de kör sin egen grej, har sitt eget sound, även om influenserna är tydliga. Jag har skrivit “i sina bästa stunder” två gånger, vilket antyder att skivan har vissa svagheter. Alla låtar håller inte samma höga klass, det finns en eller ett par rena transportsträckor, och helheten känns inte alldeles gedigen. Men i sina bästa stunder är Menomena riktigt grymma. Ett band att hålla utkik för i framtiden.

7/10

King of Chicago Blues, av (eller med, rättare sagt) Muddy Waters, har ankommit till slutstationen. Tyvärr är försändelsen med Robert Johnson försenad; Muddy Waters har gjort några remakes av Johnsons låtar, och jag vill ju höra originalen först. I mellomtida får jag väl fortsätta lyssna på Miles Davis och mina nittiotalsskivor. Jo, just det, lite 90-tal är aldrig fel. Dagens nittiotalsskiva är Keep it Like a Secret av Built to Spill, som släpptes ett år före milleniumet, och som definitivt måste räknas till Built to Spills bästa arbeten. (Tillsammans med Perfect From Now On.) Keep it Like a Secret är samtidigt (trots det?) Built to Spills mest tillmötesgående skiva. Låtarna är förhållandevis korta och kompakta, och som allmusic.com mycket riktigt påpekar, kan skivan beskrivas som Built to Spills “popskiva”. (Men det är inte riktigt Herman Dune.) Nostalgilåten Carry the Zero, sentimentala Else och sluteuforin Broken Chairs är de bästa spåren på skivan. Sammantaget en fantastisk helhet. Jag vacklar mellan 9/10 och 10/10. Några år till, och Keep it Like a Secret är en fullpoängare.

9/10

Så här går det till: Jag lyssnar på en skiva ganska ihärdigt tills jag har fått ett bra grepp om den, släpper den ur tankarna, och går vidare. Eller, det är så det brukar gå till. Vissa skivor vägrar att lämna det undermedvetna, och man märker att man ständigt återkommer till dem, för att låta sig underhållas, fascineras, gripas, eller något liknande. Skivorna blir på så vis en del av en. Illiniose av Sufjan Stevens har t.ex. etsat sig fast i mitt sinne. Jag lyssnade på Illinoise under en bilresa till Norge, och lät mig förföras. Jag har inte riktigt kunna släppa den sedan dess.

Andrew Birds skivor har onekligen kvalitéer som gör att hans skivor kan visa sig ha samma suggestiva kraft. Armchair Apocrypha kan mycket väl visa sig vara en av dessa skivor. Att Andrew Bird är mannen, ja, det är redan klarlagt. Jag insåg det när jag såg honom som Dr. Stringz för någon månad sedan. Så anspråkslös, så bra.

Armchair Apocrypha, Andrew Birds sjätte fullängdare, skiljer sig inte nämnvärt från hans senaste skiva, Andrew Bird & the Mysterious Production of Eggs, men det innebär inte att Armchair Apocrypha inte är minst lika bra. Armchair Apocrypha innehåller inget bottennapp, inga låtar som inte är bra i och för sig själva, och även om det känns suspekt att tala om artisters storhet i termer av deras lägstanivå, så måste Andrew Birds största styrka vara hans otroliga jämnhet och höga lägstanivå. Armchair Apocrypha är ett stämningsfullt bevis på Andrew Birds storhet.

Andrew Bird - Heretics

8/10

Det har runnit lite vatten under broarna sedan Arcade Fire släppte sitt mästerverk Funeral. Tre år närmare bestämt, och väntan har varit lång för alla Arcade Fire-fans. Jag upptäckte Arcade Fire för inte så jättelänge sedan, uhm, så min väntan har inte varit riktigt så lång. Men likväl har den varit ihärdig. De är nu tillbaka med en mörkare, lite mer svårgenomtränglig skiva. Neon Bible färdigställdes tydligen i en kyrka, och de klerikala influenserna är tydliga, särskilt i orgelinspirerade, snudd på episka, låtar som Black Mirror och singeln Intervention. Men Neon Bible innehåller på samma gång mer traditionella Arcade Fire-låtar som Keep the Car Running och No Cars Go. (No Cars Go finns förresten med på en tidigare EP, från 2005.) Därutöver har vi utmärkta låtar som Ocean of Noise och The Well & the Lighthouse. Arcade Fire lyckas med konststycket att leverera något nytt på samma gång som de musikaliskt anknyter till tidigare arbeten. Jag var annars lite rädd för att de skulle göra en Clap Your Hands Say Yeah, dvs. lägga några lager brus ovanför låtarna (lo-fi i all ära, men vafan!) och leverera sämre låtar än tidigare. Men Arcade Fire bevisar att mina farhågor var obefogade. Bakom den svårgenomträngliga fasaden finner vi låtar som uppmuntrar, skrynklar ihop, och bokstavligen suger musten ur en. Jag känner mig tillplattad, men på samma gång svävar jag bland molnen. Jag antar att det är Arcade Fires musikaliska melodi.

Arcade Fire - Keep the Car Running

Arcade Fire - Black Mirror

8/10

Field Music har jämförts med storheter som The Shins, The Apples in Stereo och The New Pornographers. För all del, engelsmännen delar onekligen likheter med dessa band, men det kan komma tider när Field Music inte jämförs med andra band, utan istället agerar förebild åt andra. Tones of Town är bandets andra fullängdare, och det är smart, medryckande brittpop i en dryg halvtimme - sedan tar det slut. Det är alltså en väldigt kort skiva, men det är å andra sidan den enda nackdelen med skivan. Det finns ingen låt som sticker ut från mängden, vilket kan tyckas synd, Field Music skulle behöva en riktig dunderhit, men det gör också att skivan känns mer kompakt och, på något sätt, mer fulländad. Ingen låt känns i alla fall överflödig, och det är ett gott betyg. Tones of Town är ett av de bättre skivsläppen i år.

 Field Music - Sit Tight

8/10

 Jag har märkt att det finns två sorters människor på jorden. Det finns personer som hatar mellanspel, och som inte drar sig från att såga fantastiska album bara på grund av lite plockande på en gitarr mellan två fantastiska låtar. Och så finns det personer, som jag, som gillar mellanspel. (Alla andra möjliga inställningar är helt enkelt omöjliga. Så det så.) Apples in Stereos nya skiva, New Magnetic Wonder, innehåller inte mindre än 10 mellanspel, allt från matematiskt konstruerade Non-Pythagorean Composition 1 till fullständiga halvlåtar som My Pretend. (Det är ingen tillfällighet att det går att läsa “Mathematics Rules!” på Apples in Stereos hemsida.) Men även mellanspelen förutan är det här en skiva som går rakt in i hjärtmuskeln för att stanna - för gott. Jag tänkte från början skriva en lång recension, med poetiska omskrivningar, euforiska superlativ - och vissa reservationer. Men jag kan inte annat än njuta när Apples in Stereo levererar hits på löpande band. Min mun är härmed förseglad. Jag tänker inte ens peka på några höjdpunkter. Hela skivan är en enda stor jävla höjdpunkt.

Apples in Stereo - 7 Stars

9/10

Vad hände med våren? Jag var inställd på påskliljor, stinkande mylla, kvittrande fåglar och gräs på fotbollsplanerna. Men det var bara vädret som hade fått spatt. Nu är det vinter igen. Därför känns det extra bra att vi har förärats två värmande popalbum så här i kylan. Jag snackar naturligtvis om New Magnetic Wonder av Apples in Stereo och Hissing Fauna, are You the Destroyer? av Of Montreal. Den här posten handlar om Of Montreals skiva. (En recension av New Magnetic Wonder kommer - kanske idag, kanske imorgon, kanske nästa vecka.) Ända sedan jag första gången hörde She’s a Rejecter, har jag sett fram emot Of Montreals nya skiva. She’s a Rejecter symboliserar allt det som är bra med bandet.

Men först lite historik. Of Montreal var ett av banden som uppstod kring det ryktbara The Elephant Six Collective, en grupp av musiker, som låg bakom en stor del av 90-talets bästa indiemusik. In the Aeroplane Over the Sea av Neutral Milk Hotel är som alla vet 90-talets kanske bästa skiva. Jag har lyssnat på två av Of Montreals tidigare skivor, Satanic Panic in the Attic och Sunlandic Twins. Den förra anser jag vara en trevlig trallvänlig skiva, och den senare är en hygglig uppföljare. Båda skivorna är syntdrivna, och skiljer sig från Of Montreals tidigare arbeten som uppenbarligen ska vara tweepoppiga. Men ungefär vid tiden för Sunlandic Twins började det gå nerför för frontmannen i Of Montreal, Kevin Barnes. Han flyttade till Norge med sin fru, och genomled där en depression. Läget förbättrades inte efter en flytt tillbaka till staterna, men ur den här depressionen växte Of Montreals mörkaste skiva fram. I A Sentence of Sorts in Kongsvinger kan man höra ekon från tiden i Norge:

I spent the winter on the verge of a total breakdown while living in Norway
I felt the darkness of the black metal bands
but being such a faun of a man I didn’t burn down any old churches

Hissing Fauna, are You the Destroyer? är delvis en vidareutveckling på samma syntdrivna tema som de två förra skivorna, men det är så mycket bättre än vad Of Montreals tidigare har åstadkommit. Höjdpunkter på skivan inkluderar redan nämnda A Sentence of Sorts in Kongsvinger, som är en underbar poplåt; The Past is a Grotesque Animal, en fet låt på nästan 12 minuter; och så självklart She’s a Rejecter, som jag trots hundra spelningar aldrig tröttnar på. Sammantaget är Hissing Fauna, are You the Destroyer? en väldigt gedigen skiva. Helhetsintrycket räcker väl upp till 8/10. (She’s a Rejecter är helt ansvarig för den åttonde stjärnan.) Nu ska det bara bli vår …

Of Montreal - She’s a Rejecter

8/10

Jag har alltid gillat Isolation Years. Det kanske är de avskalade popmelodierna som gör det, men Isolation Years känns aldrig ansträngda eller tillrättalagda. Det känns genuint, äkta, på något sätt. Såväl Cover the Distance som It’s Golden är två riktigt starka skivor, och norrlandsbandet är nu ute med ytterligare en skiva, Sign, Sign, den fjärde i ordningen. (Om jag har räknat rätt.) Sign, Sign är välproducerad (helt utan omtagningar tydligen), väldisponerad, och över låtarna ligger det här karakteristiska (norrländska?) vemodet som vi känner igen från samtliga Isolation Years skivor. Gillar man inte det, ja, då har man helt enkelt inte så mycket att hämta ur Isolation Years. Skivan innehåller några av Isolation Years starkaste låtar: det underbara öppningsspåret Albino Child, Landslide och Say Nothing Day, som är så utpräglat Isolation Years att jag häpnar. Jag har alltid ställt mig likgiltig till alla belackares krav på nyheter i musikvärlden. Det är förvisso önskvärt att musiken utvecklas, men kravet riktas inte sällan mot artister eller band som anses stå och stampa på samma plätt. Men musik måste inte vara nydanande för att vara bra. Isolation Years gör som de har gjort tidigare, och de gör det bra! Det räcker.

7/10

Annika Norlin, känd från Hello Saferide, gör med den självbetitlade skivan Säkert! sin svenskspråkiga debut, och en sak är säker: det finns sämre sätt att göra den debuten. Det sprudlar av energi och klockrena (och smarta) popdängor. Singeln Vi kommer att dö samtidigt är (som redan påpekats) en fulländad svensk poplåt. Det är svårt att inte ryckas med i melodierna, och texterna är för det mesta sådär fluffigt underbara som bara texter till poplåtar kan vara. Höjdpunkter på skivan inkluderar Vi kommer att dö samtidigt, Norlins norrländska uttal i Det här är vad dom säger, och medryckande låtar som Sanningsdan. Skivan räcker med råge upp till tre starka stjärnor av fem möjliga. Det är engagerande svensk pop när den är som allra bäst. Är jag månne överdrivet försiktig med betygen? Skicka då en klagokommentar genast! Men jag tycker inte riktigt att Säkert! når upp till en fyra. Det är bra pop, javisst, det är väldigt bra till och med; men det krävs något extra för att jag ska plocka fram fyrorna. Skivan som helhet ger förvisso ett gediget intryck, men det finns låtar som drar ner helhetsbetyget.

3/5

Bandet som sprang rakt in i alla indiepoppares hjärtan (och blev ett fenomen bland indiekidsen över Atlanten) med den självbetitlade skivan Clap Your Hands Say Yeah är ute med en ny skiva: Some Loud Thunder. Det första man slås av när man lyssnar på Some Loud Thunder är det odefinierbara bruset som ligger över låtarna. Det tar en stund innan man kan tränga igenom bruset och upptäcka att Clap Your Hands Say Yeah inte på något sätt har gjort bort sig med sin viktiga andra skiva. Skivan är i sina bästa stunder originell, inspirerande och spännande. Höjdpunkter på skivan är Yankee Go Home, som påminner om CYHSY:s förra skiva; Love Song No. 7, som har ett bra intro; Goodbye to Mother and the Cove, kanske det bästa spåret på skivan; Satan Said Dance, vars elektronikainfluerade rytm sticker ut från mängden; och Five Easy Pieces, som är en värdig avslutning på tre kvarts musikunderhållning. Ett litet problem med skivan är att den har ett par låtar som inte riktigt håller samma klass som resten. Arm and Hammer är det mest utmärkande exemplet. Men den fyller ändå sin funktion. Inte så mycket handklapp, men stabila låtar, ett roligt mellanspel i Upon Encountering the Crippled Elephant, minst tre eller fyra låtar som håller mycket bra kvalitet, och ett kompakt helhetsintryck som gott och väl räcker upp till tre stjärnor av fem möjliga. Med tiden kanske den mognar till en fyra.

3/5

Jag har svårt för skivor som låter för enahanda. Det måste finnas en viss variation mellan låtarna för intresset ska kunna hållas uppe. The Moon and Antarctica av Modest Mouse är kanske det närmaste man kan komma en perfekt komposition. Hur det nu än är med den saken så kan man lugnt säga att The Shins nya skiva, Wincing the Night Away, är ganska långt ifrån det idealet. Mitt första intryck var att låtarna mer eller mindre låter likadant, och jag hade svårt att skilja dem åt. Det krävdes några genomlyssningar för att upptäcka att skivan inte är så enformig som jag hade antagit. Men jag tycker ändå inte att The Shins har lyckats skapa en skiva i klass med deras tidigare skivor: Oh, Inverted World och Chutes Too Narrow, är två riktigt gedigna skivor, och betydligt roligare att spela än denna. Wincing the Night Away räcker i sammanhanget inte till. Låtarna, betraktade var för sig, är tyvärr inte särskilt spännande. Men det finns trots allt ljusglimtar i halvmörkret. Turn On Me är en klockren popdänga och sitter som en amalgamfyllning. Singeln Phantom Limb är också den alldeles förträfflig. Sea Legs är i sammanhanget väldigt intressant, eftersom den indikerar på vilken väg The Shins har slagit in. Välskrivna låtar avlöser varandra på löpande band, och till slut lunkar, snarare än spurtar, skivan in på tre stjärnor av fem möjliga.

3/5