You are currently browsing the category archive for the 'dagens rocksteady' category.
Dagens rocksteady. “What kind of world am I living in?” frågar sig Keeble Drummond i inledningen av “What Kind of World”. “Is it a world without love? … I can’t be happy. I can’t be free. Because everything I try there’s always someone who wants to hurt me. Why can’t we love one another? Why can’t we help each other.” För dessa uppriktiga frågor, och för den magiska rytmen och de själfulla rösterna från Drummond och de två övriga medlemmarna i The Cables, Elbert Stewart och Vince Stoddard, är det här en klassiker värd att lyftas fram.
Man måste älska människorna.
Dagens rocksteady.
Peter Guralnick skriver i Sweet Soul Music: Rhythm and Blues and the Southern Dream of Freedom att soul “is not … (contrary to most received opinion), a music of uninhibited emotional release - though at times it comes close. What it offers, rather, is something akin to the ‘knowledgeable apprehension,’ in Alfred Hitchcock’s famous definition of suspense, that precedes the actual climax, that everyone knows is coming - it’s just nobody is quite sure when.” Soulen skiljer sig sålunda från rock’n'roll som erbjuder detta utlopp för känslorna. Jämför t.ex. Otis Redding med Little Richard, och skillnaden lär vara hyfsat tydlig.
Jag vill påstå att rocksteady är för ska vad soul är för rock’n'roll. Lirare som Alton Ellis och The Paragons hade förmågan att, precis som de amerikanska soulartisterna, balansera på den där smala plankan som skiljer leda från eufori. Och såväl rock’n'roll som ska har en tendens att bli ganska uttjatad och enformig, till skillnad från soul och rocksteady, vars företrädare oftast inte förlorar sig själva i euforin. Det är kanske därför jag föredrar soul framför rock’n'roll och rocksteady framför ska.
“Hold Them” av Roy Shirley är ett utmärkt exempel på vad jag menar. Även om den bygger upp till ett orgasmliknande crescendo så behåller den sin tillbakalutade taktgång. “Hold Them” var stilskapande för rocksteadyn och Roy Shirleys enda riktigt stora hit. (Möjligtvis tillsammans med “Get On the Ball”.)
Dagens rocksteady. Om jag inte minns helt fel så skulle de egentligen ha hetat Carlton and His Shades, men på grund av ett stavfel blev det Carlton and His Shoes istället. Det här kan vara deras bästa låt. Heck yeah, det är deras bästa låt.
Dagens rocksteady. Numera ett stående inslag på den här bloggen.
För övrigt tycker jag att vi skänker en tanke eller två till Mikey Dread.
