Category Archive

Tänk dig att du är på det här humöret. Du är sentimental på gränsen till det löjliga, du kan gråta en skvätt över en vacker melodi, ett vackert minne, en svunnen kärlek. Det är ibland inte önskvärt, och då kanske du snurrar igång Yellowman, acid house eller något annat som får tjäna som en skön verklighetsflykt. Men tänk om du är nöjd med det här tårdrypande känslotillståndet. Du vill vara sentimental. Du behöver ingen uppryckning. Och du vill ha soul. Då kommer söderns soul att kännas lite för smutsig; såväl Otis Redding som Sam & Dave kommer att kännas opolerade. Motown kommer däremot att kännas lite för tillrättalagt och poppigt. Det är inte glad popsoul du behöver, utan någonting som bejakar dina känslor.

Det du behöver är lite philly soul!

Vi börjar med

Eddie Holman - “Hey There Lonely Girl”

där Eddie Holman med en vibrerande falsettröst sjunger till en ensam tjej som har fått sitt hjärta krossat av en annan kille. “Hey there lonely girl, lonely girl/Let me make your broken heart like new”. Den här låten sammanfattar allt vad philly soul handlar om. En ouppfylld, och ibland får man känslan ouppnåelig, kärlekstörst.

Om ni tycker att det var hjärtskärande, så ska ni lyssna på

The Spinners - “I’ll Be Around”

där Phillipe Wynne har fått nobben av en tjej. Men han kommer alltid att vara där om hon ändrar sig. “There’s always a chance/A tiny spark remains, yeah/And sparks turn into flames/And love can burn once again”. Vi hör låten dö ut, men Wynne fortsätter att upprepa dessa ord, och vi förstår att han verkligen kommer att vara där, att han aldrig kommer att ge upp hoppet. Det må vara naivt och godtroget, tjejen kommer antagligen att styra kosan mot nya killar, men det här ger oss kärleksfattiga en liten inblick i hur äkta kärlek ser ut och låter som.

Även nästa låt

The Delfonics - “I’m Sorry”

handlar om kärlek. Här är det William Hart som har bedragit sin flicka, men innerligt vill vinna henne tillbaka. “Now I hunger for your touch/I never knew you meant so much/I know that I have hurt you and I’m sorry”. Sensmoralen är förstås att värdesätta det man har innan man förlorar det. Om man inte gör det måste man nog komma med en philly soul-historia för att göra allting rätt igen. Efter “I’m Sorry” kan man förlåta vem som helst för vilka snedsteg som helst.

“Be Young, Be Foolish, Be Happy” av The Tams. Jag tycker att den förtjänar en egen bloggpost.

Den här klassiska Northern Soul-låten (som även är stor i beach music-kretsar) fångar allt som är viktigt i livet. Kunskap? Pssh! Pengar? Pssshh! Ära och berömmelse? Psssshhh! Kärlek är grejen hela veckan. Sen att åtminstone de tre senast uppräknade sakerna av någon anledning ofta hjälper till, det är en annan femma.

Det här är dock så långt ifrån min tråkiga cynism man kan komma.

Dagens rocksteady.

Peter Guralnick skriver i Sweet Soul Music: Rhythm and Blues and the Southern Dream of Freedom att soul “is not … (contrary to most received opinion), a music of uninhibited emotional release - though at times it comes close. What it offers, rather, is something akin to the ‘knowledgeable apprehension,’ in Alfred Hitchcock’s famous definition of suspense, that precedes the actual climax, that everyone knows is coming - it’s just nobody is quite sure when.” Soulen skiljer sig sålunda från rock’n'roll som erbjuder detta utlopp för känslorna. Jämför t.ex. Otis Redding med Little Richard, och skillnaden lär vara hyfsat tydlig.

Jag vill påstå att rocksteady är för ska vad soul är för rock’n'roll. Lirare som Alton Ellis och The Paragons hade förmågan att, precis som de amerikanska soulartisterna, balansera på den där smala plankan som skiljer leda från eufori. Och såväl rock’n'roll som ska har en tendens att bli ganska uttjatad och enformig, till skillnad från soul och rocksteady, vars företrädare oftast inte förlorar sig själva i euforin. Det är kanske därför jag föredrar soul framför rock’n'roll och rocksteady framför ska.

“Hold Them” av Roy Shirley är ett utmärkt exempel på vad jag menar. Även om den bygger upp till ett orgasmliknande crescendo så behåller den sin tillbakalutade taktgång. “Hold Them” var stilskapande för rocksteadyn och Roy Shirleys enda riktigt stora hit. (Möjligtvis tillsammans med “Get On the Ball”.)

När The Bees släppte sin skiva Free the Bees år 2004 tyckte jag att det var en fullpoängare. Jag fastnade speciellt för “Chicken Payback“, en hyllning, som jag senare kom att inse, till Rufus Thomas och hans “Funky Chicken”. The Bees är ett band som drar stora influenser från det så kallade “glada sextiotalet”. Det går ofta till överdrift och The Bees lyckas sällan skapa något genuint eget. Deras skivor är trevliga upplevelser, även om de inte lämnar några bestående intryck. Så tycker jag numera.

Rufus Thomas alltså! Det jag vet om Rufus Thomas är att han har gjort några fina låtar för Stax, i synnerhet “Cause I Love You”, tillsammans med sin dotter, Carla Thomas. (Och som inledningsvis låter som “Oh Carolina” av The Paragons.) Men det här klippet är en klass för sig själv!

Busta Rhymes vill ha respekt.

Dagens rocksteady. Om jag inte minns helt fel så skulle de egentligen ha hetat Carlton and His Shades, men på grund av ett stavfel blev det Carlton and His Shoes istället. Det här kan vara deras bästa låt. Heck yeah, det är deras bästa låt.

Jag känner mig nödd och tvungen att skriva några rader om Rihanna, innan minnet dunstar bort som en spermafläck i solen. Rihanna uppträdde i Stockholm för en vecka sedan, och alla som är något var där. Stina-Lee var där, jag var där, och Sveriges svar på Brother Ali, Adam Tensta, fick till och med göra sin grej på scenen innan Rihanna äntligen också var där. Först lite om Tensta: Bra musik. Bra tryck. I stunder lite för hård för r’n'b-tjejerna som samlats framför scenen, men till “My Cool” hoppades och jublades det. Ge honom några år säger jag, och han kan kanske fylla lokalen på egna premisser.

Rihanna då? Ja, hon var snygg. Nu lyssnade jag inte så mycket på musiken, men stundtals svängde det och stundtals var det ganska dåligt. De självklara hitsen, som “Umbrella” och “Don’t Stop the Music” är exempel på det förra, och alla ballader och mellanspel (då Rihanna, flämt, bytte kläder) är exempel på det senare. Stina-Lee har en klockren analys av det dåliga: “lite för mkt ‘rock-metal-stuk’ över det hela på nåt sätt”. Muskelknuttarna som onanistiskt pillade på sina fallosinstrument kunde jag gott ha klarat mig utan, musikaliskt och estetiskt.

Jag antar att det var en bra spelning. Vi får vara glada att vi inte är Estland.

Dagens rocksteady. Numera ett stående inslag på den här bloggen.

För övrigt tycker jag att vi skänker en tanke eller två till Mikey Dread.

“Wang Dang Doodle” skrevs av Willie Dixon för Howlin’ Wolf. I sin självbiografi skriver Dixon att av alla låtar han skrev för Howlin’ Wolf så var “Wang Dang Doodle” den han gillade minst. Detta till trots har den blivit föremål (och ibland offer) för otaliga omtolkningar, av akter så skilda som Pointer Sisters och Grateful Dead. Men vilken tolkning är egentligen den bästa? Pointer Sisters medryckande soulversion eller kanske den avskalade och opolerade tolkningen av PJ Harvey? Det är det här inläggets raison d’être att fastslå detta, once and for all.

Vi börjar med originalversionen.

Howlin’ Wolf levererar som vanligt. Den raspiga rösten ger låten en rå oförmedlad energi. Men samtidigt kan man inte undvika att ta Dixons kritik mot låten i beaktande. Vad denna kritik består av har jag förstås ingen aning om, men jag kan gissa att det har någonting att göra med låtens lättvindiga och trallvänliga natur. Den har inte alls samma musikaliska och textmässiga kvalitéer som några andra av Dixons låtar för Howlin’ Wolf, som t.ex. “Spoonful“.

Det blir tre Dixon-huvuden av fem möjliga.

Vi fortsätter med Pointer Sisters, som skruvar upp rösterna och ger oss en svängfylld tolkning av Dixons låt.

I början håller systrarna sig till manus, men efter att de plockat fram blåsinstrumenten börjar det hända saker. Till slut är det inte artikulerade ljud vi hör, utan oartikulerade sådana. Klänningarna och den märkliga inledningen gör givetvis inte saken värre. En galen hyllning som överträffar originalet.

Resultatet? Fyra Dixon-huvuden som nickar i takt.

Så till Grateful Deads country-rockiga tolkning.

Grateful Dead är som alla vet ett ganska överskattat band. Ok, de har gjort några skivor som är värda att lyssna på, det är sant. Men deras psykadeliska odysséer når aldrig krautrockiga dimensioner, och om man ska förtjäna epitetet “det ultimata kultbandet” så måste man prestera lite bättre än så. På sin repertoar har de trots allt ganska medelmåttiga låtar. Den här versionen av “Wang Dang Doodle” är det inte så mycket bevänt med. Förutsägbart och intetsägande. Publiken gillar det förstås, men det är samtidigt ett välkänt faktum att man inte bryr sig så mycket om hur det låter när man genom åren har levt på hallucinogena droger.

Mer än ett Dixon-huvud kan jag (och ska jag) inte ge till the Deads.

Vi vänder oss därför raskt till PJ Harvey.

Det här gillar jag. PJ Harvey version av “Wang Dang Doodle” står på egna ben, och lämnar sålunda Dixons skugga bakom sig. Där Grateful Deads version blott är en futtig kopia är det här ett självständigt konstverk. PJ Harveys opolerade stämma är idealisk. Jag menar, låten skrevs trots allt för Howlin’ Wolf.

För fullständighetens skull måste jag inkludera Willie Dixons egna framförande av “Wang Dang Doodle”. För trots att han inte gillar låten så har han vid upprepade tillfällen framfört den. Som här på en jazzfestival i Montreal 1979.

Det är inget som får mig att göra saltomortaler i sängen, men det är en stabil insats från Dixon. Men vad är upp med det svala mottagandet från publiken? Loosen up!

Vad ger man detta? Ja, inte mindre än en trea. Killen skrev ju trots allt låten.

Jag har givetvis sparat det bästa till sist.

Koko Taylors version har allt. Vilken känsla och kraft i rösten! Det blir inte mycket bättre än så här. Pointer Sisters och PJ Harveys versioner är förvisso mer självständiga verk, men Koko Taylor kompenserar det med att helt enkelt göra den bästa versionen av “Wang Dang Doodle” som finns därute. Det känns onödigt att mer utförligt förklara varför Koko Taylors version är bäst. Lyssna och you shall understand.

Fem Dixon-huvuden av fem möjliga till The Queen of Blues.

Ps.

Den sämsta tolkningen står Ted Nugent för, och då har jag inte ens tagit mig besväret att lyssna på den. Men allt Ted Nugent gör är dåligt per default.

Heima, en rockumentär om Sigur Rós, finns numera på Youtube. Den känns närmast som en lång musikvideo, och ger inte speciellt mycket. Men Sigur Rós gör bra musik, och bilder av Island är alldeles vad man behöver när man känner sig romantisk och melankolisk till sinnet, vilket jag, för att rikta en viss kritik mot min obesudlade person, gör alldeles för ofta. Helt rätt har jag såklart inte, eftersom vad man behöver när man känner sig romantisk och melankolisk till sinnet snarare är det här.

Och eftersom jag känner mig melankolisk till sinnet så kan jag passa på att posta några av mina favorithiphoplåtar från det oskuldsfulla 90-talet, eller vad nu Martin brukar kalla det. Jag var inte med (på riktigt) när det hände, men det hindrar inte att glädje och andra fina känslor strömmar ur mig när Pharcyde kommer på tal. Först ut, alltså: Pharcyde med “Drop”, en video som regisserades av vår favorithiphopregissör Spike Jonze.

Vi fortsätter med “At the Helm” av Del tha Funkee Homosapien. Som en i kommentarsfältet noterar är det kul att Del säger att “rap aint about bustin caps n fuckin bitches” när han är kusin med Ice Cube. Allt går inte i familjen, således.

Ni som kan er Spike Jonze känner till att han har gjort en underbar dokumentär om Fatlip, en av medlemmarna i Pharcyde. Fatlip visar oss sina moves på dansgolvet, berättar sköna anekdoter, och går i ett par scener omkring klädd i en skrämmande clownutstyrsel. Denna utstyrsel har han också på sig i “What’s Up Fatlip?”. Ok, den här är från detta årtiondet, men strunt samma.

På onsdag: Rihanna.

“Fatty Fatty”, The Heptones klassiska hit från 1966, är kanske det slutgiltiga beviset för den poäng jag försökte göra i mitt förra inlägg. “Fatty Fatty” innehåller inte bara suggestiva sexuella referenser, den är dessutom en av de bästa låtarna från Jamaica - överhuvudtaget! Leroy Sibbles röst skänker låten dess oemotståndliga, förföriska karaktär.

Såhär berättar Leroy Sibbles om hur låten kom till:

Det finns personer som ständigt förfasar sig över mängden ’slackness’ (dvs. sexuella referenser) i jamaicansk musik. Det är främst mot dancehall/ragga som den här kritiken riktar sig. Tillsammans med den här kritiken kommer vanligtvis en idealisering av musiken som gjordes av Alton Ellis och grabbarna. Hur kunde det här bli det här på fyrtio år, liksom? På den gamla goda tiden sjöng man tjusiga kärleksballader minsann. Nu handlar allt bara om sex, sex och, ja, sex.

Det är en sak att kritisera dancehall/ragga för att vara musikaliskt innehållslös och en tillbakagång i jämförelse med musiken som gjordes innan Bob Marley dog (vilket är delvis sant), och för att vara homofobisk och sexistisk (vilket också är delvis sant). Det är dock en helt annan sak att kritisera mängden slackness i musiken och samtidigt tro att det är ett nytt fenomen i jamaicansk musik. De sexuella referenserna fanns där redan från början. Det här är en post för att bevisa detta faktum.

Vi börjar med en av mina favoriter. “Pussy Galore” av Lee “Scratch” Perry. Han backas upp av inga mindre än the Wailers. Lee Perry inleder med “every man loves pussy galore” och fortsätter med de subtila raderna “dark as dungeon, deep as a well, sweet as honey and it nice no hell. Is what dat?”

Prince Buster är den ultimata källan för slackness i ska. “Big Five” är kanske den mest kända, eftersom den inspirerade Judge Dreads serie av hyllningar till Prince Buster. Det här är “Wreck a Pum Pum”, som sjungs till melodin till julsången “Little Drummer Boy“. Och jag som tyckte att texten var hädisk nog: “Tonight I want to wreck a pum pum/fat, fat girl to wreck a pum pum/and if she’s ugly, I don’t mind” och så vidare.

Prince Busters skiva Wreck a Pum Pum inkluderade också tjejernas svar på “Wreck a Pum Pum”, nämligen “Wreck a Buddy” som definitivt inte är mindre explicit.

Och så ännu en klassiker. “Wet Dream” av Max Romeo. Det var för låtar som denna som Max Romeo var känd innan War Ina Babylon, tidernas sjätte bästa reggaeskiva.

Every night mi go to sleep mi have wet dreams
Lie down gal let me push it up push it up lie down

Och till sist: “Rum and Pum Pum” av Lloydie and The Lowbites. Lloydie and The Lowbites gjorde den klassiska slackness-skivan Censored. När Censored blev en succe följde de upp den med Too Hot Too Handle, på vilken man kan finna det här spåret.

Allt det här talar för att slackness, tvärtemot vad vissa anser, är en integrerad del av den jamaicanska musikhistorien. Att förneka det vore som att förneka en stor del av denna. Att slackness har tagit större plats på senare år kan inte förvåna någon; förändringar i samhället får alltid konsekvenser för musiken. På gott och på ont är den ökande mängden slackness ett uttryck för den sexuella frigjordheten. (Även om det givetvis går att argumentera för att dessa uttryck håller sig inom traditionella könsmönster, vilket iofs. delvis motsägs av kvinnliga artister som Lady Saw.)

Tänk på det här nästa gång ni lyssnar på “Loser“.

TV6 förstörde min natt. Jag skulle se The Killer med Chow Yun-Fat, men textningen i filmen låg ett par minuter efter. Och eftersom min kinesiska är lite rostig hängde jag inte med i dialogen. Nu är det såklart inte dialogen som är det viktigaste i en Hong Kong-film, men det skulle vara trevligt att veta vad som händer när det händer i filmen, och inte ett par minuter senare. Jag stängde av TV:n efter tjugo minuter. Det värsta var att jag hade laddat upp med choklad och glass. Till vilken nytta!?

Jag missade visserligen The Killer, men tidigare på kvällen såg jag Cloverfield, en mycket hajpad monsterfilm av teamet bakom Lost. Ni har kanske hört talas om den. Ur ett handkameraperspektiv skildrar den hur ett monster, med det skräckinjagande namnet Cloverfield, attackerar New York. Vi får följa en grupp människors kamp om överlevnad. En blandning mellan Godzilla och Blair Witch Project helt enkelt.

Cloverfield har fått ett väldigt blandat mottagande. Det finns dem som gillar den starkt, som Nerikes Allehandas recensent. Men det finns också dem som ogillar den starkt. Jag noterade att många lämnade bion besvikna över vad de precis hade fått se. Jag tror att man kan dela upp de personer som ogillade Cloverfield i två grupper: dels dem som ville ha ännu en Godzilla och dels dem som trodde att Cloverfield skulle ta monsterfilmsgenren till nästa nivå och som blev besvikna när filmen inte riktigt motsvarade de högt ställda förhoppningarna. Den förstnämnda gruppen utgörs av ointressanta, filmointresserade personer, och vi kan därför lämna den därhän. Den andra gruppen är dock mer intressant. De klagar på den banala kärlekshistorien, den icke-roliga kameramannen med sina slapsticks, och andra saker som jag inte kan avslöja utan att förstöra filmupplevelsen för eventuella läsare av den här texten. Kritiken är inte alls oförtjänt. Men först till det som gjorde att jag gillade filmen. Den skildrar katastrofen på ett sätt som är överlägset alla andra katastroffilmer. Handkameran stör inte alls, utan ger filmen en skön känsla av autenticitet. Jag håller däremot med om vissa delar av kritiken mot filmen, även om jag anser att det är saker som inte på ett avgörande sätt påverkar helhetsomdömet. Det är stundtals lite för förutsägbart och tramsigt (ja, jag tänker på kameramannen) för att få högsta betyg.

Nu till något helt annat.

Det här är en låt av the Misunderstood.

Ibland kommer man till insikt om vissa populärkulturella (… man kan antagligen kalla dem) rättesnören eller vägledningar när det redan är för sent att göra något åt saken. Man bör t.ex. försöka se filmer av George Clooney innan man ser honom i Cityakuten, man bör se Ben och Gunnar - En liten film om manlig vänskap innan man ser Casablanca och Team America innan man ser något av Michael Moore, och när man ska beta av Liz Phairs diskografi ska man göra det i kronologisk ordning.

För övrigt anser jag att Vampire Weekends nya skiva låter bra. Välsvarvad pop. Och den som letar riktigt noga kan till och med hitta ett Oxfordkomma i det här inlägget.

Det här är Arturo Sandoval som trumpetbattlar Dizzy Gillespie. 1.10 är ett fint ögonblick.

Jag antar att det är ett tidens tecken att Jimmy Cliffs klassiska reggaehit “You Can Get It If You Really Want” förminskas till vinjett och försäljningsargument för Bosch vitvaror. Det gör det emellertid inte mindre förkastligt. I BBC:s dokumentär Reggae: The Story of Jamaican Music berättar regissören Perry Henzell om sin film The Harder They Come, i vilken Jimmy Cliff spelar huvudrollen som Ivan, en ung man begåvad med en himmelsk röst som söker lyckan i Kingston.

“You Can Get It If You Really Want” och Bosch vill att vi ska tänka på miljövänliga diskmaskiner och kylskåp med automatisk avfrostning.

Med anledning av att låtskrivaren och artisten John Stewart gick bort för drygt en vecka sedan. Här med “Gold”, som någon har varit snäll att lägga upp i dagarna.

Ni får ha överseende, men jag tyckte att det var tillräckligt att skriva bloggposter om den första omgången i dessa Afrikanska mästerskap. Efter den andra omgången kommer emellertid en analys av alla grupper för ett avgörande om vilka lag som går vidare. Den andra omgången har, med det sagt, börjar riktigt bra med fina matcher mellan Guinea och Marocko och Elfenbenskusten och Benin, som i underhållningsvärde kan ha varit turneringens bästa match. Jag noterar lite i förbigående att grupp A och B långt ifrån är avgjorda, vilket lovar gott inför sista gruppomgången.

Dagens afrikanska (musikaliska) inslag får bli Prince Nico Mbarga, som hade en megahit med “Sweet Mother” 1976, som sålde mer än 13 millioner exemplar. Han dog i en motorcykelolycka 1997, men ja, som man säger, musiken lever kvar.

Och nu en riktig klassiker. Kameruanske jazzsaxofonisten Manu Dibango med “Soul Makossa”.

Malis Ballake Sissoko, en virtuos med koran. I den afrikanska himlen spelar de kora, inte harpa. Om du gillar det här, skaffa Sissokos och Toumani Diabatés New Ancient String - en liten bit av himlen. Det låter kanske löjligt, men ingenting uppriktigt kan vara löjligt.

För övrigt uppmanar jag er att registrera er på Fotbollsgurun och tippa de Afrikanska mästerskapen!

En dålig nyhet: Appiah kommer inte att kunna spela för Ghana. Det gör Ghanas mittfält en dimension sämre. Nu vilar ett ännu tyngre ansvar på Essien.

Om det var tråkigt, så kommer det här att vara lite roligare. “Pata Pata” av sydafrikanskan Miriam Makeba.

Vi fortsätter veckan med Senegals Baaba Maal. I nästa liv vill jag vara en afrikansk griot, och sitta och plinka på en kora när solen sänker sig över savannen. Spring iväg och skaffa Maals och Mansour Secks Djam Leelii med detsamma.

Habib Koité, en av Malis bättre artister, här med “Batoumambé”, inledningsspåret till skivan Baro.

Lisa Magnusson vs. hiphopen.

Läsning av alla kommentarer anbefalles.

Jag skulle vilja redogöra för mina tankar, men jag måste jobba lite på mina biceps.

Är jag ensam om att känna att 2008 hittills har varit en besvikelse? När jag som alla andra beklagliga livsformer vid tolvslaget samlades vid slottet här i Örebro, för att skråla in det nya året, kände jag mig full av glada känslor och spirande förhoppningar. Samtidigt som jag duckade för fyrverkeripjäser som någon envisades med att bränna av i riktning mot den stora folkmassan, lovade jag mig själv två saker: 2007 ska bli året för mer roligt och mindre tråkigt. Med den föresatsen har två dagar av året raskt passerat. Men så jävla kul har det inte varit. Jag gör situps och käkar glass med dåligt samvete.

Det här är i alla fall 2007 års bästa låtar:

10. UGK feat. Outkast - “International Player’s Anthem”

9. LCD Soundsystem - “Someone Great”

8. Britney Spears - “Piece of Me”

7. The Shins - “Phantom Limb”

6. Chamillionaire - “The Morning News”

5. Of Montreal - “She’s a Rejecter”

4. Prodigy - “Stuck On You”

3. M.I.A. - “Paper Planes”

2. Caribou - “Melody Day”

1. The Tough Alliance - “First Class Riot”

Kuriöst: musikvideon till Caribous “Melody Man” spelades in på Gotland. Här hittar ni den.

“Young Gifted and Black” i tre versioner.

Nina Simone 

Aretha Franklin 

Bob & Marcia 

Julen är över, och jag får inte den här låten ur huvudet. “Girls are Out to Get You” av Fascinations. Fascinations slog aldrig stort i staterna, men blev stora på de brittiska öarna. Den här kan spelas hur mycket som helst.

Denna min fascination (hoho) hör kanske lite samman med att jag såg Alan Parkers The Commitments igår, som handlar om Jimmy Rabbitte och hans försök att sätta ihop en soulgrupp i Dublin. En riktigt bra film - nittiotalets This is England.

Nu är den klar. 2007 års bästa skivor. Lite mindre ambitiös än jag ursprungligen hade tänkt mig, men ändå något mer ambitiös än DN:s försök. Men nu ska vi inte diskutera svensk medias tillkortakommanden.

När man gör en sån här lista vill man vara så bred som möjligt. Jag ville verkligen ha med Robert Plant och den där blågrässångerskans nya skiva. Men den var tyvärr inte tillräckligt bra. Vokalister som Patty Griffin och Suzanne Vega höll heller inte måttet. Pitchforkfavoriten Noah Lennox fick ingen skiva på listan, trots att såväl Person Pitch som Strawberry Jam är bra. Den sistnämnda kan faktiskt vara Animal Collectives bästa skiva. Jag vet inte. Beirut, Spoon och Okkervil River har också släppt några fina grejer. Inte att förglömma. Nåväl.

Det här är resultatet av min inskränkta, men oklanderliga, smak.

20. Brother Ali - The Undisputed Truth

Broder Ali är en av de där hiphoparna som hellre tar en pizza än blir hög och flörtar med tjejer. Han är religiöst övertygad, avhåller sig från alkohol och är ofta hellre än sällan politisk. Det är ingenting vi måste vända mot honom, även om vi ofrånkomligen gör det. Desto bättre svänger hans skiva ganska rejält.

Ali är arg. Här ger han sig på “united snakes, land of the thief, home of the slave”.

19. The Shins - Wincing the Night Away (rec)

Oh, Inverted World och Chutes to Narrow hör numera till klassiker i genren. Det säger jag, och mina åsikter väger alltid tyngre än andras. Det här är en ojämn skiva, till skillnad från The Shins tidigare. I backspegeln står den sig dock betydligt bättre än jag trodde. “Phantom Limb” är enastående indiepop. Men jag uppskattar fortfarande inte vissa experimentella inslag.

18. Chamillionaire - Ultimate Victory

Killen som har sina bankbesparingar i munnen, the Mixtape Messiah, är tillbaka. Årets bästa sydstatsrapp har en given plats på listan. Stabilt.

17. Apples in Stereo - New Magnetic Wonder (rec)

Någonstans mellan Nyköping och Örebro i april bestämde jag mig för att det här var årets bästa skiva. Solen log ikapp med mig. Det var en helt äkta, oförställd känsla. Den var inte riktigt sann, men vad gör det?

Den här lågproducerade musikvideon är talande. För indiepop i allmänhet och Apples in Stereo i synnerhet.

16. Burial - Untrue

I tider av överdriven exponering av artister, ytlighet och konstlad glättighet är Burial en befriande motvikt. Knappt någon vet vem som döljer sig bakom namnet “Burial”. Det bör sägas: inte all ytlighet är dålig, och alla reaktioner mot dagens samhälle är inte att föredra framför det. Men Untrue är en bra skiva.

15. Menomena - Friend and Foe (rec)

Är det här en spretig enhet, eller en enhetlig spretighet? I stunder är det hursomhelst vansinnigt bra. Välgjorda låtar blandas med innovativa experiment. Vi gillar.

Det här är “Rotten Hell”. Ack, dessa nostalgiska matkrig!

14. Field Music - Tones of Town (rec)

Field Music får representera den perfekta popskivan på den här listan. Helgjuten brittpop. Inga dalar, men inga riktiga berg som skulle placera Tones of Town högre på den här listan. Men musiken är lika stabil som Federer.

13. Super Furry Animals - Hey Venus!

Super Furry Animals är brutalt underskattade. Hey Venus! är i stunder briljant, och det verkar som att bandet håller på att få en viss upprättelse. Hey Venus! är visserligen inte Super Furry Animals bästa skiva, men det är närapå, och då är det bra. (Någon gång ska jag försöka ta reda på varför de brittiska öarna har de bästa bandnamnen. Super Furry Animals, Gorky’s Zygotic Mynci, The Beta Band, osv.)

12. The Field - From Here We Go Sublime

… and those rhythms just don’t leave me alone.

11. M.I.A. - Kala

Ger man fingret åt Lettermans husband så förtjänar man en plats på alla årsbästalistor. Nu skulle M.I.A. hamna på den här listan ändå, eftersom Kala är en störtskön blandning av musikala influenser och mellan tre till fem gånger bättre än Arular.

10. Arcade Fire - Neon Bible (rec)

Hur följer man upp en av årtiondets bästa skivor? Jo, genom att göra en nästan lika bra. Neon Bible är både mörkare och mer majestätisk än sin föregångare. Den spelades till och med in i en kyrka, vilket förklarar orgeln.

“No Car Go” är skivans bästa spår. Faktum är att det är den enda låten som skulle platsa på Funeral. Men det här är fortfarande riktigt bra.

9. El-P - I’ll Sleep When Your Dead

Det här är kanske årets kreddigaste skiva. Jag nämner det lite i förbifarten, för det spelar egentligen ingen roll. I’ll Sleep When Your Dead är härlig underground-hiphop. Gästspel av bland annat the Mars Volta, Cat Power och, som här, Trent Reznor från Nine Inch Nails.

8. Blonde Redhead - 23 (rec)

Med 23 målar Blonde Redhead en färgsprakande ljudvägg, á la My Bloody Valentine. Blonde Redhead är som tagna ur den brittiska shoegazeeran. Det är smetigt på sina ställen, det är pretentiöst på gränsen till det överdrivna, men framförallt är det helt underbart (för att tangera Johan Mjällbys ordförråd).

7. Frog Eyes - Tears of the Valedictorian

Frog Eyes blir bara bättre och bättre. Det här är deras fjärde skiva, och deras överlägset bästa. Och som vanligt krävs det ett par genomlyssningar för att man på allvar ska uppskatta ljudkaoset som Frog Eyes matar våra högtalare med. Ur kaoset uppfattar man efter en stund harmoni, en röd tråd som går igenom hela skivan, och snart sitter man där euforiskt och gnider händerna av begeistring. Den majestätiska “Bushels” är skivans definitiva höjdpunkt. En av årets höjdpunkter faktiskt.

6. LCD Soundsystem - Sound of Silver (rec)

Nej, jag har fortfarande ingen anledning att såga James Murphy.

5. Of Montreal - Hissing Fauna, Are You the Destroyer (rec)

Kevin Barnes flyttade till Norge (där det tydligen var väldigt mörkt och lite trist) och kom tillbaka med tillräcklig inspiration för ännu en briljant samling låtar. Raderna jag citerade i min tidigare recension (”I felt the darkness of the black metal bands/but being such a faun of a man I didn’t burn down any old churches”) är en rolig referens till alla kyrkobränder av “satanistiska” svartrockare i Norge. Två spår sticker ut: ” The Past is a Grotesque Animal”, tolv minuter briljans, och “She’s a Rejecter”, en av årets bästa låtar.

Indiepop när den är som allra bäst. Of Montreal visar återigen att de är det näst bästa bandet från Elephant 6 collective.

4. Prodigy - Return of the Mac

Return of the Mac av Prodigy, den bättre parten av rappduon Mobb Deep, är årets bästa hiphop. Den är helt producerad av The Alchemist, en ovanlighet i hiphopsammanhang, där producenterna nästan är lika mångahanda som samplingarna. Return of the Mac känns därför otroligt genomarbetad, med en hel del samplingar från den gamla skolan, och ett tillbakalutat flow. Al’ är dope.

Musikvideon till “Mac 10 Handle” är talande. “I sit alone in my dirty ass room starin at candles, high on drugs/All alone wit my hand on a mac 10 handle, schemin on you niggaz.” Prodigy gör det ganska klart att han är ute efter hämnd. Om inte i detta livet så i nästa. Nej, det säger han inte, men det kunde han ha gjort.

3. Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala

Inte lika bra som When I Said I Wanted to Be Your Dog, men annorlunda, mer ambitiöst, pompöst. Jens valde mellan att göra en avskalad eller överdådig skiva. Han valde det senare. Rätt val, Jens.

Jag hittar nya favoritlåtar hela tiden, men trumpetiga “Kanske är jag kär i dig” är antagligen bäst.

2. Antibalas - Security

Lite otippat är det förstås att ett hyllningsband till Fela Kuti hamnar så här högt på listan. Många brukar jämföra Fela Kutis sociokulturella betydelse med Bob Marleys. Det är möjligt att Fela står sig slätt i en sådan jämförelse, men hans musik överglänser Marleys med hästlängder. Fela kan faktiskt vara den bästa enskilda artisten från Afrika. Skaffa The Best of the Black President för en grym musikalisk exposé över hans musik.

Antibalas är som sagt ett hyllningsband till Fela. Det är alltså afrobeat som står på menyn. Men Antibalas gör något mycket mer än vad man kunde förvänta sig av de givna influenserna från Fela. Det är funk, soul, frijazz och afrobeat om vartannat i en sprudlande blandning. Slutresultatet är Security, en skiva med grymma beats, underbara vokaler och som aldrig slår av på takten det minsta.

1. The Tough Alliance - A New Chance

Men om funkig afrobeat är bland det bästa i år, så råder det inget tvivel om att ett par grabbar från Sveriges baksida har gjort det bästa. Det kanske är för att jag är indansad (hur ofta dansar man till funkig afrobeat egentligen? alldeles för sällan, sanna mina ord!), men för mig råder det ingen tvekan om att A New Chance är årets bästa skiva.

Till sist. Årets största besvikelse:

The New Pornographers - Challengers

och ett hedersomnämnande till King Britt för The Cosmic Lounge, årets viktigaste jazzskiva.

Snart kommer en lista över 2007 års bästa skivor. Det blir en bra avrundning på ett, uhm, hyfsat musikår. Den här bloggen började året med att recensera ett antal skivor, men det fick ett tvärt slut när sommaren tog vid. Det innebar givetvis inte att jag slutade lyssna på musik, utan bara att jag inte orkade skriva om det var bra, dålig eller medelmåttig skit jag lyssnade på. Till saken hör att jag hade en reggae-period i början av sommaren (som alla andra bleka svennar), och en hiphop-period i slutet av sommaren. Och vi vet alla att den bästa reggaen och hiphopen inte görs idag. Min smak har förhoppningsvis förfinats något, och därför ska jag ägna resten av året åt att lyssna igenom allt nytt jag har lyssnat på genom året. (Jag gav en skiva av Explosions in the Sky en åtta, om jag inte minns helt fel - ett betyg jag ångrade redan dagen efter. Men så kan det gå.)

The Doom Generation var bra. Tjoho! Nu ska jag bara få tag i resten av Arakis filmer. Det roligaste med The Doom Generation är att James Duval spelar huvudrollen som den godtrogne Jordan White. Mest känd är Duval för sin insats i Independence Day, som jag såg för några dagar sedan, där han spelar en kille med ingen funktion för filmen whatsoever. Eller, jo, han stoppar ett försök till föräktenskapligt sex. Det är tur att det finns personer som kan gripa in när ungdomen bedriver otukt.

Jag vet att ni redan har hört det här. Men skitsamma. Det här är den bästa låten i år. “None Shall Pass” av Aesop Rock.

Jag åker hem till Örebro nästa vecka, om inte redan ikväll, men antagligen nästa vecka. Över julledigheten ska jag försöka se klart alla Twin Peaks-avsnitt. Folk säger att det är en helt fantastisk serie, vilket låter, uhm, lovande, och att jag, eftersom jag gillar Lynch, helt enkelt måste se serien. Jag ska såklart köpa den råsnygga boxen, som precis har släppts.

Jag ska också bestämma mig för ett par regissörer och se allt på deras meny. Gärna otippade namn. Greg Araki funderar jag på. The Doom Generation ska jag försöka se ikväll. (Mest för att se Rose McGowan naken ska erkännas.)

Just nu längtar jag efter choklad, varma fötter och lite kärlek. Ja, det är fortfarande höst.

Världens, kanske, bästa skalåt får avsluta det här. “Carry Go Bring Come” av Justin Hinds & The Dominoes.

Och nu till någonting helt annat. Jag försöker klura ut vem av Krystian Zimerman och Vladimit Horowitz som tolkar en av Chopins ballader bäst. Horowitz är den självklara favoriten får man ändå lov att säga, eftersom han av många anses som den bästa pianisten det förra århundradet. Det är ganska stort. Zimerman representerar en yngre generation pianister. Men Zimerman är polack, vilket också Chopin var - Horowitz kommer från Ukraina. Kan Zimermans ursprung avgöra det här till hans fördel?

Först ut, Horowitz.

Studera Horowitz ansikte. Inga större känsloströmningar drar över hans ansikte. Han låter musiken tala för sig själv. Det här är en aggressiv tolkning av Chopin. Horowitz låter sina ådriga fingrar röra sig snabbt över tangenterna. Blicken är fokuserad, flugan är knuten, håret är pomaderat. Det är med iskall precision han framför Chopins ballad. Innan han börjar kostar han till och med på sig ett leende. Det här är en kille som vet vad han håller på med. Och han gör det bra.

Zimerman är mer graciös i sina rörelser. Han höjer ofta också sina händer över pianot, till skillnad från Horowitz, som betackar sig för sådana extravaganser. Det här är lugnare. Men studera de konstnärliga kroppsryckningarna som börjar 04.54 in i videon. Det kallas inlevelse har jag hört. Jämför gärna avslutningen med Horowitz. Där framträder skillnaderna tydligast. Ibland är det knappt man hör att det är samma ballad de spelar. (Tolkning är alltså viktigt när det gäller pianoklink.) Håret ger naturligtvis extrapoäng.

Nej, jag får sova på det här.

Det här är en lista över tidernas bästa reggaeskivor. Alltsedan invånarna i Jamaica pejlade in amerikanska radiokanaler i sina radioapparater, och gav musiken en långsammare touch, har det strömmat ut högkvalitativ musik från öriket. Kärnan i reggae är variation. All dålig reggae låter likadan, men den bra reggaen är alltid bra på sitt särskilda sätt, skulle man kunna säga och samtidigt osnyggt parafrasera Tolstojs Anna Karenina, som verkligen har allt med det här att göra. Den bra reggaen finner den lilla variationen som gör den stora skillnaden.

Så här

You think it’s the hair on your head
That makes you dreader than dread
But it’s the heart within
Rasta no dwell in sin

sjunger Junior Byles i sin “Rasta No Pickpocket”, och det plockar fram det väsentliga i reggaen. Det handlar inte om hur stora dreadlocks ni har på skallen, det handlar om att ha hjärtat på det rätta stället. Ni vet, att vara äkta vara.

Jag har inte tillåtit samlingsskivor (som Jimmy Cliffs soundtrack till filmen The Harder They Come eller Junior Byles Beat Down Babylon), rena dubskivor (som Augustus Pablos King Tubbys Meets Rockers Uptown) eller skivor som innehåller enstaka dubspår eller oacceptabelt stora dubinslag (som Jacob Millers Who Say Jah No Dread eller Lee “Scratch” Perrys Super Ape, även om man med fördel kan argumentera för att de borde tas med. Gör inte det.) Det innebär inte att ovanstående skivor inte är värda att kolla upp (Jah vet att så inte är fallet), det innebär bara att jag försöker göra listan lite mer enhetlig. (Eller så är jag helt enkelt lat.) Alltså: det är roots reggae som gäller.

Tio underbara skivor, tre Lee “Scratch” Perry-produktioner och ingenting av Bob Marley. Här är listan.

10. Wailing Souls - Fire House Rock (1980)

Det är lätt att gilla Fire House Rock, Wailing Souls musikaliska peak. (Men missa för allt i världen inte den i sammanhanget bortglömda Wild Suspense (1979) som är lika förträfflig.) Det nästan ofattbara soundet på titelspåret drar in lyssnaren, och släpper därefter aldrig taget. Producerar gör bland annat Hopeton Brown, mer känd som Scientist, som har använt samma sound till “The Mummy’s Shroud” från den grymma dubskivan Scientist Rids the World of the Evil Curse of the Vampires (1981). Men lyssna er inte döva på titelspåret. Även spår som “A Fool Will Fall” och “Who Lives It” förtjänar ert intresse.

Wailing Souls fick aldrig ett riktigt genombrott vid reggaens storhetstid (som, vilket ni kanske kan utläsa från den här listan, inföll på sjuttiotalet), men de överlevde de flesta dagssländor, och har fortsatt göra högkvalitativ reggae. Sök gärna upp Psychedelic Souls från 1998 för ett exempel på det.

En mycket stabil reggaeskiva. Rakt igenom.

9. Junior Murvin - Police & Thieves (1977)

Det här är den första Lee “Scratch” Perry-producerade skivan på den här listan. Vänta ni, det kommer flera. Police & Thieves gillade jag inte från början, men Murvins falsett och Perrys briljanta produktion är två av de få saker som inte bleknar med tiden, som kärlek och annat strunt. Murvin inspirerades bland annat av Curtis Mayfield, vilket inte kommer som någon överraskning när vi betänker att reggaen har hämtat mängder med inspiration från den amerikanska R&B:n.

Bortse från det fåniga omslaget, och ni har en klassiker, fylld till bredden av Murvins själfulla röst.

8. Bunny Wailer - Blackheart Man (1976)

Tillsammans med Peter Tosh och Bob Marley skapade Bunny Wailer the Wailers. Han är den enda kvarlevande medlemmen av denna magnifika trio. Blackheart Man var Bunny Wailers debutskiva, och det är en underbar upplevelse. Redan på titelspåret hör vi vad vi har att vänta oss. Bunny Wailer sjunger dämpat, med en näst intill övermänsklig inlevelse och känsla. Det fortsätter i “Fighting Against Conviction” och kulminerar i “Dreamland”, Bunny Wailers bästa nummer, där han sjunger om hemlandet Etiopien med Bob Marley och Peter Tosh i bakgrunden.

We’ll get our breakfast from the tree
We’ll get our honey from the bees
We’ll take a ride on the waterfalls
And all the glories, we’ll have them all

En av de mer stämningsfulla inslagen på den här listan. Sublimt, i ordets bästa, mer lättförståeliga betydelse.

7. Peter Tosh - Legalize It

Peter Tosh stod alltid i Bob Marleys skugga, vilket han inte alltid, eller snarare väldigt sällan, tyckte var så roligt. Det ryktas om att han till och med blev glad när Marley gick och dog, för att han då skulle få det erkännande han så innerligt eftertraktade. Jag vet inte om det är sant. Sant är att det här är en av de bästa reggaeskivorna som finns därute. “Legalize It” syftar till legaliseringen av ganja, dvs. av marijuana, och Tosh sitter demonstrativt bland cannabisplantor och röker på på omslaget. Grejen med bruket av marijuana är att man enligt rastafarirörelsen med hjälp av detta preparat kommer närmare Gud, och som Peter Tosh gör tydligt på “Legalize It”

It’s good for the flu
It’s good for asthma
Good for tuberculosis
Even umara composis

är ganja Guds gåva till mänskligheten. Bruket av ganja saknar givetvis inte sanktion i Bibeln (Genesis 3:18): “… thou shalt eat the herb of the field”. Riktiga rastas kontrasterar gärna ganja med alkohol, som de anser göra folk dumma. Ganja sägs däremot rena kroppen, och göra en fredfull och lycklig.

Det ironiska är att det bästa spåret på Legalize It, “Why Must I Cry”, skrevs tillsammans med Bob Marley. Men skivan är inte magnifik bara på grund av det spåret. “Legalize It”, “Burial” och “No Sympathy” är andra självklara höjdpunkter.

På min lista är han högre än Bob Marley - i båda bemärkelserna.

6. Max Romeo - War Ina Babylon (1976)

Lucifer son of the mourning, I’m gonna chase you out of earth!

Med den textraden inleder Max Romeo “Chase the Devil”, en av höjdarspåren i War Ina Babylon. Kampen mot det onda, Babylon, är ett huvudtema inom reggaen. Men det lustiga är att Max Romeo hade gjort sig känd för sina socialt mindre medvetna låtar, som t.ex. “Wet Dream” (med rader som ” every night mi go to sleep mi have wet dreams”) och “Pussy Watch Man”. I War Ina Babylon visade Max Romeo upp sitt breda register. Och vilket register sen då! Med Lee “Scratch” Perry i ryggen når Romeo ständigt nya höjder. De tre inledande spåren är briljanta, och blandar ett härligt socialt patos med träffsäker produktion. “One Step Forward” handlar om vägen bort från Babylon och “Uptown Babies Don’t Cry” handlar om att tjejer från de lite högre skikten i samhället inte vet vad fattigdom och hunger innebär.

Jag kan tycka att War Ina Babylon tappar lite fart och kraft i slutet. Skivan borde kanske avslutas med en hit, som t.ex. Lucianos mästerverk One Way Ticket. Men de inledande spåren gör att han lika gärna kunde ha avslutat med recitera ur ett protokoll från kommunfullmäktige; den skulle fortfarande platsa på listan. Nu blir det en stark sjätteplats.

5. The Mighty Diamonds - Right Time (1976)

Det här kan ha varit den första riktiga reggaeskivan jag lyssnade på, och därför ligger den mig varmt om hjärtat. Men det är inte därför den hamnar så högt på den här listan. Ackomponjerade av de legendariska The Revolutionaries sjunger The Mighty Diamonds om Marcus Garvey, Jamaicas nationalhjälte, sociala orättvisor och rasism. Det finns inga snedsprång, inte en ton är överflödig.

I “Go Seek Your Rights” är det Lloyd Ferguson som med sin falsettröst melankoliskt sjunger “no man is an island” och “no man stands alone”, i vilket fall de nästan tangerar de bästa ögonblicken i The Congos Heart of the Congos. Hyllningen till Marcus Garvey, “Them Never Loved Poor Marcus” är också ett givet spår att kolla upp. För att inte tala om “Have Mercy”, som man med lycka på läpparna gråtandes kan nynna på i timmar. Right Time är en underbar skiva. Och omslaget är en klassiker. Som ni kan se var Mighty Diamonds lite mjukare än samtida reggaeakter som t.ex. Culture eller Black Uhuru. Det är till deras fördel.

4. The Gladiators - Trench Town Mix Up (1978)

Om Max Romeo skulle behöva avsluta sin skiva med en hit, så är det inget problem för The Gladiators Trench Town Mix Up, en skiva som innehåller hits så det räcker och blir över. Det är utmärkta reggaelåtar rakt igenom. “Chatty Chatty Mouth” kan vara skivans höjdpunkt, tillsammans med den efterföljande “Soul Rebel”. Även antivåldslåten “Know Yourself Mankind” är otroligt kraftfull.

Our beautiful country have turned into battle field
Ev’ry day, yeah, is rumours of war
Remember what marcus have said:
“man a go know themselves when dem back is against the wall”
This is 1976 - we don’t want no more war

Och lyssna, bara lyssna, på melodierna, riffen och rytmerna till “Hearsay”, “Know Yourself Mankind” och “Bellyfull”. Det här skulle bli den bästa dubskivan på den här listan. Inget snack om saken.

Ett litet problem med Trench Town Mix Up är att den ibland känns som The Gladiators Greatest Hits, eller något liknande. Den är således lite spretig. Men det är en futtig kritik mot en skiva som innehåller så mycket bra. Jag tvår mina händer och njuter i fulla drag.

3. The Congos - Heart of the Congos (1977)

Om hits är bra, så är hjärta bättre. The Congos, bestående av duon Cedric Myton och Roydel “Ashanti” Johnson, skapade med Heart of the Congos en av de bättre reggaeskivorna, och utan tvekan den med mest känsla. Mylons falsett skapar en oöverträffad atmosfär. Folk blir religiösa för mindre. Ingen annan reggaeskiva därute kommer ens i närheten av The Congos sound. Som många redan har påpekat innan mig så är det enda problemet med Heart of the Congos att öppningspåret “Fisherman” är så sjukt bra att resten av skivan får finna sig i att stå lite i skuggen. Men det är bara delvis sant. Visst är Fisherman en formidabel låt, men spår som “Children Crying” och “Solid Foundation” ligger inte långt efter.

Aldrig har reggae låtit så bra. Och givetvis ligger geniet, dåren, Lee “Scratch” Perry bakom det här också.

2. Toots & the Maytals - Funky Kingston (1973)

Även om The Gladiators har fler hits och The Congos mer av den själfulla klangen, så är det på Funky Kingston som dessa viktiga kriterier tar sig sitt finaste uttryck. Euforin återfinns på “Funky Kingston” och “Pomps and Pride”, och balladen “Love Is Gonna Let Me Down” och “Country Road” får stå för det besjälade. “Country Road” är för övrigt en härlig cover på John Denvers vackra låt “Take Me Home (Country Roads)”. Och nu har jag inte ens nämnt “Pressure Drop”, som kan vara en av reggaens bästa låtar. Och att Toots Hibbert, the Maytals frontman, har en grym röst står skrivet med röda gula och gröna bokstäver i reggaens stora bok. Kanske den starkaste samlingen låtar i reggaehistorien.

Det blir inte så mycket bättre än så här.

1. Culture - Two Seven Clash (1978)

Men lite bättre blir det. Funky Kingston innehåller kanske den starkaste samlingen låtar, men det här är den bästa skivan. På många sätt och vis är Two Seven Clash av Culture den ultimata reggaeskivan. Den är perfekt helt enkelt. Uppbackade av The Revolutionaries skapade Joseph Hill och resten av gruppen reggaens definitiva höjdpunkt. International Herb (1979) är grym, men de toppade aldrig det här. Från “Black Starliner Must Come”, en hyllning till Marcus Garvey, till det apokalyptiska titelspåret, som handlar om Joseph Hills profetia, att världen skulle gå under när sjuorna träffade varandra, dvs. den sjunde juli 1977; från “See Them a Come”, med budskapet att rastafaris kan överkomma allt - eller som Joseph Hill sjunger: “Jah Jah see dem a come, but I and I are conqueror” - till den den suggestiva “I’m Not Ashamed”, som löst baserad på Cat Stevens “Wild World”, avslutar skivan på ett magnifikt vis.

Till dags datum är det här den häftigaste, snyggaste, skönaste och framförallt bästa reggaeskivan. Joseph Hill dog förra året, den nittonde augusti. Nu har han återförenats med Marcus Garvey och Haile Selassie i reggaehimlen.

Bubblare:

Freddie McGregor - Bobby Babylon (1980)

Burning Spear - Marcus Garvey (1975)

Black Uhuru - Red (1981)

Linton Kwesi Johnson - Dread Beat an’ Blood (1978)

Luciano - One Way Ticket (1994)

Som en liten uppladdning inför min reggaelista. Lee “Scratch” Perry, kungen av reggae (vem är egentligen den där Bob Marley?), har några odödliga citat på sin lista.

“When I shit my enemies cry, when I speak they die.”

“I’m an artist, a musician, a magician, a writer, a singer; I’m everything. My name is Lee from the African jungle, originally from West Africa. I’m a man from somewhere else, but my origin is from Africa, straight to Jamaica through reincarnation; reborn in Jamaica. Superman comes to earth ‘cause him sick and tired; I’m not sick and tired because I’m learning what goes on, so when we get frustrated, that is when the music come down by rain drops to support all here with a broken heart and don’t know what to do. I have been programmed; many people who born again must come back to learn a lesson…have you heard of ET? I am ET, savvy? Savvy?”

“Those who love Lee ‘Scratch’ Perry music shall live forever, and those who fight against Lee ‘Scratch’ Perry shall die forever in Doomsville”

Det ser kallt ut ute. Därför stannar vi inomhus, med chokladglass och té. Och lyssnar på Wagon Christs “Shadows”.

Och bara för att det är så fult med två youtubeklipp på raken. Kid Koala med “Fender Bender”.

Idag såg jag Lars Leijonborg på universitetet. Han körde sin standardföreläsning om Sveriges framtida utmaning i och med det framväxande kunskapssamhället och Kinas återkomst som stormakt på den internationella scenen. Lite gäsp förvisso, men Leijonborg är alltid härligt engagerande, och hans nasala stämma slår alldeles tillräckligt mot trumhinnan, för att man ändå ska tycka att föreläsningen är värd den nedlagda tiden, så att säga. Jag spelade in hela föreläsningen på min mp3-spelare. Man ska alltid vara beredd på snaskiga politiska detaljer, men så mycket av den varan levererades tyvärr inte. Möjlighet att sälja inspelningen till en skvallertidning, typ Aftonbladet, föreligger ej.

Facebook är ganska kul. Jag har hoppat på hajpen, men försöker förhålla mig ganska iskall till fenomenet. Saken är bara den att man kan komma i kontakt med likasinnade över sidan, vilket är otroligt roligt. Det är egentligen väldigt löjligt med Facebook-grupper, men när grupperna tillägnas personer som Rahsaan Roland Kirk, David Lewis eller Fritiof Nilsson Piraten blir det med ens mycket mindre löjligt. David Lewis kan jag berätta lite om.

David Lewis är antagligen 1900-talets näst skönaste filosof (lite skönare än Popper och Russell, way skönare än Tännsjö, Nozick, Searle, Harman, Rawls och Nagel, och way way way skönare än Plantinga, bara för att nämna några få 1900-talsfilosofer). Han distanseras faktiskt bara av Wittgenstein, men vår käre Ludwig är ju, inte bara 1900-talets, utan också, tidernas skönaste filosof.

Ibland räcker det nästan med en bild för att poängen ska gå fram. Som i det här fallet. Ett skönt filosofiskägg av klassiskt snitt, en svart portfölj, pösiga hiphop-byxor och en överdimensionerad jacka. Ett underfundigt leende spelar på hans läppar, för att liksom indikera att han är oss intellektuellt överlägsen. Det kan inte bli bättre, kanske ni tänker. Men det kan det faktiskt, bara vi vänder blickarna mot hans halsbrytande teori om modalitet. (Modalitet handlar om det som är möjligt, nödvändigt, tillfälligt, osv.) David Lewis var av den meningen att möjliga världar (som introducerades av Kripke, när han var 16 år eller så, även om filosofer innan honom, som typ Leibniz, “den bästa av alla världar”, ni vet, hade funderat i samma banor) inte bara är en användbar tankekonstruktion, utan också är lika verkliga som den faktiska världen vi lever i.

En liten utvikning: Man införde konceptet möjliga världar för att klara av ett problem om extensionalitet. Om man byter ut termerna i en sats med termer som refererar till samma objekt så ska satsens sanningsvärde inte förändras. Ex. ‘5 är udda’. När vi byter ut ‘5′ mot ‘antalet ggr Brasilien har vunnit fotbolls-VM’ så ändras inte sanningsvärdet. Men det fungerar inte med satser som innehåller modala begrepp. Ex. ‘Det är nödvändigt att 5 är udda’. När vi byter ut ‘5′ mot ‘antalet ggr Brasilien har vunnit fotbolls-VM’ så ändras sanningsvärdet. Den resulterande satsen lyder: ‘Det är nödvändigt att antalet ggr Brasilien har vunnit fotbolls-VM är udda’, vilket är falskt, eftersom det inte är ett nödvändigt faktum att Brasilien har vunnit fotbolls-VM fem gånger. Om ni tycker som jag tycker ni kanske att de borde ha vunnit den fler gånger än så. Men de kunde lika gärna ha vunnit den färre gånger. Om man inför konceptet möjliga världar så undviker man detta problem.

Inte nog med det: i ljuset av vissa andra problem införde han också begreppet “counterpart”, vilket innebär att det i varje möjlig värld finns en counterpart till varje individ i den faktiska världen. Min counterpart i en viss möjlig värld är den individ som är mest lik mig. Eftersom det finns möjliga världar där mänskligheten inte finns (mänskligheten är trots allt bara ett kontingent, och till lika delar sorgligt som lustigt, faktum), så har jag i någon av dessa möjliga världar en sten som counterpart. Det är något att fundera på när man diskuterar fenomenet multipel personlighetsstörning. (Eller schizofreni som alla felaktigt säger.)

Nu vill jag ha en kommentar som säger att han eller hon känner sig lite kluven till allt det här.

Jag såg musikbyrån idag som handlade om Bill Withers. Bill Withers, med sin stämningsfulla, mjuka soulstämma, är sorgligt bortglömd. Hans musik lever, men hur många känner egentligen till namnet? Alla känner förstås till klassiker som “Aint No Sunshine”, men kolla gärna upp skivor som t.ex. Still Bill, ett stycke underbar soulmusik. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men det är riktigt stort av Svt att lyfta fram Bill Withers. Jag är inget större fan av public service, men ibland lyckas den träffa rätt. En kommentar till youtube-klippet här nedan beskriver exakt hur bra Bill Withers är: “Bill withers singing a song thats one of those so great its like part of your family”.

Annars har jag precis sett klart High Tech Soul, en bra dokumentär om Detroittechnons födelse. Och just nu har jag stor lust att spendera några timmar med Juan Atkins i dj-båset. Men världen är (sorgligt nog) inte perfekt, och rättar sig sällan efter mina önskningar.

Vad jag vill säga med det här inlägget är helt enkelt: mer (bra) soul och techno åt folket!

Jag har bestämt mig för att avbryta min utbildning. För några timmar sedan insåg jag att jag hade missat att anmäla mig till en laborationsgrupp, och i samma veva missat en datorlaboration. Det här låter som bagateller, men jag försäkrar er att det bara är toppen på isberget; min (medvetna eller omedvetna) försummelse var den välkända droppen som fick bägaren att rinna över. Men jag ska inte överdramatisera beslutet. Man måste följa sin mage, och min mage pekade på det eviga och inte på det efemära. Jag ska följaktligen studera filosofi till våren. Det är i alla fall tanken. Jag mejlade en ansvarig, och hon lovade att återkomma. Det låter bra. Det känns bra. Bra.

Jag har också bestämt mig för att ett inlägg är bättre än inget. Och med ganska mycket ledig tid kan det dyka upp lite roligare saker på den här bloggen i framtiden. En lista över de bästa reggaeskivorna utlovas definitivt.

Jag kollade precis igenom min skådespelarstatistik på filmtipset.se, och upptäcker till min förvåning att listan (nästan) toppas av Jared Leto. Jag är inte mannen att uttala mig om vad Leto är mest känd för, men han har efter en väldigt framgångsrik skådespelarkarriär, med utmärkta insatser i bland annat Aronofskys Requiem for a Dream och Finchers Fight Club, gjort en omvänd Britney och ägnat musiken sitt intresse.

Till nytta för alla oss som älskar musik? Glöm det, José. Jared Leto sjunger nämligen i 30 Seconds to Mars som, med risk för att göra många tonårstjejer ledsna, spelar en förs