Category Archive

Man måste nån gång göra upp med sitt förflutna. Det är vad alla säger. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, men jag ska ge det ett försök. Det är möjligt att det får alla demoner i mitt inre att skingras, som emokids för solen, som rappare för polisen, etc. Därför ska jag ge er en liten inblick i vad jag lyssnade på för sju-åtta år sedan, och vad jag tycker om det idag.

Gorky’s Zygotic Mynci - “Spanish Dance Troupe”

Johannes, sexton år, tyckte att det här var en fantastisk låt. Han spelade den när det regnade, när han kände sig deprimerad, och han blev strax glad igen. Låten doftade solbränna, sommarvind i håret och en turnébuss som gled igenom ett Spanien där vackra spanjorskor kastade slängkyssar efter honom. “Spanish Dance Troupe” beskrev allt vad Johannes, sexton år, tyckte och tänkte om Sverige. “My conclusion this summer/Was there was much too much rain/So i ran off on thursday/With a dance troupe from Spain”. Och han kom aldrig tillbaka. Låt gå för att han fysiskt var närvarande vid franskaproven, men i tankarna var han redan på en turnébuss genom Spanien: vin, kvinnor, sång. IG i franska. Ah, caramba!

Johannes, tjugotvå år, tycker att det här är en fantastisk låt. Han spelar den inte alls lika ofta, nästan inte alls. Men låten doftar fortfarande solbränna, sommarvind i håret och spanjorskor. Låt gå för att han fysiskt är närvarande vid filosofitentorna. Men i tankarna är han på en turnébuss genom Spanien: vin, kvinnor, sång. VG på tentan. Ah, fantástico! Han har lärt sig.

The Goo Goo Dolls - “Iris”

Enligt Johannes, sexton år, var det här nästan fem minuter av ouppfylld kärlek, brinnande längtan och (han skulle då inte använda det ordet) soul. En gitarrsnubbe som sjunger om att han vill få tjejen att veta vem han är, det var musikalisk och textmässig perfektion för den här upplagan av mig själv. Johannes, sexton år, väntade bara på en chans att spela “Iris” för någon som betydde något extra. Han fick (tog) givetvis inte den chansen, och det var kanske, med facit i hand, tur det.

Johannes, tjugotvå år, tycker att det här mer eller mindre suger åsneballe. Han vill fortfarande att tjejerna ska veta vem han är, men han tror att philly soul ger en bättre inblick i hans själ än The Goo Goo Dolls. Och vill han lyssna på dockor så väljer han New York Dolls alla dagar i veckan.

Ryan Adams - “Come Pick Me Up”

Johannes, sexton år, introducerades till Ryan Adams av hans föräldrar, som hade köpt Heartbreaker. Den spelades flitigt i bilen, och den gjorde alla milen till Småland mindre outhärdliga. Han gillade låten helt enkelt. Need I say more?

Johannes, tjugotvå år, tycker att det här är … bra. Han har inte lyssnat på “Come Pick Me Up” på flera år, och har varit ohyggligt rädd för att finna den tråkig, oinspirerande och intetsägande. Han finner den inte alls så bra som för åtta år sedan, men det vore en omöjlighet med tanke på hur mycket vatten som har runnit under broarna. Nu tänker ni: vågar han nu gå vidare och lyssna på hela Heartbreaker, eller kanske t o m hela Gold?

Njä, det vågar han inte riktigt. Men en dag så.

Italien har inte bara skänkt världen Italo disco, Roberto Baggio och fascism. Landet där ingen vettig fotboll längre spelas har även gett oss odödliga skräckfilmer i regi av Lucio Fulci. Man kan se Zombie Flesh-Eaters som den europeiska motsvarigheten till Dawn of the Dead, som kom ut året innan. Faktum är att inledningen och slutscenen på Zombie Flesh-Eaters, de som utspelar sig i New York, las till väldigt sent i manuset, just eftersom man ville rida lite på Romeros framgångsvåg. Originaltiteln på Zombie Flesh-Eaters är dessutom Zombie 2, ett namn som för tankarna till Romeros klassiska skräckfilm, som i Europa släpptes under namnet Zombie.

Det finns en bra sak med Zombie Flesh-Eaters. Det finns givetvis många bra saker, alla sköna zombiescener inte minst, men det finns en riktigt bra sak som är värd att påpeka för sig: den suggestiva och förföriska musiken, signerad Fabio Frizzo. På min lista överträffas den i skräckfilmssammanhang bara av musiken till Cannibal Holocaust. Och det vill inte säga lite, eftersom musiken till Cannibal Holocaust är den bästa någonsin, alla kategorier. (Ennio Morricone? Tyvärr, här står även du i skuggan.)

Den första halvan av Zombie Flesh-Eaters är ungefär lika rolig som Solomon Burke är smal. Det vill säga inte alls. Från det jag förstod är handlingen i filmen denna: En båt driver in i New Yorks hamn, med en zombie som barlast. Ett par personer dör. Huvudpersonen i filmen, spelad av Tisa Farrow, Mia Farrows syster, tas in till förhör, eftersom hennes far äger båten. Tillsammans med en reporter bestämmer hon sig för att åka och leta efter honom. Ja, sådant är upplägget. Men det hela är förstås bara en transportsträcka till den senare delen av filmen, som är en fröjd för alla äkta zombiefantaster därute. Två scener sticker ut. Den ena bokstavligt, den andra bildligt talat.

Annars är det klassisk zombiedramaturgi; folk som aldrig fattar att man inte kan göra slut på dessa levande döda genom att skjuta dem i bröstet. Det som krävs är en välriktad salva rakt i tallkottkörteln, the pineal gland, ty där sitter zombiesjälen. Så lär Descarcass.*

Zombie Flesh-Eaters har väldigt mycket som talar för sig. Hajscenen är legendarisk - en av de bästa zombiescenerna någonsin skulle jag vilja säga. Vi har också en hel del omotiverad nakenhet, en faktor som inte alls är ovidkommande i dessa sammanhang. Men samtidigt känns det som jag jag vill gilla den mer än jag faktiskt gör. Fulci borde ha koncentrerat sig mer på att göra den första delen av filmen rolig, eller helt enkelt ge oss vad vi vill ha from the very beginning: nakna kroppar, blod, avslitna lemmar och … ja, det är väl ungefär det vi vill ha.

Kultbetyg: 7/10

I teorin är det här dock mycket bättre. Men det finns ju så mycket som är så mycket bättre i teorin. Wittgenstein, kommunism, och köttbullar och vaniljsås, är bara några exempel.

* Det här är faktiskt väldigt roligt, även om ni inte fattar det. Jag tänkte egentligen inte ge en förklaring, men ok då. “Carcass” är engelska för kadaver eller död djurkropp, och Descartes var en filosof som lärde ut att själen sitter i tallkottkörteln. Vadå “vadårå”? Skratta! Motherfuckers.

Min starkaste association när jag hör Gérard Depardieus namn är gyttja och osexiga äventyr i det postrevolutionära Frankrike, tidigt artonhundratal. Det har antagligen att göra med vaga minnen av Les Misérables, en miniserie baserad på Victor Hugos roman, där Gerard har huvudrollen, och där vi i andra roller finner såväl John Malkovich som Charlotte Gainsbourg, dotter till, hm … i det där klippet ser det mest ut som Rami Shaaban.

Nåväl. Allt det här kan antyda att jag inte direkt avgudar Gerard, vilket är helt korrekt. Men min bild av killen har nyanserats en aning, speciellt efter att jag såg Buffet Froid, en surrealistisk deckarhistoria, som sprungen ur den franska surrealistiska traditionen. Hur skulle det kunna slå fel?

I en dokumentär om Luis Buñuel säger Carlos Fuentes att surrealismen visserligen uppstod i Frankrike, men bara som idé. I Frankrike blev surrealismen rationell och cartesiansk. (Och hur kul är en rationell surrealism?) Surrealismen blev bäst i händerna på personer som inte kom från Frankrike, som Tysklands Max Ernst eller Spaniens Luis Buñuel, som kunde använda surrealismen på ett bättre sätt tillsammans med sina kulturarv. (I Buñuels fall, t.ex. Goya, Cervantes och Valle-Inclán.) Fuentes teori är intressant. Det är ingen tvekan om att Jodorowskys El Topo är bättre än Cocteaus Le sang d’un poète. Och Max Ernst är skön. Men jag tror jag avhåller mig från att avfärda fransk surrealism i första taget.

Buffet Froid är ett bra exempel på fransk surrealism. Och då menar jag inte “bra” i betydelsen “utmärkande”, utan bara att Buffet Froid är en bra film. Jag kan kort sammanfatta Buffet Froid såhär: mordintriger, vackra kvinnor och märkliga situationer. Handlingen kretsar kring tre personer: Alphonse Tram, en arbetslös desillusionerad ung man, spelad av Depardieu, en poliskommisarie som inte har något emot mord, och mannen som mördade Alphonses fru. Filmen innehåller fantastiskt bisarra situationer, och är riktigt underhållande att se. (En för surrealistiska filmer överhängande risk är att de blir olidligt tråkiga.)

Här är en scen där Depardieu hittar sin kniv instucken i en främling i tunnelbanan. Hoppas ni kommer ihåg lite från skolfranskan.

Och som körsbäret på glassberget kommer Carole Bouquet in i en avgörande del av filmens slutskede. Bouquet är kanske mest känd som bondbrud eller som ena hälften av Conchita i Buñuels Cet obscur objet du désir, eller som stor poster på min vägg. Här ser hon lika fantastisk ut som alltid.

Betyget blir en stabil åtta.

Kultbetyg: 8/10

Jag såg nyss klart Bukowski: Born into This, en dokumentär om Charles Bukowski. Den var riktigt bra. Vi fick givetvis ta del av Bukowskis excesser när det kom till vin, cigaretter och kvinnor, men vi fick också ta del av en annan sida av Bukowski - den som inte riktigt framkommer i populära framställningar av mannen. Jag kommer särskilt ihåg en intervju för belgisk TV, där programledaren säger att “in your stories, love is always a synonym for sexual intercourse … that’s not too romantic, is it?” varpå Bukowski svarar “where do you get this crap, baby?” innan han ger en metafor för kärlek, “love is a dog from hell”, och avslutar med “you’re really fucked up”. Den delen av intervjun finns tyvärr inte på Youtube, men en tidigare del finns, i vilken han talar om fadern. Inte Gud fader, utan sin egen.

Det kan inte ha undgått någon: de amerikanska primärvalen är i full gång, och som vanligt tror kändiseliten att de har någonting att tillföra. Det präktigaste exemplet är förstås “Yes We Can”-låten, där Will.i.am och andra godhjärtade kändisar rapar ur sig plattityder och intetsägande fraser av Barack Obama.

Scarlett Johansson till trots, jag föredrar Prodigys analys:

TV6 förstörde min natt. Jag skulle se The Killer med Chow Yun-Fat, men textningen i filmen låg ett par minuter efter. Och eftersom min kinesiska är lite rostig hängde jag inte med i dialogen. Nu är det såklart inte dialogen som är det viktigaste i en Hong Kong-film, men det skulle vara trevligt att veta vad som händer när det händer i filmen, och inte ett par minuter senare. Jag stängde av TV:n efter tjugo minuter. Det värsta var att jag hade laddat upp med choklad och glass. Till vilken nytta!?

Jag missade visserligen The Killer, men tidigare på kvällen såg jag Cloverfield, en mycket hajpad monsterfilm av teamet bakom Lost. Ni har kanske hört talas om den. Ur ett handkameraperspektiv skildrar den hur ett monster, med det skräckinjagande namnet Cloverfield, attackerar New York. Vi får följa en grupp människors kamp om överlevnad. En blandning mellan Godzilla och Blair Witch Project helt enkelt.

Cloverfield har fått ett väldigt blandat mottagande. Det finns dem som gillar den starkt, som Nerikes Allehandas recensent. Men det finns också dem som ogillar den starkt. Jag noterade att många lämnade bion besvikna över vad de precis hade fått se. Jag tror att man kan dela upp de personer som ogillade Cloverfield i två grupper: dels dem som ville ha ännu en Godzilla och dels dem som trodde att Cloverfield skulle ta monsterfilmsgenren till nästa nivå och som blev besvikna när filmen inte riktigt motsvarade de högt ställda förhoppningarna. Den förstnämnda gruppen utgörs av ointressanta, filmointresserade personer, och vi kan därför lämna den därhän. Den andra gruppen är dock mer intressant. De klagar på den banala kärlekshistorien, den icke-roliga kameramannen med sina slapsticks, och andra saker som jag inte kan avslöja utan att förstöra filmupplevelsen för eventuella läsare av den här texten. Kritiken är inte alls oförtjänt. Men först till det som gjorde att jag gillade filmen. Den skildrar katastrofen på ett sätt som är överlägset alla andra katastroffilmer. Handkameran stör inte alls, utan ger filmen en skön känsla av autenticitet. Jag håller däremot med om vissa delar av kritiken mot filmen, även om jag anser att det är saker som inte på ett avgörande sätt påverkar helhetsomdömet. Det är stundtals lite för förutsägbart och tramsigt (ja, jag tänker på kameramannen) för att få högsta betyg.

Nu till något helt annat.

Det här är en låt av the Misunderstood.

Vad är en kultfilm? Är det en udda film med en hängiven fanskara som kan alla repliker utantill? Förvisso. Och därför är det inte helt missvisande att kalla Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters (vilket lysande namn!) för en kultfilm, även om den släpptes så nyligen som förra året. Poängen med den här återkommande recensionsposten är att påkalla uppmärksamhet till udda filmer, och inte nödvändigtvis till filmer som uppfattas som kultiga. Med det sagt måste jag kraftigt understryka att Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters uppfyller de flesta kriterier för att kallas kultig. Och därför är en recension på sin plats.

Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters är ännu ett exempel på en filmatisering av en tv-serie. South Park-filmen lyckades med att överföra seriens humor till långfilmsformatet. Eftersom jag inte har sett ett enda avsnitt av Aqua Teen Hunger Force kan jag inte bedöma om man har lyckats att bevara seriens särart. Men den här recensionen blir kanske mer rättvis på så vis, när jag inte behöver ta något sådant i beaktande. Fast å andra sidan har jag hört att man har svårt att förstå humorn i filmen om man inte har sett serien. Men ni känner mig: jag har ett välutvecklat sinne för dålig humor. Ingen osmaklig anspelning, putslustig smädelse eller tarvlig lustighet går mig förbi.

Nåja.

Filmen kretsar kring ovanstående karaktärer. I ordning: Frylock, en påse pommes frites med Van Dyke-skägg, den förnuftiga karaktären, med ett labb i källaren och en VHS-ingång på ryggen, som har rollen att balansera Master Shake: en egocentrisk och sadistisk milkshake, och Meatwad: en fredlig men korkad köttbulle som kan ta nästan vilken skepnad som helst. Slutligen Carl (inte i bild): en sarkastisk granne till karaktärerna ovan, vars musikintresse centreras till “klassisk rock” och Ted Nugent. Det bästa med dessa karaktärer är att de fungerar otroligt väl tillsammans. De täcker in alla mänskliga egenheter, och det känns aldrig som att man saknar någon. (Som man gjorde när Eric lämnade That ‘70 Show eller som man gjorde i Futurama.)

Vad man har försökt att göra är att sträcka ut ett serieavsnitt till långfilmsformat. Det fungerar överraskande bra. Det finns annars en risk att man höjer ribban för högt och gör en Linus Thörnblad och river ut sig i finalen. Men Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters undviker lätt alla sådana fällor.

(kultursnobbist)

- Men du måste erkänna att det här är otroligt dålig humor.

(jag)

- Javisst. Men jag har aldrig riktigt förstått den där uppdelningen mellan dålig och fin humor. Däremot förstår jag uppdelningen mellan dålig och bra humor fullständigt. Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters försöker aldrig vara något den inte är.

- Men ska vi inte ställa högre krav på populärkulturen? Är det inte ett tidens tecken att vi bara ställer som krav på filmer att de ska lyckas underhålla?

- Det är ett tidens tecken. Men det finns inget fel med filmer där man inte ur varenda scen kan krama ur ett svar på frågan om livets beskaffenhet. Det finns inget fel med filmer som försöker underhålla för underhållandets skull. Om Schopenhauer levde idag skulle han samtycka.

Det här är befriande roligt. Från den lysande inledningsscenen till det obegripliga slutet är Aqua Teen Hunger Force Colon Movie Film for Theaters en underhållande film. Det räcker så.

Kultbetyg: 7/10

Julen är över, och jag får inte den här låten ur huvudet. “Girls are Out to Get You” av Fascinations. Fascinations slog aldrig stort i staterna, men blev stora på de brittiska öarna. Den här kan spelas hur mycket som helst.

Denna min fascination (hoho) hör kanske lite samman med att jag såg Alan Parkers The Commitments igår, som handlar om Jimmy Rabbitte och hans försök att sätta ihop en soulgrupp i Dublin. En riktigt bra film - nittiotalets This is England.

1930-talet. Ivar Lo-Johansson riktar svidande kritik mot statarsystemet, som slutligen avskaffas 1945.

Sen går det några år.

2007. Åsa Linderborg tilldelas Ivar Lo-priset.

Snart kommer en lista över 2007 års bästa skivor. Det blir en bra avrundning på ett, uhm, hyfsat musikår. Den här bloggen började året med att recensera ett antal skivor, men det fick ett tvärt slut när sommaren tog vid. Det innebar givetvis inte att jag slutade lyssna på musik, utan bara att jag inte orkade skriva om det var bra, dålig eller medelmåttig skit jag lyssnade på. Till saken hör att jag hade en reggae-period i början av sommaren (som alla andra bleka svennar), och en hiphop-period i slutet av sommaren. Och vi vet alla att den bästa reggaen och hiphopen inte görs idag. Min smak har förhoppningsvis förfinats något, och därför ska jag ägna resten av året åt att lyssna igenom allt nytt jag har lyssnat på genom året. (Jag gav en skiva av Explosions in the Sky en åtta, om jag inte minns helt fel - ett betyg jag ångrade redan dagen efter. Men så kan det gå.)

The Doom Generation var bra. Tjoho! Nu ska jag bara få tag i resten av Arakis filmer. Det roligaste med The Doom Generation är att James Duval spelar huvudrollen som den godtrogne Jordan White. Mest känd är Duval för sin insats i Independence Day, som jag såg för några dagar sedan, där han spelar en kille med ingen funktion för filmen whatsoever. Eller, jo, han stoppar ett försök till föräktenskapligt sex. Det är tur att det finns personer som kan gripa in när ungdomen bedriver otukt.

Jag vet att ni redan har hört det här. Men skitsamma. Det här är den bästa låten i år. “None Shall Pass” av Aesop Rock.

Andrei Zvyagintsevs nya film Förvisningen har genomgående fått lysande recensioner. Efter Carl-Johan Malmbergs minst sagt lyriska recension fick jag bråttom att se hans debutfilm, Återkomsten. Det är inte ofta man ser en sån brutal hyllning faktiskt. Anledningen är givetvis att det är lättare att såga än att hylla. Det är lättare att i efterhand säga att man hade fel och höja betyget än att säga att man hade fel och sänka betyget. Det förra uppfattas som en oundviklig del i kritikerns roll. Det senare uppfattas bara som pinsamt. (Det förra uppfattas som förändring hos konstverket; det senare uppfattas som en förändring hos kritikern.) Det är därför jag älskar brutala hyllningar. Recensenten kastar upp sina innersta känslor på dissektionsbordet, framför vilket pöbeln sitter med skalpellen.

Nåväl.

Jag kan tycka att de oundvikliga jämförelserna mellan Zvyagintsev och Tarkovskij är lite överdrivna och orättvisa. Dels för att Tarkovskij antagligen är Rysslands bästa regissör genom tiderna, och dels för att Zvyagintsev och Tarkovskij enligt mig inte riktigt gör film på samma sätt. Det melankoliska i deras filmer ser jag hellre som ett uttryck för deras ryska härkomst, inte som ett uttryck för en liknande konstnärlig ådra. Nu har jag förvisso inte tillräckligt med kött på benen för en jämförelse, och det är tveksamt om Zvyagintses blott två filmer möjliggör en jämförelse överhuvudtaget. (Som att det någonsin har stoppat mig.)

Återkomsten är en bra film. Jag tror att det är just avsaknaden av övertydlighet som gör att den blir så suggestiv och tilltalande. Samtidigt blir den också (kanske av den anledningen) lite intetsägande och tom. Men jag har bestämt mig för att gilla den och Zvyagintsev. Förvisningen är således ett framtida måste.

Jag borde skriva lite mer om politik. Dagens roligaste debattartikel är skriven av CUF:s nya ordförande Magnus Andersson med anledning av “vänsterns köpfria dag”. Enligt Magnus Andersson så vill “vänstern stjäla 20 miljoner kronor från världens fattiga länder och stoppa deras möjligheter till handel som kan bygga deras välstånd”. Problemen med Anderssons resonemang är många. Vi måste försöka ha en övergripande syn på saker och ting, och följa vart pengarna tar vägen någonstans. Om Sveriges befolkning inte handlar alls imorgon så kommer de antagligen att handla mer idag eller i övermorgon, som kompensation. Det av Andersson uppmålade skräckscenariot är helt orealistiskt.

Men det största problemet med Anderssons resonemang är något helt annat. Andersson verkar vara av den uppfattningen att konsumtion skapar tillväxt, och att människans främsta plikt är att köpa mänskligheten rik. Det fungerar inte på det viset. Det är inte konsumtion som skapar tillväxt, utan produktion. Att använda sina pengar för att köpa onödiga saker (vilket Andersson verkar tro är superduperbra), bidrar bara till resursslöseri. Istället bör vi försöka spara våra pengar på banken, där de bidrar till att skapa grogrund för investeringar. Andersson blandar ihop sina kort. Tillbaka till skolbänken och ekonomiboken!

Så alla ni som inte tänker köpa något imorgon kan undvika affärerna med bibehållen moralisk integritet. Jag är moralisk året runt jag.

Jag kollade precis igenom min skådespelarstatistik på filmtipset.se, och upptäcker till min förvåning att listan (nästan) toppas av Jared Leto. Jag är inte mannen att uttala mig om vad Leto är mest känd för, men han har efter en väldigt framgångsrik skådespelarkarriär, med utmärkta insatser i bland annat Aronofskys Requiem for a Dream och Finchers Fight Club, gjort en omvänd Britney och ägnat musiken sitt intresse.

Till nytta för alla oss som älskar musik? Glöm det, José. Jared Leto sjunger nämligen i 30 Seconds to Mars som, med risk för att göra många tonårstjejer ledsna, spelar en förskräcklig form av emorockig post-grunge, till stor skada för mänskligheten. Jag hoppas att alla dessa tonårstjejer en gång kommer att se tillbaka på sina tidigare musikpreferenser och rodna en smula, på samma sätt som jag rodnar en smula när jag erkänner att jag fortfarande kan texten till Linkin Parks “In the End”. Problemet med min liknelse är att Linkin Park är några hundra gånger bättre än 30 Seconds to Mars, vars musikaliska brister illustreras i följande videoklipp.

Det är faktiskt möjligt att 30 Seconds to Mars är sämre än Nickelback. Och då vet ni att det är dåligt. Urvattnat skit.

Ah, den här tomheten som alltid infinner sig efter en tenta har precis infunnit sig. För egen del är det en ganska belåten tomhet. Men det är bara jag det.

Vad ska man göra med resten av dagen då? Jag skulle kunna spela SNES, men det känns inte speciellt meningsfullt. Jag skulle kunna läsa en god bok. Men jag har inga goda böcker kvar att läsa. Sjolochov stirrar på mig från bokhyllan, men det här är inte en dag för kosackberättelser. Jag skulle kunna se någon film, men det enda jag har kvar på datorn är krigsfilmer och ryska filmer. (Krigsfilmer brukar alltid bli kvar på datorn; det är inte många gånger jag är sugen på en krigsfilm. Och de ryska filmerna är kvar eftersom jag hade en rysk period för några veckor sedan. Men det är ingen rysk dag idag.) Jag skulle kunna åka upp till stan och handla ett par jeans, men det vet jag redan att jag inte orkar med. Så antagligen kommer jag inte göra så mycket. Vilket är helt ok, det med. Jag får väl youtuba kakmonstret eller nåt.

Jag hade stora problem att sova inatt. Jag låg och vred mig, som man bara kan ligga och vrida sig när man är sömnlös, i nästan två timmar, innan nattens gudinna sänkte mörkrets slöja över mig. Jag lät mig sugas in i drömmarnas värld, där jag upplevda både det ena och det andra. Tyvärr kommer jag inte ihåg ett smack i skrivande stund. Men jag gissar att drömmarna hade stora likheter Richard Elfmans psykadeliska champagnegalopp Forbidden Zone, en film som saknar motsvarighet i filmhistorien

Forbidden Zone kretsar kring den sjätte dimensionen, till vilken man kan komma genom en dörr i familjen Hercules källare. Frenchy (som givetvis bryter på franska) irrar sig in den sjätte dimensionen, där kung Fausto (spelad av Hervé Villechaize, som tragiskt nog tog självmord 1993, efter en rad olyckliga omständigheter) förälskar sig i henne. Detta uppskattas inte av drottning Doris, som tillfångatar henne. Resten av familjen måste nu försöka rädda Frenchy från drottningens onda klor. Det är en ganska enkel sammanställning över handlingen i Forbidden Zone. (Handlingen var faktiskt en efterkonstruktion för att knyta samman allting.) Om ni till detta adderar en galen djävul, fantasifulla musikstycken av Danny Elfman, barbröstade kvinnor, en kåt padda som drottningens vänstra hand, och multiplicerar summan med antalet gånger ni kommer kikna av skratt, så har ni en ungefärlig uppfattning av filmen. Det här är den officiella trailern:

Danny Elfman har som sagt skrivit alla musikstycken till Forbidden Zone. (Det är hans brorsa som har regisserat filmen.) Danny Elfman har på senare tid gjort musikstycken till framförallt Tim Burtons filmer. Ni kommer säkert ihåg Oogie Boogie från Burtons julsaga The Nightmare Before Christmas. (Notera tärningarna.) Det är en perfekt illustration av Elfmans underbara musikstycken, och uppvisar stora likheter med ett stycke med djävulen i Forbidden Zone. (Som förresten spelas av just Danny Elfman.) Jag ger er inga klipp från Forbidden Zone, eftersom jag tycker att ni ska filmen först.

Forbidden Zone har kallats B-filmernas Citizen Kane; en liknelse som lovar stort. Men det är ingen överdrift. Forbidden Zone lever upp till alla möjliga krav man kan ställa på en kultfilm. Man kan inte ha roligare framför dumburken. En klockren fullpoängare.

Kultbetyg: 10/10

Nomaden Dersu Uzala frågar sig i Kurosawas mästerverk med samma namn, när han flyttat till staden, långt från de fria vidderna, hur människorna kan leva i små lådor. Det är inte bara en av tidernas mest gripande scener, det är också den scen där jag begriper mig på Uzala för första gången. Hela filmen förundras man över Uzalas liv, över nomadens liv. Livet som nomad, ter sig för de flesta som ofattbart. Men Uzala låter oss för första gången reflektera över alternativet. Om alternativet är att bo i små lådor, och låta tankarna variera med väggarnas storlek, så ter sig Uzalas utgångspunkt genast mycket begripligare. Det är kanske så enkelt att fria sinnen kräver fria utrymmen.

För tillfället lever jag ett väldigt inrutat liv. Det är ingen större variation. Jag, liksom Uzala, kräver lite mer frihet i livet. Jag är för feg att släppa taget helt. Men lite åt gången, kan vara precis vad jag behöver.

Nu hoppas jag innerligt att Schopenhauer eller J.S. Mill finns på universitetsbiblioteket.

Och hur bra är inte Sufjan Stevens? Jag har återigen lyssnat igenom Illinois, och den är fortfarande lika fantastisk, trots att jag har lyssnat på mycket annat sedan förra gången. Mer jul åt folket!

Listen up, alla lyckliga läsare av den här bloggen. This is the big showdown. I en kraftmätning av gigantiska mått, vissa skulle säga av gastronomiska proportioner, ska Blondie aka Clint Eastwood i Sergio Leones The Good, The Bad and the Ugly göra upp med Henry Fondas inkarnation av Wyatt Earp som han porträtteras i John Fords My Darling Clementine. Det här är kanske två av tidernas bästa filmer. Om inte annat så är det två av tidernas bästa västernfilmer. I vilket fall som helst är det två filmer som är asswhippin’ delicious, och en jämförelse är oundviklig, om man, som jag, vill upprätthålla ett sken av cineastisk trovärdighet och moralisk integritet. Och varje man av dignitet måste en gång konfrontera den stora frågan: vem är egentligen hårdast, Earp eller Blondie? Alla vi som har läst semantik vet att ”hårdast” är ett ord vars betydelse rymmer en hel del saker. Uppgörelsen går därför i tre ronder, med en påföljande konklusion. Let’s get it down.

Rond 1. Vapenhantering

Sergio Leone tar sig stora konstnärliga friheter i The Good, The Bad and the Ugly. Blondie har ett gevär som historiskt sett inte har sett dagens ljus. Dynamit uppfanns först ett år efter det amerikanska inbördeskrigets slut. Och några strider mellan blåa och gråa uniformer förekom knappast i sydväst, där filmen äger rum. Men jag ser inga AK 47:or, och alla anakronismer har ingen större inverkan på filmen. Och vilket som, det här handlar om vapenhantering, inte huruvida vapnen är historiskt korrekta eller inte.

Det här är en rond som Blondie vinner överlägset. Spegettivästern är kanske inte överlägsen den traditionella västernfilmen på att skapa protagonister som är skickliga med puffran. Men spagettivästern är lite för västern vad den amerikanska Robinson är för den svenska versionen. (Spagettivästern är på samma gång en överdriven version som en mer korrekt bild av den amerikanska västern. Spagettivästern är inte historiskt korrekt för fem öre. Men den framställer nästan aldrig en entydig, svart-vit bild av sakernas tillstånd. En hjälte kan ha lik i garderoben, så att säga.) Det gäller såklart alla Leone-filmer, men även en utmärkt spagettivästern som Sergio Corbuccis The Great Silence, eller som alla vi med pastagener vill säga (studenter mao): Il Grande Silenzio, vilket låter otroligt mycket hårdare. Där går Silence runt och skjuter bounty-hunters, givetvis i självförsvar som myten kräver. Men det här är intressant. Blondie är faktiskt en bounty-hunter, dvs. en som mot betalning skjuter efterlysta människor. Men varför betraktas han som god, och varför betraktas bounty-huntern Loco (spelad av Klaus Kinski) i Il Grande Silenzio som ond? Man skulle kunna svara att det är de små åtbörderna som gör Blondie till den gode. Han stoppar en cigarr i munnen på en soldat som håller på att dö, han känner ånger för att låta en kille dö, osv. Han är helt enkelt mer mänsklig.

Men det stämmer såklart inte. Svaret ligger nämligen på en fysionomisk nivå. Blondie ser god ut. Loco ser ond ut.

Såväl Blondie som Earp kan hantera ett vapen. Men Blondie är mer elegant. Och Earp använder nästan endast puffran i den stora uppgörelsen vid O.K. Corral. Vapenhantering är viktig i västernfilmer, och likaledes i en kraftmätning mellan två skjutglada män. Blondie går på knock out.

Blondie: 5

Earp: 2

Rond 2. Utseende (fysionomi)

Utseende är ett viktigt kriterium. Hur kan man vara hård utan att se hård ut? Det slår mig som omöjligt. Ni kanske tror att Clintan, med sitt stenansikte och bittra uppsyn är given etta. Men tugga långsamt, kära läsare.

Den här ronden är faktiskt äckligt jämn. Kolla på klädseln. Vad är hårdast? Sheriff- eller gringoutstyrseln? Lagens oförvitliga händer är oftast stilrent klädda. Genomgående svart och en bling-blingstjärna på bröstet. Blondie kör mer på klädesattiraljer. Allting går naturligtvis i brunt. Från hölster till hatt. Inget mexikanskt sombreroskit här inte.

Ansiktsbehåring är såklart bland det hårdaste som finns. Earp har mustasch, det har inte Blondie. Blondie har bara lite fjun på överläppen, vilket han förvisso kompenserar med en ordentlig skäggväxt. Jag ger ronden till Earp. Men det är en knapp seger, och Earp har fortfarande övertaget.

Blondie: 9

Earp: 6

Rond 3. Framtoning (apparition)

Minst lika viktigt som utseendet är framtoningen. Det spelar ingen roll om man ser ruskigt hård ut, om man inte samtidigt har en framtoning som matchar utseendet. Då blir det ett antiklimax istället. Som Frankrike 2002, The Matrix Reloaded, eller Liz Phairs senare skivor.

Blondie uppfyller myten om den tystlåtne hjälten tillfullo. Inte en muskelsammandragning om det inte är alldeles nödvändigt.

Det här är från den klassiska duellen i slutet av The Good, The Bad and the Ugly. Det är ingenting nytt. Men det är hårt.

Earp är däremot den eleganta sheriffen som med det välsmorda munlädret får sköna damer på fall, och som inte tvekar en sekund före han använder humorn i krissituationer. Humor och vältalighet är två väldigt viktiga egenskaper. Earp får briljera bäst han vill; bland kaktusar och sand är det ingen som skrattar, och där finns det inga damer med sammetshy som tröstar dig. (Eller tillfredsställer dina lustar.) Det är förstås väldigt bra att ha ett sinne för humor, och en mun som kan tala för sig.

Men det är inte speciellt hårt.

Blondie: 14

Earp: 8

Slutsats:

Blondie käkar Earl till frukost.

Jag hoppas att ni inte missade att Svt hade den goda smaken att sända en av John Waters filmer ikväll. Hairspray var filmen, passande nog, eftersom en remake precis har gått upp på di svenska biograferna. Skön film, originalet. Den är inte i närheten av Waters mästerverk, Pink Flamingos, men lagom freaky för att tillfredsställa. Ricky Lake överraskar, Divine briljerar som vanligt i en av birollerna, och Mink Stole är lika hysterisk som vanligt.

Det här är Divine med “Shake It Up”. Om ni letar hittar ni säkert klippet där Divine äter hundbajs. Säg inte att jag inte vet vad ni vill ha.

Igår var det två personer som hittade hit genom att söka på “sadistiska inslag i film”. Jag vill inte göra någon besviken, så här kommer några tips och förslag för alla sadister som är intresserade av sadistiska inslag i film. (Alla sadister är intresserade av sadistiska inslag i film, alltså är alla intresserade av sadistiska inslag i film sadister. Men det där får ni lära er på logikkurserna.) Det blir klassiker i genren, men jag hoppas ni har överseende.

För det första måste ni se Cannibal Holocaust, en riktig feelgood-rulle om några antropologer som genomför en fältstudie i Amazonas djungel, där det bor trevliga infödingar, otrevliga infödingar och kannibaler. Naturtillståndet utmärks enligt Hobbes av “war of all against all” och livet där är “solitary, poor, nasty, brutish, and short”. Go figure. Det som är bra med Cannibal Holocaust är att den inte är lika enkelspårig som min beskrivning. Den vänder vår egna fascination inför döden, kannibalism och våld emot oss. Precis samma sak gör Michael Haneke i Funny Games, i vilken två unga män tar en familj i fångenskap och utför diverse sadistiska experiment på dem. En av de unga männen (den mest manipulativa jäveln, den charmige Arno Frisch) vänder sig en gång till kameran och frågar varför vi fortsätter att titta. Varför gör vi det?

My films are intended as polemical statements against the American ‘barrel down’ cinema and its dis-empowerment of the spectator. They are an appeal for a cinema of insistent questions instead of false (because too quick) answers, for clarifying distance in place of violating closeness, for provocation and dialogue instead of consumption and consensus.

Även om man, som jag, anser att Haneke överdriver en aning, så måste man erkänna att han ställer viktiga frågor. Jo, på riktigt.

Det här för oss till ännu en given film för alla sadister därute, nämligen Pasolinis Salò o le 120 giornate di Sodoma (Salo, or the 120 Days of Sodom, för er som inte talar italienska), en orgie i förnedrande scener. Man kan se Salò som ett föregripande av den moderna dokusåpan, men det vore att förenkla saken en aning. Salò handlar ytterst också i slutändan om den eviga frågan: varför fortsätter vi att titta? Robinson-Robban och Linda Rosing illustrerar samma fenomen, men de ställer aldrig frågan. Därför behövs Haneke och grabbarna.

Nu har jag intellektualiserat hela inlägget. Gemensamt för alla dessa filmer är att de använder sig av sadistiska inslag för att göra en poäng om den mänskliga naturen. Det är kanske anledningen till att jag bara kommer på dessa filmer. Eller så har jag bara jävligt dålig fantasti. Ni avgör.

Från Salo, or the 120 Days of Sodom

Dags för ännu en film att leta sig in i Er hippocampus och stanna där för evigt. Filmen för dagen är Bruno Bozzettos Allegro Non Troppo, en animerad film från 1977. Bruno Bozzetto är som alla vet en italiensk animatör, mest känd för den animerade karaktären Signor Rossi. Det här är Signor Rossi:

Signor Rossi är med i Allegro Non Troppo, men brinner upp med pappret han är ritad på. Signor Rossi är en i mina ögon ganska färglös karaktär. Jag ger er hellre ett annat, lite mer samhällskritiskt klipp, för att illustrera Bozzettos stil.

Men till filmen. Allegro Non Troppo innehåller en icke-animerad ramberättelse i vilken en elak teaterdirektör tvingar en animatör att skapa animationer så att säga live, till musik av utvalda verk av sex klassiska kompositörer: Prélude à l’après-midi d’un faune av Claude Debussy, Slavonic Dance No. 7 Op. 46 av Antonín Dvořák, Boléro av Maurice Ravel, Valse Triste av Jean Sibelius, Concerto in C major for 2 Oboes, 2 Clarinets, Strings and Continuo av Antonio Vivaldi och The Firebird by Igor Stravinsky. Filmen innehåller sålunda sex animerade historier och en ramberättelse som för berättelsen framåt. Trots att den är tydligt inspirerad av Disneys Fantasia (och mer än en gång refererar till Disney) så tar den upp ämnen som Disney aldrig skulle ge sig på. Bozzetto viker inte för samhällskritik eller smått sexuella skildringar. Det är inte Fritz the Cat, men ni fattar.

Allegro Non Troppo är en antologi, och alla delar fungerar inte lika bra. Det finns ögonblick där man inte kan slita sina ögon från skärmen, men det finns också ögonblick där man faktiskt kan göra det, och börjar studera mönster på tapeten, eller något liknande. Detsamma kan sägas om animationerna. Vissa delar är helt fantastiska, andra bara ok. Animationen till Ravels Boléro skildrar t.ex. den sista skvätten Coca Cola i en flaska, som får liv och förvandlar sig till fabulösa varelser och former. (Bilden ovanför.)

Det här är också en del som fungerar otroligt väl.

Helhetsbetyget är stabilt. Den innehåller tillräckligt mycket konstigt för att hålla mig intresserad, och det mesta är avslappnat befriat från någon slags röd tråd. Wonderbra musik. Sköna animationer. Italiensk humor. Jag är nöjd.

Kultbetyg: 8/10

Det här är dagens afrikanska inslag. Konono Number One. Ännu ett skönt avbrott från det traditionella mediaflödet.

Hej och hå,

jag såg Råttatouille i fredags, en feelgood-film från Pixar och Disney, som tack vare skicklig animation, höjer sig lite över mängden. Den lämnade dock inga bestående intryck. (Förutom en stark önskan att börja laga lite bättre mat i studentlyan. Pasta med köttbullar, burksoppa och pannkakor är knappast särskilt spännande.) Råttatouille är en underhållande film, inget snack om saken, men jag känner mig ändå inte riktigt tillfredsställd. Den påverkade mig inte i någon riktning. Nu ska jag inte klaga på Råttatouille för att den lyckas underhålla, det är trots allt en ganska sällsynt förmåga, och det finns massor med filmer jag älskar som bara lyckas med att underhålla.

Men jag skulle vilja att fler regissörer avviker från det traditionella sättet att göra animerad film. Det har ingenting med tekniken att göra. Det är tvärtom på det planet vi finner experimentlustan som utmärkte de tidigaste filmskaparna. Men om man använder sin tekniska skicklighet till att fylla tråkiga former, så säger det sig självt att helhetsresultatet inte blir särskilt spännande. Jag skulle önska att det kom fler filmer som genomsyras av den här experimentlustan på två plan och inte bara på ett enda. Vi har den här fantastiska, revolutionerande tekniken, och använder den enbart för att göra filmer som följer de traditionella ramarna för hur film ska göras. Det känns helt enkelt inte som att datoranimerade filmer har uppnått sin fulla potential. Jag efterlyser lite nytänkande. Hur häftigt skulle det inte vara med en surrealistisk datoranimerad film? En explosion av färger, känslor, intryck och idéer. Problemet är såklart att datoranimerade filmer kostar pengar, och för att inte riskera att kasta pengarna i sjön så satsar man på sånt som man vet att publiken uppskattar. Det blir tyvärr ganska förutsägbart på det viset. Det är i alla fall frestande att försöka föreställa sig en film av någon som Man Ray med alla resurser och datortekniker tillgängliga.

Man Ray

Till sist innan jag knyter mig: Soundtracket till den nya Bob Dylan-filmen lovar stort. Lyssna in er på myspace. Min favorit Sufjan Stevens är först ut.

Det finns filmer av enbart historiskt intresse. Bröderna Lumières filmer är av den sorten. Så fruktansvärt häftigt är det inte att se ett tåg anlända till järnvägsstationen. Men L’arrivée d’un train à la Ciotat är en av de första filmerna, och har därför ett stort historiskt värde. Samma sak gäller för Blood Feast från 1963 som, trots att den är en pina att se, beredde väg för gore-filmerna. Och samma sak gäller för The Immoral Mr. Teas av Russ Meyer. The Immoral Mr. Teas är Russ Meyers första film, och har historiskt värde enbart av den anledningen. Russ Meyer skulle senare regissera vad som kanske är tidernas bästa kultfilm (om vi bortser från Harold & Maude, som antagligen är en av tidernas bästa filmer whatsoever) i och med Faster, Pussycat! Kill! Kill!

Mr. Teas i aktion

The Immoral Mr. Teas handlar som titeln antyder om Mr. Teas, en obehaglig men ändå ganska skön voyeur, som av någon anledning stöter ihop med vackra, storbystade damer (vilket säger sig självt, eftersom det är Russ Meyer vi snackar om) i sitt dagliga liv. Efter att ha fått en spruta vid ett tandläkarbesök sätts hans fantasier igång, och resten av filmen är en enda kavalkad av avklädda damer och putslustig musik. (Filmen är från 1959, vilket måste höja några ögonbryn, med tanke på mängden nakenhet.) I bakgrunden hör vi en berättarröst som påminner om berättarrösten i tecknade serier med Långben som vi såg på Disneydags när vi var små. Ett exempel:

The guitar as we know it today, came about as a result of many types of earlier stringed instruments. There was first the harp, the lute, then the zither, and mandolin. The guitar is a very sensitive instrument, with “G” being the third string, and is played over a system of frets. Sensitive men have been fretting over G-strings for years!

Det här är en riktigt usel film, tro inget annat. Det finns ingen egentlig handling att tala om, och de små försöken till humor skulle inte ens göra Jacques Tati glad. (Mr. Teas påminner faktiskt en hel del om M. Hulot, huvudpersonen i den överskattade Les Vacances de M. Hulot) Filmen är faktiskt ganska olidlig från början till slut, speciellt eftersom den inte är så provokativ nu som den var för snart femtio år sedan. Men man måste ändå uppskatta Meyers och filmens ärlighet. Den försöker inte vara något den inte är, och kvinnorna är vackra, trots att de är gråa skuggor i jämförelse med t.ex. Lori Williams från Pussycat.

Enbart för hardcorefans till Russ Meyer.

Kultbetyg: 4/10

Den här såg jag igår.

Michael Moores Sicko har kommit till Sverige, beledsagad av diverse bajsnödiga hyllningar och recensenter som brer ut palmblad i hans väg. Läs t.ex. Maaret Koskinens märkliga recension i DN. Innan jag låter giljotinen gå över Koskinens recension måste jag ge en känga åt alla som menar att en bra dokumentärfilm måste vara “opartisk” eller “objektiv”. Hell no! Att lyckas manipulera pöbeln är förvisso ingen större bedrift, men Moore förtjänar en viss respekt för hans odiskutabla förmåga. Leni Riefenstahls oreserverade hyllningar av Nazityskland är vidriga, men icke desto mindre imponerande.

Vad jag försöker säga är att sanningshalten i en dokumentärfilm inte är avgörande för bedömningen av filmen. Det är ingen oviktig faktor, men den är långt oviktigare än vad många som dissar Moore tycks tro. Antalet sjukförsäkrade i USA är för att nämna ett exempel långt fler än vad Moore slår fast, men det känns som en mindre bagatell i dessa sammanhang. Det är med i första hand andra kriterier vi måste bedöma Moores filmer.

Med det sagt måste jag låta giljotinen gå över alla exempellösa recensioner av Moores filmer. Det känns som att de ger fyror och femmor på själlös rutin.

Nu ska jag förstås se Sicko, bara för att bekräfta mina förutfattade, ehuru vederhäftiga, åsikter.

Uppdatering: Jag menar förstås att antalet sjukförsäkrade är långt fler än vad Moore slår fast. Ändrar det nu. Silly me.

Käre läsare,

I hate mankind, for I think myself one of the best of them, and I know how bad I am.

Samuel Johnson

Även idag har jag åstadkommit stora ting. Förutom att jag har vältrat mig i min egen tillräcklighet, käkat ohälsosamt mycket ägg och vattnat min fikus, har jag ägnat fyrtio av mina dyrbara minuter och nära hälften av min uppmärksamhet åt kurslitteraturen. Icke ägnat att förvåna: den litteraturen gav mig ingen intellektuell stimulans tillbaka. Därför ägnade jag resten av dagen åt JS Mills självbiografi och åt den klassiska matinéfilmen Gunga Din. Gunga Din är baserad på en dikt av Kipling, men min associationskedja stannar där. (Jag får tyvärr avlägga den sorgliga bekännelsen att jag inte har läst ett ord av Kipling.) JS Mills självbiografi är i stunder tråkigt självbiografiskt, men den skimrar ändå av intellektuell briljans och nästan oöverträffad klarsynthet. Men nog om detta. Det är inte vad den här posten handlar om, eller rättare sagt, ska handla om. Den ska handla om surrealistiska filmer.

Personer som klagar över att de ingenting förstår av surrealism på samma gång fumlar efter och greppar det centrala med surrealism. Det finns för det mesta ingen djupare symbolik bakom allt som försigår på duken. Det är inte meningen att man ska förstå något överhuvudtaget. Om vi tar de tidigaste surrealistiska filmerna som utgångspunkt, så finns det inget att “förstå” i kortfilmer som Man Rays Le retour a la raison eller Fernand Légers Ballet mécanique, till skillnad från exempelvis Sergej Paradzjanovs Sajat Nova som är uttalat symbolisk till innehåll. (Även om jag inte fattade ett smack av den symboliken.) Jag vet inte om det finns en vedertagen distinktion mellan symboliska och surrealistiska filmer, men jag tycker mig ana en viktig distinktion dem emellan. Även om den distinktionen är långt ifrån användbar i alla lägen.

Hur bedömer man i så fall en surrealistisk film? Det är såklart häftigt med surrealistiska filmer, men alla surrealistiska filmer är ju inte lika häftiga, och en film är ju inte häftig bara för att den är surrealistisk. Alla bedömningar av surrealistiska filmer blir extremt subjektiva till sin natur; mer subjektiva än bedömningar av “vanliga” filmer, i vilka “enkla” kriterier som skådespelarprestationer, manus, regi spelar stor roll. Därför blir det extra svårt att motivera varför man gillar just den eller den specifika surrealistiska filmen. Jag gillar Guy Maddins filmer väldigt mycket, men hur motiverar jag det? Ett svar är att man gillar de känslor som filmen väcker hos en. Det är ett svar i min smak. Då kan man gilla Lynch av den speciella känsla som kommer av hans filmer. (Den speciella Lynchstämningen har väl alla känt av?) Men det verkar inte vara svar nog. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det måste finnas mer till bedömningen av en surrealistisk film än bara känslan filmen väcker hos en.

Till nästa gång,

Johannes,

er andliga hora

Ärade medmänniskor,

dagen är långt liden, men vad gör det? Jag vaknade tidigt i morse, i Örebro, och bestämde mig för att strunta i föreläsningen. Jag somnade om (vilket jag egentligen inte gjorde, eftersom jag aldrig somnar om när jag en gång har vaknat, men jag låg och halvslumrade en tid), åt frukost, kliade hunden, gick ut med hunden, kliade hunden på ånyo, och drog iväg en timme senare.

Systern åkte förresten till London igår, och jag planerar att någon gång i höst göra samma resa för att besöka henne. London på hösten. Duvskit, Charles Dickens, Westminster Abbey och jag. Det kan bli bra. Nåväl. Sovmorgonen och resan till Linköping var behagliga. Om jag vore på ett mer poetisk humör skulle jag skriva en dikt om hösten, om alla färgskiften, om livets bräcklighet, och så vidare, men det får ni tyvärr inget smakprov på. Jag tror inte heller att det skulle bli så bra. Jag är rädd för allt pretentiöst. Därför ska jag någon gång i framtiden se Béla Tarrs Sátántangó, det kanske mest pretentiösa filmprojekt jag har hört talas om: ett sju timmar långt filmepos om en liten by i det postkommunistiska Ungern.

Klass. Eller hur?

Alltså, alla är emo i den här filmen.

Jonatan, 13 år. Motorsågsmassakern (2003).

Vincent Price är mannen med rösten. Jag kan nämna två exempel som skingrar alla eventuella tvivel: han är berättarrösten i Tim Burtons fantastiska kortfilm Vincent, och han rappar i Michael Jacksons “Thriller”. (Om ni ser videon, och har ögonen med er, kommer ni att se hans namn på biografen.) Dessa två exempel är från år 1982, i slutet av Prices skådespelarkarriär. (Han medverkade till yttermera visso i Burtons Edward Scissorhands.) The Abominable Dr. Phibes är från 1971, inte från toppen av hans karriär, men frågan är om den inte är från någon artistisk, konstnärlig topp i alla fall.

Det är hur som helst skandal att man inte har sett fler av hans filmer. Det här är ett försök att rätta till detta sorgliga faktum.

Som ni kan utläsa från titeln så handlar The Abominable Dr. Phibes om Dr. Phibes, spelad av Price, som söker hämnd på nio andra doktorer som han anser skyldiga till sin frus död. Eftersom han har en examen i teologi så använder han givetvis de tio bibliska plågorna - som Gud sände till Egypten för att tvinga faraon att ge israelerna, under ledning av Moses, tillåtelse att vandra ut ur landet - för sina hämnaktioner. (Vi talar om plågor som grodor, hagel, gräshoppor, blod, mörker, den förstföddas död, osv. Allt finns i Exodus för den vetgirige.) Filmvärlden lär oss att psykotiska mördare ofta följer ett mönster, inte sällan ett religiöst sådant, för att utkräva hämnd (eller var det nu månne vara, hämnd är dock ett första klassens motiv). David Finschers Seven är ett utmärkt exempel på detta. Saken är också den att man inte ser Phibes yttra ett enda ord i hela filmen. Han talar genom en slang, skadad som han blev i en bilolycka. Det dröjer en halvtimme (eller så) innan man hör hans första ord.

The Abominable Dr. Phibes är en stilbildande film. Det är antagligen ingen slump att (den lätt överskattade) V för Vendetta i stora drag påminner om The Abominable Dr. Phibes. Jag har visserligen en liten förkärlek till frihetstörstande personer som gärna drar med sig hela omgivningen i stora samhällsomstörtande experiment (vilket kanske till viss del reflekterar min personlighet), men jag väljer The Abominable Dr. Phibes över V för Vendetta alla dagar i veckan.

Det här är en utmärkt skräckfilm. Den är i stunder komisk, i form av detektiven med brittisk accent som är på jakt efter Phibes (men det varken stör eller förstör); den är i stunder vacker, i form av en violinspelande Vulnavia, Phibes fagra sidekick; den är i stunder lika färgsprakande som Dario Argentos Suspiria. Vad jag vill säga är att The Abominable Dr. Phibes är en ruskigt underhållande film. Det räcker långt, ända till

Kultbetyg: 8/10

och en plats i mitt filmälskande hjärta.

Kära läsare,

när jag kom hem från dagens föreläsning, som återigen handlade om perception, hade jag som avsikt att studera ganska intensivt. Men innerst inne visste jag att det var en hopplös förhoppning. Istället har jag spelat tv-spel mot en lägenhetskamrat (jag förlorade, tyck synd om mig), sett en hel del kortfilmer och ätit choklad. (Jag kunde inte bära smärtan av att se den övergiven.) Jag känner att jag börjar efterlikna min käre far allt mer. Det jag helst av allt vill göra är att hugga ved i det mörkaste av Småland, göra upp en brasa och sitta med yllesockor framför elden med en kopp choklad i handen, och inte fundera så hemskt mycket över livets besvärligheter.

Som jag inte befinner mig i det mörkaste Småland blir jag tvungen att hitta lämpliga substitut till allt detta. Dutta lite boll eller springa en runda är två bra förslag. (Bara jag avsöndrar tillräckliga mängder svett.) Sedan får jag väl tända ett stearinljus, och värma mig med en kopp té. Nej, just det, jag har ingen citron hemma. Svart vinbärssaft får duga.

Det här är The Raftman’s Razor av Keith Bearden.

Kära läsare,

en tidig morgon och solskenshumör förbyttes i ilska över vädrets uraktlåtenhet att glädja ett överlägset sinne. Det var i mörka tankar jag cyklade till föreläsningen om perception i morse. Någon nisse hade placerat föreläsningen i andra änden av universitetet, varför jag var tvungen att cykla en extra sträcka på några hundra meter. Jag kunde lika gärna ha stuckit någon med min bajonett, förutsatt att någon obehagade mig och jag hade en bajonett i fickan. (Av någon konstig anledning bär jag inte alltid med mig en bajonett, men denna min försummelse ska snart vara åtgärdad.) Av denna lilla psykologiska inblick kan ni gissa er till mitt själstillstånd när jag åhörde föreläsningen.

Själva föreläsningen var intressant. Det var mycket om visuella agnosier, djupperception och Gibson. I marginalerna skrev jag hyllningar till Eris och Mos Def. Mina tankar om att hugga ned någon till trots; jag försökte undvika mänsklig interaktion (vilket jag är ganska lysande på). På tillbakavägen fick jag emellertid en smärre chock. Vem stod på busshållplatsen, om inte en lumparkompis från Livgardet? Han kände igen mig, vilket är få förunnat nu när jag har bytt upp mig till en fin brun hatt. Efter ett kort, ehuru intressant, samtal bytte vi telefonnummer, och inget mer finns att skriva om saken.

Det här är dagens homoerotiska inslag, Guy Maddins Sissy Boy Slap Party:

Sjuende far i huset av Ivo Caprino. Det här är i mina ögon Caprinos bästa kortfilm. Tillsammans med Veslefrikk med fela såklart.

Del 1.

Del 2.

Jag har ett privilegium som är få svenskar förunnat. Eftersom jag är halvnorsk så har jag växt upp med Ivo Caprinos dockfilmer. Flåklypa Grand Prix, som visas varje julhelg i norsk television, må vara hans magnum opus, men den som är intresserad har mer att hämta från den här fantastiska mannen. Det här är en hittills okänd lutfiskfilm av Caprino. Jag klarar inte av att spara den till julen, tyvärr. Jag är en svag människa. Men ni måste älska det här.

Det här är veckans pressmeddelande: “Tarantino vill göra svensk sexfilm.”

Första responsen: Hell yeah.

Quentin Tarantino har tidigare berättat att han är en stor fan av den svenska mjukporrvågen från sent 60-tal och början av 70-talet och framförallt den tidens stora svenska sexstjärna Christina Lindberg. Den är den sortens sexfilm han nu vill göra.

Som sagt: Hell yeah!

Jag behöver väl vid det här laget inte nämna att Christina Lindberg är en av den här bloggens stora favoriter. Och om Tarantino menar allvar med sin intention, då har vi verkligen något att se fram emot. Det kan helt enkelt inte bli fel.

Borde gå till föreläsning. Vill inte gå till föreläsning. Vill se Cannibal Holocaust. Ack, dessa val.

Utländska kultfilmer i all ära. Men är det ändå inte svenska kultfilmer som är skiten? Jag ska nu presentera två klassiska svenska filmer. De är kanske inte klassiska på samma sätt som Ingmar Bergmans filmer, men de är ändå typiska för svensk kultur i allmänhet och svensk film i synnerhet. (Jag intalar mig själv det i alla fall.) Variation är en intellektuell dygd. Därför har jag valt en pilsnerfilm från 30-talet, Pensionat Paradiset, och en film från det syndiga 70-talet, Thriller - En grym film. Det är som ni märker inte bara årtiondet som skiljer dessa filmer åt. Även om de har en del likheter. Men mest olikheter. Kanske. Jaja, det kommer att klarna.

Pensionat Paradiset (1937)

Vi börjar med den syndfria pilsnerfilmen. Det är såklart inte sant. Pensionat Paradiset är faktiskt, trots att den ter sig minst sagt oskyldig i moderna ögon, en av de mest utskällda filmerna i svensk filmhistoria. Den blev föremål för en seriös kulturdebatt år 1937. Ett ymnigt flöde av diverse dryckesvaror kan vara en del av förklaringen. Det är dessutom min pappas favoritfilm. Bara en sån sak.

Pensionat Paradiset väntar fint besök. Pensionatsvärdinnan Elviras svåger från Argentina ska nämligen komma på besök. Filmens huvudperson, skräddaren Julius (spelad av Thor Modéen), blir tvungen att utge sig vara svågern för att inte misstänkas för brott. Trots, eller tack vare, ymniga mängder av sprit, roliga, ibland tillkonstlade, förväxlingsscener och en Thor Modéen som framför “en äkta Mexikanare”, är Pensionat Paradiset en härlig film. Man blir helt enkelt på bra humör. Och det är det inte många filmer som kan skryta med.

Se upp för:

• Referenser till Snurretävlingen (motorbåtstävlingen som avslutar filmen).
• Snapsar.
• Thor Modéens fantastiska mimik.

Thriller - En grym film (1974)

Det påstås att Quentin Tarantino hämtade inspiration till Kill Bill från den här filmen. (Tillsammans med den japanska Lady Snowblood.) Han kallade Thriller den perfekta eller ultimata hämndhistorien. Jag försöker att inte överdriva sakernas tillstånd, och kallar helt enkelt Thriller för vad det är: Sveriges kultrulle numero uno.

Madeleine (spelad av Christina Lindberg) kidnappas och tvingas leva som prostituerad. Hon rymmer såklart och är fast besluten att hämnas sina oförrätter. Thriller är ur vissa synvinklar en sjukt dålig film. Skådespelarinsatserna är lama, historien rinner på som sirap, och av någon anledning har regissören Bo Arne Vibenius klippt in explicita samlagsscener för att visa … uhm, hur det går till? Ur en annan synvinkel är Thriller den perfekta kultfilmen. Det är den första film i modern tid som har blivit totalförbjuden av den svenska censuren. Mängden nakna kroppar är riklig. Christina Lindberg är dessutom den perfekta kultfiguren. Hon har till och med medverkat i en obskyr japansk sexploitationfilm (Sex and Fury, som jag har skrivit om här). Bara något sådant!

Se upp för:

• Christina Lindbergs bröst.
• Scenen där Madeleines ena öga skärs bort. Kroppen tillhörde en ung flicka som hade tagit självmord.
• Sjuttiotalet.

Steve McQueen, “The King of Cool”, är en av mina stora personliga favoriter, allt sedan han rymde från ett välbevakat tyskt fängelse i The Great Escape, som mycket väl kan vara den enskilt viktigaste filmupplevelsen i mitt liv. Jag såg den när jag var i de yngre tonåren, och jag har svårt att komma på någon film som har haft samma inverkan på mig. (Det skulle vara Jurassic Park i så fall. Jag var åtta, och gömde mig bakom en jeansjacka i biosalongen. Hujumej.) The Great Escape är ett mästerverk, men alla måste starta sina filmkarriärer någonstans. Steve McQueen startade sin karriär i The Blob, en skräckis från det sena femtiotalet, som är föremål för den här bloggposten.

The Blob är en utomjordisk livsform som tar sig till jorden genom en meteorit. Dess (evolutionärt mycket framgångsrika) överlevnadsstrategi går ut på att den suger sig fast vid andra levande varelser och sedan absorberar dessa. Ett ungt par åker för att leta efter meteoriten, men den har redan sugit sig fast vid en gammal gubbes hand. De kör honom till doktorn, men snart är blobben (jag tar mig vissa språkliga friheter) på fri fot i den lilla staden och det unga paret måste försöka stoppa den. Effekterna är löjligt roliga, Steve McQueen är cool och filmen har en riktigt fräck vinjettsång, skriven av Burt Bacharach, som har skrivit låtar till artister som Dusty Springfield, The Beatles och B.J. Thomas (ni känner alla till “Raindrops Keep Falling on my Head”).

Steve McQueen har sagt att han hatar den här filmen, men det finns ingen anledning att lyssna på “The King of Cool” den här gången. The Blob är en ruskigt underhållande skräckfilm. Och om ni inte blir skrämda av blobben så kommer ni i alla fall ha roligt åt dess fysionomi.

Kultbetyg: 8/10

Från filmen Teen Witch från det osnygga året 1989.

Föreställ er något värre än utomjordingar, Godzilla och hajar; föreställ er att alla världens tomater plötsligt vänder sig mot mänskligheten och med förenade krafter försöker mosa oss, äta oss och döda oss urskillningslöst och utan pardon. Mänskligheten tar såklart illa upp. Samtidigt försöker regeringen tysta ner det hela (vad annars är regeringar till för?) och skickar ut ett team för att reda ut soppan. Det är den utmärkta handlingen i Attack of the Killer Tomatoes! från det snygga året 1978. 

Det här är en utmärkt kultfilm. Inte nog med att tomaterna plötsligt vill utrota mänskligheten, de mumlar och uppträder som druckna suputer. Filmen innehåller också en fruktansvärd kärlekshistoria som får oss att vrida oss i sofforna. Dialogen är löjlig och effekterna skrattretande. Lägg därtill ett försök att infiltrera tomaterna, en smittande vinjettlåt och en svart man som klär sig som Adolf Hitler, och du har en kultfilm som närmar sig perfektion. Gillar man inte Attack of the Killer Tomatoes! så gillar man helt enkelt inte kultfilmer. I personers reaktion till den här filmen kan man delvis utläsa deras inställning till film i allmänhet. Vi som både gillar Bergman och Waters är dock höjda över den bedömningen. (Nu rynkar jag lite på näsan, och höjer den mot taket.)

Jag har dock inte kommit underfund med hur exakt dessa mördartomater lyckas döda oss, förutom i de fall när mördartomaterna är gjorda av papier-maché och stora som små hus, där jag kan tänka mig en viss moseffekt. Men när det handlar om tomater i vanlig storlek är jag lite mer tveksam. Men det är såklart sådana här logiska kullerbyttor som utgör filmens oemotståndliga charm. Jag måste också påpeka att jag förstår tomaternas vrede. Hur kul är det att ligga och frysa i ett kylskåp och vänta på att bli uppkäkade i valfri sallads- eller tacorätt? Inte så kul antagligen. Till sist: när du omgiven av tomater, be för att du inte har glömt din shotgun.

Kultbetyg: 8/10

“Vashe Blagorodie” av Bulat Okudzhava. Det här älskar jag. Bilder ur den klassiska ryska filmen Beloe solntse pustyn.

Sjung med:

Vashe blagopodie, gospozha pazluka,
My s toboy rodnya davno, vot kakaya shtuka.
Pis’metso v konvepte, pogodi, ne pvi,
He vezet mne v smepti - povezet v lyubvi.

Vashe blagopodie, gospozha chuzhbina,
Zharko obnimala ty, tol’ko ne lyubila.
V laskovye seti, postoy, ne mani,
He vezet mne v smepti - povezet v lyubvi.

Vashe blagopodie, gospozha udacha,
Dlya kogo ty dobpaya, a komu - inache.
9 Gpammov sepdtse, postoy, ne zovi,
He vezet mne v smepti - povezet v lyubvi.

Vashe blagopodie, gospozha pobeda,
Znachit, moya pesenka do kontsa ne speta.
Pepestan’te, chepti, klyast’sya na kpovi,
He vezet mne v smepti - povezet v lyubvi.

Jag har precis köpt en LG 26″ LCD-TV för sju och fem. Jag vet att det finns personer därute med häftigare grejor, men jag är student och har ekonomi därefter. TV:n ska i alla fall invigas, och jag funderar som bäst på vilken film jag ska välja. Jag har efter en rigorös urvalsprocess kommit fram till fyra filmer: Hero av Zhang Yimou, Sans Soleil av Chris Marker, Sunshine av Danny Boyle eller Godfrey Reggios Koyaanisqatsi. Det lutar åt någon av de två senare filmerna. Jag gillar Boyle, och Koyaanisqatsi ska ju vara ett estetiskt och experimentellt mästerverk. Det viktiga är egentligen inte hur bra filmen är, utan hur väl den tillåter mig att avnjuta bildskärmens skärpa. Och Koyaanisqatsi saknar skådespelare, dialog och manus. Bara bilder min vän, bara bilder. Det blir nog Koyaanisqatsi.

För övrigt är jag hemma i Örebro igen, och … längtar tillbaka till Linköping. Men Jens Lekman hjälper mig genom tristessen. Senaste skivan är grym. Annars uppskattar jag de senaste alstren från Aesop Rock, The New Pornographers, Okkervil River och Caribou. (I ungefär den ordningen.) ”None Shall Pass” och “Challengers” är lätt två av årets låtar.

Aesop Rock - None Shall Pass

Dags för ett nytt återkommande inslag i bloggen. Jag ska se och recensera en kultfilm per vecka. Traditioner är som alla vet viktiga att efterleva, speciellt nyinstiftade sådana, och därför lovar jag med handen över min svarta själ att försöka efterleva denna. Den här veckan är tillägnad Alex Coxs Repo Man från 1984. 1984 hade USA en skådis som president, Carl Lewis vann fyra guld i OS och Michael Jackson brände hjässan vid en reklaminspelning för Pepsi. Repo Man är många sätt Los Angeles motsvarighet till Jamaicas The Harder They Come, en hyllning till den lokala musikscenen, och hur jävla skön som helst. På soundtracket finner vi bland annat Black Flag, Iggy Pop (inte från Kalifornien, men ändå) och en cover av Jonathan Richmans “Pablo Picasso” av Burning Sensations.

Otto är en kille från Los Angeles som kommer i kontakt med det lokala Repo Man-gänget, som lagligt tar tillbaka bilar från personer som inte har betalat för sig. Han tar sig snabbt in i rollen som Repo Man, och njuter livet med snabba biljakter, droger och cash i fickan. Otto och andra konkurrerande Repo Man-gäng blir snart indragna i en jakt efter en bil som är värd 20 000 dollar, i vilken det finns något mystiskt och farligt i bagageutrymmet. På jakt efter det här mystiska och farliga är också en kvinnlig FBI-agent och hennes … uhm, FBI-gäng. Filmen utvecklar sig sedermera till en galen blandning av utomjordingar, surrealistiska situationer, punkrockare och andra märkligheter. Repo Man innehåller mycket av behållning. Först och främst har man otroligt roligt; åt Emilio Estevez prestation som den kaxige Otto, åt alla nischade ungdomsgäng som får stor betydelse för utvecklingen av filmen, och inte minst åt tanken att det man sitter och kollar på är en punkrockig 80-talsfilm om utomjordingar. Det kan helt enkelt inte vara fel, och det är det inte heller. Repo Man innehåller också flera utmärkande drag för kultfilmer i allmänhet. Den är våldsam och språket är inte i närheten av vad alla engelska lingvister sitter och runkar till.

Sammanfattningsvis är Repo Man en kultrulle att se. Plocka upp säger jag.

Kultbetyg: 7/10

Jag har otroligt svårt för människor. Där har vi det. Nu är det sagt. Ofta när jag är i stora folksamlingar känner jag mig instängd och onaturlig. Jag vill bara därifrån, ut i regnet, och springa ända tills mina ben inte längre orkar bära mig längre. Allt för att få komma därifrån. Få känna lite frihet. Jag har också svårt för de sociala reglerna, normerna, som jag allt för ofta är helt omedveten om. Jag känner mig inte sällan oinvigd. Mänskliga relationer är så komplicerade nuförtiden. Huja. Ge mig enkel vänskap för i helvete. (Och ge mig pengar, sex och Captain Beefhearts skägg samtidigt. Tack.)

Det är därför inte konstigt att en film som Dersu Uzala av Kurosawa tilltalar mig så mycket. Den handlar om ren okonstlad vänskap. Vänskapen mellan nomaden Dersu Uzala och kaptenen Vladimir Arseniev är ett exempel på den bästa sorten av vänskap. Dem emellan finns det inga hinder i vägen som omöjliggör kommunikation. Och Kurosawas skildring av denna vänskap är mästerlig. När jag ser den filmen känner jag mig upphöjd över vardagens bekymmer och irritationselement. Att vi genom filmmediet kan slippa vardagen, om än också bara för ett par timmar, ter sig som höjden av lycka. Avsnittet när Uzala räddar Arsenievs liv rörde mig till tårar.

Jag ville bara säga det.