Category Archive

Nu är den klar. 2007 års bästa skivor. Lite mindre ambitiös än jag ursprungligen hade tänkt mig, men ändå något mer ambitiös än DN:s försök. Men nu ska vi inte diskutera svensk medias tillkortakommanden.

När man gör en sån här lista vill man vara så bred som möjligt. Jag ville verkligen ha med Robert Plant och den där blågrässångerskans nya skiva. Men den var tyvärr inte tillräckligt bra. Vokalister som Patty Griffin och Suzanne Vega höll heller inte måttet. Pitchforkfavoriten Noah Lennox fick ingen skiva på listan, trots att såväl Person Pitch som Strawberry Jam är bra. Den sistnämnda kan faktiskt vara Animal Collectives bästa skiva. Jag vet inte. Beirut, Spoon och Okkervil River har också släppt några fina grejer. Inte att förglömma. Nåväl.

Det här är resultatet av min inskränkta, men oklanderliga, smak.

20. Brother Ali - The Undisputed Truth

Broder Ali är en av de där hiphoparna som hellre tar en pizza än blir hög och flörtar med tjejer. Han är religiöst övertygad, avhåller sig från alkohol och är ofta hellre än sällan politisk. Det är ingenting vi måste vända mot honom, även om vi ofrånkomligen gör det. Desto bättre svänger hans skiva ganska rejält.

Ali är arg. Här ger han sig på “united snakes, land of the thief, home of the slave”.

19. The Shins - Wincing the Night Away (rec)

Oh, Inverted World och Chutes to Narrow hör numera till klassiker i genren. Det säger jag, och mina åsikter väger alltid tyngre än andras. Det här är en ojämn skiva, till skillnad från The Shins tidigare. I backspegeln står den sig dock betydligt bättre än jag trodde. “Phantom Limb” är enastående indiepop. Men jag uppskattar fortfarande inte vissa experimentella inslag.

18. Chamillionaire - Ultimate Victory

Killen som har sina bankbesparingar i munnen, the Mixtape Messiah, är tillbaka. Årets bästa sydstatsrapp har en given plats på listan. Stabilt.

17. Apples in Stereo - New Magnetic Wonder (rec)

Någonstans mellan Nyköping och Örebro i april bestämde jag mig för att det här var årets bästa skiva. Solen log ikapp med mig. Det var en helt äkta, oförställd känsla. Den var inte riktigt sann, men vad gör det?

Den här lågproducerade musikvideon är talande. För indiepop i allmänhet och Apples in Stereo i synnerhet.

16. Burial - Untrue

I tider av överdriven exponering av artister, ytlighet och konstlad glättighet är Burial en befriande motvikt. Knappt någon vet vem som döljer sig bakom namnet “Burial”. Det bör sägas: inte all ytlighet är dålig, och alla reaktioner mot dagens samhälle är inte att föredra framför det. Men Untrue är en bra skiva.

15. Menomena - Friend and Foe (rec)

Är det här en spretig enhet, eller en enhetlig spretighet? I stunder är det hursomhelst vansinnigt bra. Välgjorda låtar blandas med innovativa experiment. Vi gillar.

Det här är “Rotten Hell”. Ack, dessa nostalgiska matkrig!

14. Field Music - Tones of Town (rec)

Field Music får representera den perfekta popskivan på den här listan. Helgjuten brittpop. Inga dalar, men inga riktiga berg som skulle placera Tones of Town högre på den här listan. Men musiken är lika stabil som Federer.

13. Super Furry Animals - Hey Venus!

Super Furry Animals är brutalt underskattade. Hey Venus! är i stunder briljant, och det verkar som att bandet håller på att få en viss upprättelse. Hey Venus! är visserligen inte Super Furry Animals bästa skiva, men det är närapå, och då är det bra. (Någon gång ska jag försöka ta reda på varför de brittiska öarna har de bästa bandnamnen. Super Furry Animals, Gorky’s Zygotic Mynci, The Beta Band, osv.)

12. The Field - From Here We Go Sublime

… and those rhythms just don’t leave me alone.

11. M.I.A. - Kala

Ger man fingret åt Lettermans husband så förtjänar man en plats på alla årsbästalistor. Nu skulle M.I.A. hamna på den här listan ändå, eftersom Kala är en störtskön blandning av musikala influenser och mellan tre till fem gånger bättre än Arular.

10. Arcade Fire - Neon Bible (rec)

Hur följer man upp en av årtiondets bästa skivor? Jo, genom att göra en nästan lika bra. Neon Bible är både mörkare och mer majestätisk än sin föregångare. Den spelades till och med in i en kyrka, vilket förklarar orgeln.

“No Car Go” är skivans bästa spår. Faktum är att det är den enda låten som skulle platsa på Funeral. Men det här är fortfarande riktigt bra.

9. El-P - I’ll Sleep When Your Dead

Det här är kanske årets kreddigaste skiva. Jag nämner det lite i förbifarten, för det spelar egentligen ingen roll. I’ll Sleep When Your Dead är härlig underground-hiphop. Gästspel av bland annat the Mars Volta, Cat Power och, som här, Trent Reznor från Nine Inch Nails.

8. Blonde Redhead - 23 (rec)

Med 23 målar Blonde Redhead en färgsprakande ljudvägg, á la My Bloody Valentine. Blonde Redhead är som tagna ur den brittiska shoegazeeran. Det är smetigt på sina ställen, det är pretentiöst på gränsen till det överdrivna, men framförallt är det helt underbart (för att tangera Johan Mjällbys ordförråd).

7. Frog Eyes - Tears of the Valedictorian

Frog Eyes blir bara bättre och bättre. Det här är deras fjärde skiva, och deras överlägset bästa. Och som vanligt krävs det ett par genomlyssningar för att man på allvar ska uppskatta ljudkaoset som Frog Eyes matar våra högtalare med. Ur kaoset uppfattar man efter en stund harmoni, en röd tråd som går igenom hela skivan, och snart sitter man där euforiskt och gnider händerna av begeistring. Den majestätiska “Bushels” är skivans definitiva höjdpunkt. En av årets höjdpunkter faktiskt.

6. LCD Soundsystem - Sound of Silver (rec)

Nej, jag har fortfarande ingen anledning att såga James Murphy.

5. Of Montreal - Hissing Fauna, Are You the Destroyer (rec)

Kevin Barnes flyttade till Norge (där det tydligen var väldigt mörkt och lite trist) och kom tillbaka med tillräcklig inspiration för ännu en briljant samling låtar. Raderna jag citerade i min tidigare recension (”I felt the darkness of the black metal bands/but being such a faun of a man I didn’t burn down any old churches”) är en rolig referens till alla kyrkobränder av “satanistiska” svartrockare i Norge. Två spår sticker ut: ” The Past is a Grotesque Animal”, tolv minuter briljans, och “She’s a Rejecter”, en av årets bästa låtar.

Indiepop när den är som allra bäst. Of Montreal visar återigen att de är det näst bästa bandet från Elephant 6 collective.

4. Prodigy - Return of the Mac

Return of the Mac av Prodigy, den bättre parten av rappduon Mobb Deep, är årets bästa hiphop. Den är helt producerad av The Alchemist, en ovanlighet i hiphopsammanhang, där producenterna nästan är lika mångahanda som samplingarna. Return of the Mac känns därför otroligt genomarbetad, med en hel del samplingar från den gamla skolan, och ett tillbakalutat flow. Al’ är dope.

Musikvideon till “Mac 10 Handle” är talande. “I sit alone in my dirty ass room starin at candles, high on drugs/All alone wit my hand on a mac 10 handle, schemin on you niggaz.” Prodigy gör det ganska klart att han är ute efter hämnd. Om inte i detta livet så i nästa. Nej, det säger han inte, men det kunde han ha gjort.

3. Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala

Inte lika bra som When I Said I Wanted to Be Your Dog, men annorlunda, mer ambitiöst, pompöst. Jens valde mellan att göra en avskalad eller överdådig skiva. Han valde det senare. Rätt val, Jens.

Jag hittar nya favoritlåtar hela tiden, men trumpetiga “Kanske är jag kär i dig” är antagligen bäst.

2. Antibalas - Security

Lite otippat är det förstås att ett hyllningsband till Fela Kuti hamnar så här högt på listan. Många brukar jämföra Fela Kutis sociokulturella betydelse med Bob Marleys. Det är möjligt att Fela står sig slätt i en sådan jämförelse, men hans musik överglänser Marleys med hästlängder. Fela kan faktiskt vara den bästa enskilda artisten från Afrika. Skaffa The Best of the Black President för en grym musikalisk exposé över hans musik.

Antibalas är som sagt ett hyllningsband till Fela. Det är alltså afrobeat som står på menyn. Men Antibalas gör något mycket mer än vad man kunde förvänta sig av de givna influenserna från Fela. Det är funk, soul, frijazz och afrobeat om vartannat i en sprudlande blandning. Slutresultatet är Security, en skiva med grymma beats, underbara vokaler och som aldrig slår av på takten det minsta.

1. The Tough Alliance - A New Chance

Men om funkig afrobeat är bland det bästa i år, så råder det inget tvivel om att ett par grabbar från Sveriges baksida har gjort det bästa. Det kanske är för att jag är indansad (hur ofta dansar man till funkig afrobeat egentligen? alldeles för sällan, sanna mina ord!), men för mig råder det ingen tvekan om att A New Chance är årets bästa skiva.

Till sist. Årets största besvikelse:

The New Pornographers - Challengers

och ett hedersomnämnande till King Britt för The Cosmic Lounge, årets viktigaste jazzskiva.

Det här är en lista över tidernas bästa reggaeskivor. Alltsedan invånarna i Jamaica pejlade in amerikanska radiokanaler i sina radioapparater, och gav musiken en långsammare touch, har det strömmat ut högkvalitativ musik från öriket. Kärnan i reggae är variation. All dålig reggae låter likadan, men den bra reggaen är alltid bra på sitt särskilda sätt, skulle man kunna säga och samtidigt osnyggt parafrasera Tolstojs Anna Karenina, som verkligen har allt med det här att göra. Den bra reggaen finner den lilla variationen som gör den stora skillnaden.

Så här

You think it’s the hair on your head
That makes you dreader than dread
But it’s the heart within
Rasta no dwell in sin

sjunger Junior Byles i sin “Rasta No Pickpocket”, och det plockar fram det väsentliga i reggaen. Det handlar inte om hur stora dreadlocks ni har på skallen, det handlar om att ha hjärtat på det rätta stället. Ni vet, att vara äkta vara.

Jag har inte tillåtit samlingsskivor (som Jimmy Cliffs soundtrack till filmen The Harder They Come eller Junior Byles Beat Down Babylon), rena dubskivor (som Augustus Pablos King Tubbys Meets Rockers Uptown) eller skivor som innehåller enstaka dubspår eller oacceptabelt stora dubinslag (som Jacob Millers Who Say Jah No Dread eller Lee “Scratch” Perrys Super Ape, även om man med fördel kan argumentera för att de borde tas med. Gör inte det.) Det innebär inte att ovanstående skivor inte är värda att kolla upp (Jah vet att så inte är fallet), det innebär bara att jag försöker göra listan lite mer enhetlig. (Eller så är jag helt enkelt lat.) Alltså: det är roots reggae som gäller.

Tio underbara skivor, tre Lee “Scratch” Perry-produktioner och ingenting av Bob Marley. Här är listan.

10. Wailing Souls - Fire House Rock (1980)

Det är lätt att gilla Fire House Rock, Wailing Souls musikaliska peak. (Men missa för allt i världen inte den i sammanhanget bortglömda Wild Suspense (1979) som är lika förträfflig.) Det nästan ofattbara soundet på titelspåret drar in lyssnaren, och släpper därefter aldrig taget. Producerar gör bland annat Hopeton Brown, mer känd som Scientist, som har använt samma sound till “The Mummy’s Shroud” från den grymma dubskivan Scientist Rids the World of the Evil Curse of the Vampires (1981). Men lyssna er inte döva på titelspåret. Även spår som “A Fool Will Fall” och “Who Lives It” förtjänar ert intresse.

Wailing Souls fick aldrig ett riktigt genombrott vid reggaens storhetstid (som, vilket ni kanske kan utläsa från den här listan, inföll på sjuttiotalet), men de överlevde de flesta dagssländor, och har fortsatt göra högkvalitativ reggae. Sök gärna upp Psychedelic Souls från 1998 för ett exempel på det.

En mycket stabil reggaeskiva. Rakt igenom.

9. Junior Murvin - Police & Thieves (1977)

Det här är den första Lee “Scratch” Perry-producerade skivan på den här listan. Vänta ni, det kommer flera. Police & Thieves gillade jag inte från början, men Murvins falsett och Perrys briljanta produktion är två av de få saker som inte bleknar med tiden, som kärlek och annat strunt. Murvin inspirerades bland annat av Curtis Mayfield, vilket inte kommer som någon överraskning när vi betänker att reggaen har hämtat mängder med inspiration från den amerikanska R&B:n.

Bortse från det fåniga omslaget, och ni har en klassiker, fylld till bredden av Murvins själfulla röst.

8. Bunny Wailer - Blackheart Man (1976)

Tillsammans med Peter Tosh och Bob Marley skapade Bunny Wailer the Wailers. Han är den enda kvarlevande medlemmen av denna magnifika trio. Blackheart Man var Bunny Wailers debutskiva, och det är en underbar upplevelse. Redan på titelspåret hör vi vad vi har att vänta oss. Bunny Wailer sjunger dämpat, med en näst intill övermänsklig inlevelse och känsla. Det fortsätter i “Fighting Against Conviction” och kulminerar i “Dreamland”, Bunny Wailers bästa nummer, där han sjunger om hemlandet Etiopien med Bob Marley och Peter Tosh i bakgrunden.

We’ll get our breakfast from the tree
We’ll get our honey from the bees
We’ll take a ride on the waterfalls
And all the glories, we’ll have them all

En av de mer stämningsfulla inslagen på den här listan. Sublimt, i ordets bästa, mer lättförståeliga betydelse.

7. Peter Tosh - Legalize It

Peter Tosh stod alltid i Bob Marleys skugga, vilket han inte alltid, eller snarare väldigt sällan, tyckte var så roligt. Det ryktas om att han till och med blev glad när Marley gick och dog, för att han då skulle få det erkännande han så innerligt eftertraktade. Jag vet inte om det är sant. Sant är att det här är en av de bästa reggaeskivorna som finns därute. “Legalize It” syftar till legaliseringen av ganja, dvs. av marijuana, och Tosh sitter demonstrativt bland cannabisplantor och röker på på omslaget. Grejen med bruket av marijuana är att man enligt rastafarirörelsen med hjälp av detta preparat kommer närmare Gud, och som Peter Tosh gör tydligt på “Legalize It”

It’s good for the flu
It’s good for asthma
Good for tuberculosis
Even umara composis

är ganja Guds gåva till mänskligheten. Bruket av ganja saknar givetvis inte sanktion i Bibeln (Genesis 3:18): “… thou shalt eat the herb of the field”. Riktiga rastas kontrasterar gärna ganja med alkohol, som de anser göra folk dumma. Ganja sägs däremot rena kroppen, och göra en fredfull och lycklig.

Det ironiska är att det bästa spåret på Legalize It, “Why Must I Cry”, skrevs tillsammans med Bob Marley. Men skivan är inte magnifik bara på grund av det spåret. “Legalize It”, “Burial” och “No Sympathy” är andra självklara höjdpunkter.

På min lista är han högre än Bob Marley - i båda bemärkelserna.

6. Max Romeo - War Ina Babylon (1976)

Lucifer son of the mourning, I’m gonna chase you out of earth!

Med den textraden inleder Max Romeo “Chase the Devil”, en av höjdarspåren i War Ina Babylon. Kampen mot det onda, Babylon, är ett huvudtema inom reggaen. Men det lustiga är att Max Romeo hade gjort sig känd för sina socialt mindre medvetna låtar, som t.ex. “Wet Dream” (med rader som ” every night mi go to sleep mi have wet dreams”) och “Pussy Watch Man”. I War Ina Babylon visade Max Romeo upp sitt breda register. Och vilket register sen då! Med Lee “Scratch” Perry i ryggen når Romeo ständigt nya höjder. De tre inledande spåren är briljanta, och blandar ett härligt socialt patos med träffsäker produktion. “One Step Forward” handlar om vägen bort från Babylon och “Uptown Babies Don’t Cry” handlar om att tjejer från de lite högre skikten i samhället inte vet vad fattigdom och hunger innebär.

Jag kan tycka att War Ina Babylon tappar lite fart och kraft i slutet. Skivan borde kanske avslutas med en hit, som t.ex. Lucianos mästerverk One Way Ticket. Men de inledande spåren gör att han lika gärna kunde ha avslutat med recitera ur ett protokoll från kommunfullmäktige; den skulle fortfarande platsa på listan. Nu blir det en stark sjätteplats.

5. The Mighty Diamonds - Right Time (1976)

Det här kan ha varit den första riktiga reggaeskivan jag lyssnade på, och därför ligger den mig varmt om hjärtat. Men det är inte därför den hamnar så högt på den här listan. Ackomponjerade av de legendariska The Revolutionaries sjunger The Mighty Diamonds om Marcus Garvey, Jamaicas nationalhjälte, sociala orättvisor och rasism. Det finns inga snedsprång, inte en ton är överflödig.

I “Go Seek Your Rights” är det Lloyd Ferguson som med sin falsettröst melankoliskt sjunger “no man is an island” och “no man stands alone”, i vilket fall de nästan tangerar de bästa ögonblicken i The Congos Heart of the Congos. Hyllningen till Marcus Garvey, “Them Never Loved Poor Marcus” är också ett givet spår att kolla upp. För att inte tala om “Have Mercy”, som man med lycka på läpparna gråtandes kan nynna på i timmar. Right Time är en underbar skiva. Och omslaget är en klassiker. Som ni kan se var Mighty Diamonds lite mjukare än samtida reggaeakter som t.ex. Culture eller Black Uhuru. Det är till deras fördel.

4. The Gladiators - Trench Town Mix Up (1978)

Om Max Romeo skulle behöva avsluta sin skiva med en hit, så är det inget problem för The Gladiators Trench Town Mix Up, en skiva som innehåller hits så det räcker och blir över. Det är utmärkta reggaelåtar rakt igenom. “Chatty Chatty Mouth” kan vara skivans höjdpunkt, tillsammans med den efterföljande “Soul Rebel”. Även antivåldslåten “Know Yourself Mankind” är otroligt kraftfull.

Our beautiful country have turned into battle field
Ev’ry day, yeah, is rumours of war
Remember what marcus have said:
“man a go know themselves when dem back is against the wall”
This is 1976 - we don’t want no more war

Och lyssna, bara lyssna, på melodierna, riffen och rytmerna till “Hearsay”, “Know Yourself Mankind” och “Bellyfull”. Det här skulle bli den bästa dubskivan på den här listan. Inget snack om saken.

Ett litet problem med Trench Town Mix Up är att den ibland känns som The Gladiators Greatest Hits, eller något liknande. Den är således lite spretig. Men det är en futtig kritik mot en skiva som innehåller så mycket bra. Jag tvår mina händer och njuter i fulla drag.

3. The Congos - Heart of the Congos (1977)

Om hits är bra, så är hjärta bättre. The Congos, bestående av duon Cedric Myton och Roydel “Ashanti” Johnson, skapade med Heart of the Congos en av de bättre reggaeskivorna, och utan tvekan den med mest känsla. Mylons falsett skapar en oöverträffad atmosfär. Folk blir religiösa för mindre. Ingen annan reggaeskiva därute kommer ens i närheten av The Congos sound. Som många redan har påpekat innan mig så är det enda problemet med Heart of the Congos att öppningspåret “Fisherman” är så sjukt bra att resten av skivan får finna sig i att stå lite i skuggen. Men det är bara delvis sant. Visst är Fisherman en formidabel låt, men spår som “Children Crying” och “Solid Foundation” ligger inte långt efter.

Aldrig har reggae låtit så bra. Och givetvis ligger geniet, dåren, Lee “Scratch” Perry bakom det här också.

2. Toots & the Maytals - Funky Kingston (1973)

Även om The Gladiators har fler hits och The Congos mer av den själfulla klangen, så är det på Funky Kingston som dessa viktiga kriterier tar sig sitt finaste uttryck. Euforin återfinns på “Funky Kingston” och “Pomps and Pride”, och balladen “Love Is Gonna Let Me Down” och “Country Road” får stå för det besjälade. “Country Road” är för övrigt en härlig cover på John Denvers vackra låt “Take Me Home (Country Roads)”. Och nu har jag inte ens nämnt “Pressure Drop”, som kan vara en av reggaens bästa låtar. Och att Toots Hibbert, the Maytals frontman, har en grym röst står skrivet med röda gula och gröna bokstäver i reggaens stora bok. Kanske den starkaste samlingen låtar i reggaehistorien.

Det blir inte så mycket bättre än så här.

1. Culture - Two Seven Clash (1978)

Men lite bättre blir det. Funky Kingston innehåller kanske den starkaste samlingen låtar, men det här är den bästa skivan. På många sätt och vis är Two Seven Clash av Culture den ultimata reggaeskivan. Den är perfekt helt enkelt. Uppbackade av The Revolutionaries skapade Joseph Hill och resten av gruppen reggaens definitiva höjdpunkt. International Herb (1979) är grym, men de toppade aldrig det här. Från “Black Starliner Must Come”, en hyllning till Marcus Garvey, till det apokalyptiska titelspåret, som handlar om Joseph Hills profetia, att världen skulle gå under när sjuorna träffade varandra, dvs. den sjunde juli 1977; från “See Them a Come”, med budskapet att rastafaris kan överkomma allt - eller som Joseph Hill sjunger: “Jah Jah see dem a come, but I and I are conqueror” - till den den suggestiva “I’m Not Ashamed”, som löst baserad på Cat Stevens “Wild World”, avslutar skivan på ett magnifikt vis.

Till dags datum är det här den häftigaste, snyggaste, skönaste och framförallt bästa reggaeskivan. Joseph Hill dog förra året, den nittonde augusti. Nu har han återförenats med Marcus Garvey och Haile Selassie i reggaehimlen.

Bubblare:

Freddie McGregor - Bobby Babylon (1980)

Burning Spear - Marcus Garvey (1975)

Black Uhuru - Red (1981)

Linton Kwesi Johnson - Dread Beat an’ Blood (1978)

Luciano - One Way Ticket (1994)

Jag har ungefär tre passioner. Grekisk filosofi, bra musik och vackra fotbollsmål. Vad den sista passionen anbelangar så har jag alltid fascinerats av solomålen. Det ligger något otroligt vackert i solobedrifter. Messis mål häromveckan fick mitt hjärta att slå halvvolter i något slags glädjerus och bjuda levern på ett glas rött. Solomål brukar ha den effekten på mig. Messis mål mot Getafe tar sig faktiskt in på min topp-10 solomål genom tiderna. Här har ni den.

10. Roberto Baggio. VM 1990. Italien - Tjeckoslovakien.

Det är inget spektakulärt mål, och det är inte heller ett fullfjädrat solomål. Men det är Baggio, och Baggio är klass. Det är inte så mycket hur länge han springer med bollen (från halva planen), eller hur många försvarare han tar sig förbi (tre totalt), utan sättet han gör det på. Tre år senare blev han vald till världens bästa spelare och han spåddes bli VM-kung i USA. Han gjorde fem mål, men betraktades ändå som en besvikelse. (Likheten med Ronaldo fyra år senare är slående.) Det säger något om Baggios storhet. Hästsvansen lever vidare. 1990 var annars en av tidernas sämsta VM-slutspel, och det inte bara ur ett svenskt prespektiv (3 X 2-1). 2.21 i målsnitt, det lägsta någonsin, säger det mesta. Ett undantag som liksom accentuerade den dystra bilden var ett färgsprakande Kamerun med en Roger Milla i spetsen. Och Baggios mål såklart.

9. Zlatan Ibrahimovic. 2004. Ajax - NAC Breda.

Det här var innan Zlatan bestämde sig för att bojkotta media, landslag och soloprestationer. Det anmärkningsvärda med Zlatans mål mot NAC Breda är att han dribblar närmast stillastående. Det är som att se en lyktstolpe navigera sig fram på motorvägen en fredagseftermiddag. Elegant och vackert.

8. Ryan Giggs. 1996. Manchester United - Arsenal.

Manchester Uniteds lilla ytterbreddare lurar skjortan av Tony Adams och kompani i den här FA-cupmatchen från 1996. När Giggs nätar är det ofta spektakulärt, men jag tror inte att han varken tidigare eller senare har gjort något så spektakulärt som det här numret. Antagligen tidernas mål i FA-cupen.

7. Ronaldo. 1996. FC Barcelona - Compostela.

Innan VM i Frankrike var Ronaldo världens bästa fotbollsspelare. Det här målet förklarar varför. Han är nära att snubbla flera gånger, blir ryckt i tröjan och stämplad, men borrar ner huvudet, och fortsätter oförtrutet. Klass.

6. Saeed Al Owairan. VM 1994. Saudiarabien - Belgien.

Ni kommer ihåg de av Kamerun introducerade tajta matchtröjorna som fick FIFA att gå i taket? Saudiarabiens matchtröjor från 1994 är åt den andra ytterligheten. Det är lika mycket matchtröjan som den imponerande prestationen som gör Saeed Al Owairans solomål mot Belgien till en klassiker. Med en tejpad vrist avancerar han över hela planen för att kyligt placera bollen i nättaket. Preud’homme fick för en gångs skull se sig överlistad. Den här matchen blev förresten Majed Abdullah 142 landslagsmatch, vilket var världsrekord på den tiden. Rekordet stod sig (rätta mig om jag har fel) ända till 1997 när en viss Ravelli överträffade den siffran. Saudiarabien tog sig efter två vinster (och som första asiatiska lag någonsin) vidare till kvartsfinal där Sverige blev dem övermäktiga. Resten är historia säger Bill, resten är historia säger Bull.

5. Lionel Messi. 2007. FC Barcelona - Getafe.

Ett driv som världen inte skådat sedan Maradonas glansdagar. En blivande klassiker.

4. Kurre Hamrin. VM 1958. Sverige - Västtyskland.

Jag må vara svensk, men det är en fantastisk prestation av Hamrin. Han vandrar med bollen längs med högerkanten, som i en värld för sig själv, för att sedan ta fart ner till kortlinjen, rundar två tyskar, och avslutar med att lyfta bollen över en förvånad Herkenrath. Spiken i kistan, och tidernas svenska landslagsmål. Sverige vann matchen och gick till final. Hur det gick där, och vem som stal showen, det vet vi alltför väl för att behöva påminnas om. Mer kuriosa: Nacka Skoglund gjorde sitt enda landslagsmål i just den här matchen. Skoglunds mål innebar kvittering mot tyskarna som varit ofina nog att ta ledningen, ett missförhållande som rättades snabbt.

3. Michael Owen. VM 1998. England - Argentina.

Det enda av målen som jag har sett live (alltså, på TV när det hände), och därför ligger det ganska tätt omslingrat den del av mitt hjärta som klappar några extra gånger de tillfällen Owen visar sig på planen. Farten, det lilla rycket förbi Ayala och skottet i krysset i en av tidernas bästa VM-matcher gör att målet har en given plats på den här listan. Men ändå hurrade jag när Argentina gick vidare.

2. George Weah. 1996. Milan - Verona.

Det var i den 87:e matchminuten. Milan har en bräcklig 2-1 ledning över Verona i den första matchen för säsongen, när bollen dimper ner framför fötterna på George Weah efter en misslyckad Verona-hörna. Efter 14 sekunder och 85 meter ligger bollen i Veronamålet. “A goal for Italy, for Africa, for Milan” sa Weah. Tidernas näst bästa solomål säger jag.

1. Maradona. VM 1986. Argentina - England.

Kärlek.

Såhär: lyssnar fortfarande på Stone Roses, och orkar inte sätta tänderna i Eyvinds bok. Därför passar det bra med en liten lista. Det här är den första listan på den här bloggen, så det blir givetvis en lista över Fjodor Dostojevskijs tre bästa romaner. Fjodor är som alla vet tidernas bästa författare. Jag har också skrivit att Modest Mouse är världens bästa band och att South Park är världens bästa TV-serie. Det innebär att det kommer en lista över Modest Mouse’s bästa skivor och över de bästa episoderna (eller säsongerna) av South Park. Men först ut är alltså Fjodor.

3. Brott och Straff

Kommentar: Brott och Straff har kallats världens mest kända roman. Oturligt nog är det också vid den som de flestas intresse för Dostojevskij tar ett abrupt slut. Brott och Straff handlar om studenten Raskalnikov, som bestämmer sig för att mörda en pantlånerska, för att på så vis lösa sina pekuniära bekymmer. Boken ger, på ett typiskt Dostojevskij-manér, en mästerlig psykologisk inblick i en sjuk mans föreställningsvärld. Det är inte att undra på att Raskalnikovs sjukdomsvandring genom St. Petersburg har blivit så kritikerrosad. Men boken mattas också så småningom av, och de ändlösa monologerna känns fruktlösa i brist på en fängslande intrig och intressanta bipersoner. Det är också en nackdel att man finner det svårt att sympatisera med Raskalnikov, på samma sätt som man sympatiserar med furst Mysjkin i Idioten eller Aljosja i Bröderna Karamazov. Till just Bröderna Karamazov vänder vi nu våra blickar.

2. Bröderna Karamazov

Kommentar: Bröderna Karamazov blev Fjodors sista roman. Den handlar om de tre bröderna Karamazov: Dimitrij, det svarta fåret i familjen, nihilisten; Ivan, den intellektuelle tvivlaren, och; Aljosja, den godhjärtade troende. Bröderna Karamazov är kanske Fjodors mest fulländade roman. Jag sträckläste verkligen boken från pärm till pärm - jag kunde inte slita mig. Det är möjligt att den hade hamnat högre upp i listan om jag hade läst den före Idioten. Höjdpunkter i boken, om det nu är möjligt att tala om sådana, är legenden om storinkvisitorn och Ivans diskussion om Gud med Aljosja. Det finns inte en enda svaghet i boken. Det är en ren njutning från början till slut. Stor läsning. Ett mästerverk.

1. Idioten

Kommentar: Idioten är den bok som har påverkat mig mest av alla böcker jag någonsin har läst; det är dessutom den bok som har betytt mest för mig. (Det är inte riktigt samma sak.) Från det ena till det andra: jag hade aldrig läst lika mycket skönlitterärt om det inte hade varit för Idioten. Den satte bollen i rullning så att säga. Det är förstås inte att undra på att den betyder så mycket för mig, när den indikerar startskottet på en upptäcksresa i den skönlitterära världen. Men också av den anledningen att det är en fantastisk bok att ständigt tänka tillbaka på. 

Idioten handlar om furst Mysjkin, en väldigt naiv, godhjärtad varelse, och hans introduktion in i och samexistens med den ryska societeten. Det centrala i boken är hans förhållanden med den goda, älskvärda Aglaja, och med den gåtfulla skönheten Nastasia Fillippovna. Dostojevskijs beskrivning av dessa förhållanden, och hans skildring av den spännande händelseutveckling är mästerliga. Det finns inte så mycket att tillägga, superlativen räcker liksom inte till. Dostojevskijs bästa bok. Det säger allt.

Bubblare: Onda Andar

Fjodor. The one and only.