Category Archive

Jag kan verkligen inte ha gröna fingrar. Mina växter dör som myror för en myrslok. Den ena tappar löv och den andra tappar grenar. Det kan inte vara normalt. Jag kan acceptera att det är ett normalt beteende för utomhusväxter att tappa löv på hösten, men inte kan samma sak gälla krukväxter som står inomhus? Och inte är det normalt för en växt att tappa grenar? What’s up with that, liksom?

Alla dessa små avbrott i bloggandet innebär inte att jag har övergett er, eller att jag inte har huvudet fullt av vimlande idéer, eller att jag på något vis vill undanhålla dessa för allmänheten. (Även om jag skäms över att använda ett sådant pejorativt ord för att referera till mina hedervärda läsare.) Det har att göra med vissa knappt nämnbara hinder som står i vägen för att jag ska kunna släppa loss bloggandet på allvar. Med Piratens ord frågar jag mig själv: “är jag en snäcka som fångar bruset från djupen och oändligheten eller är jag ett flugpapper som stoft och avskräde fastnar på?”

Och jag vill inte vara ett flugpapper.

Ah, den här tomheten som alltid infinner sig efter en tenta har precis infunnit sig. För egen del är det en ganska belåten tomhet. Men det är bara jag det.

Vad ska man göra med resten av dagen då? Jag skulle kunna spela SNES, men det känns inte speciellt meningsfullt. Jag skulle kunna läsa en god bok. Men jag har inga goda böcker kvar att läsa. Sjolochov stirrar på mig från bokhyllan, men det här är inte en dag för kosackberättelser. Jag skulle kunna se någon film, men det enda jag har kvar på datorn är krigsfilmer och ryska filmer. (Krigsfilmer brukar alltid bli kvar på datorn; det är inte många gånger jag är sugen på en krigsfilm. Och de ryska filmerna är kvar eftersom jag hade en rysk period för några veckor sedan. Men det är ingen rysk dag idag.) Jag skulle kunna åka upp till stan och handla ett par jeans, men det vet jag redan att jag inte orkar med. Så antagligen kommer jag inte göra så mycket. Vilket är helt ok, det med. Jag får väl youtuba kakmonstret eller nåt.

Åh, vad jag verkligen inte vill plugga det jag egentligen behöver plugga just nu. Tenta på torsdag och jag har inte gått in för den här kursen för fem öre. Jag har “missat” varannan föreläsning, och har knappt öppnat kurslitteraturen. Till saken hör att jag fortfarande inte har gjort klart vissa laborationsuppgifter från första kursen (jag har examinerat fem av sex poäng), och att handledaren för dessa laborationer har skickat diverse påminnelsemail till mig i en rätt så irriterad ton. Men jag känner mig oerhört osugen att ta tag i dessa programmeringsuppgifter, vilket kanske är en indikation på hur sugen jag kommer vara när vi väl kommer in på programmeringen. Jag känner mig av dessa anledningar lite kluven till huruvida jag kommer fortsätta plugga kognitionsvetenskap. Ett alternativ kan vara att plugga filosofi, men vilken nytta har jag av en examen i filosofi?

Alla människor är fula på avstånd.

Godkväll!

Som ni redan vet så skrev jag tenta tidigare idag. Den gick förhoppningsvis, och antagligen, bra. Resultatet kan tillskrivas min oöverträffade inlärningsmetod. Det är nämligen så att jag är grym på distribuerad inlärning. Jag sitter aldrig uppe och råpluggar dagen innan; jag sprider istället ut inlärningen över kursen, och kan därför ta det ganska lugnt dagarna innan tentan. (Till allas stora förvåning.) Den sista dagen brukar innehålla avslappnande meditativa övningar, för att komma i rätt sinnesstämning. Det fungerar överraskande bra.

För övrigt har jag hamnat i en postcynisk period.

Det här är “Push th’ Little Daisies” av Ween. Mitt band för dagen.

Nu ska jag skriva tenta i kognitiv psykologi. Åh, vad kul det blir. Varför lägger de alltid tentamen mitt i natten?

Det måste erkännas: Jag var lite orolig inför resultatet på introduktionskursen. Det jag lämnade in låg långt under min normala standard. Men det blev VG ändå. Fy vad jag är bra. Det här ska firas med pannkakor.

Goddagens!

Det är något konstigt i görningen. För tredje gången på en vecka har jag upptäckt att min fina krukväxt har tappat en gren. Jag vaknar upp, ser ni, eller kommer hem från en föreläsning, och där på skrivbordet ligger det en avhuggen gren, som en sorglig påminnelse om livets förgänglighet. Min växt! Vanhelgad! skändad! våldtagen! Mina känslor kommer i upplopp. Jag mår illa.

Vem är skyldig till dessa missdåd? Jag vore naiv om inte mina misstankar omedelbart riktas mot mina lägenhetskamrater. Vi har B. som läser teknik, och J. som läser till lärare. Vi måste vara ärliga, kära läsare, och ta våra fördomar i beaktande. B. är sålunda i allra högsta grad misstänkt. För tillfället sitter han på sitt rum och låtsas se på någon japansk animerad serie. Men jag är säker på att han i verkligheten sitter och njuter av ett väl utfört angrepp, och planerar nästa, in this very instance! Jag har inga bevis, så jag kan inte konfrontera honom med min fasta övertygelse. J. är dock inte helt avskriven från mina misstankar. Jag har upptäckt vissa mordiska tendenser hos honom. Han talar vitt och brett om diverse datorspel, i ett språk jag hittills inte har lyckats dechiffrera. Men det låter sadistiskt, mordiskt … omänskligt. Det ska dock tilläggas att B. är invigd i denna primitiva form av kommunikation. Om kvällarna sitter de på var sitt rum och knappar så in i helsike på tangenterna, och skriker saker åt varandra. Det kan vara ett hemligt intersadistiskt språk, som de använder för att tillsammans planera nästa angrepp mot min krukväxt. Om de arbetar tillsammans så ligger min växt illa till. Jag kan inte alltid hålla koll. Jag kan inte alltid vara där.

Jag ska se till att hålla ögonen öppna i den närmaste framtiden. Eventuellt ska jag gillra en fälla för klåfingriga individer, som med mörka tankar i sinnet, njuter av att se krukväxter lida. Tiden läker inte alla sår. Men den som sår får skörda. Och så vidare.

Ärade medmänniskor,

dagen är långt liden, men vad gör det? Jag vaknade tidigt i morse, i Örebro, och bestämde mig för att strunta i föreläsningen. Jag somnade om (vilket jag egentligen inte gjorde, eftersom jag aldrig somnar om när jag en gång har vaknat, men jag låg och halvslumrade en tid), åt frukost, kliade hunden, gick ut med hunden, kliade hunden på ånyo, och drog iväg en timme senare.

Systern åkte förresten till London igår, och jag planerar att någon gång i höst göra samma resa för att besöka henne. London på hösten. Duvskit, Charles Dickens, Westminster Abbey och jag. Det kan bli bra. Nåväl. Sovmorgonen och resan till Linköping var behagliga. Om jag vore på ett mer poetisk humör skulle jag skriva en dikt om hösten, om alla färgskiften, om livets bräcklighet, och så vidare, men det får ni tyvärr inget smakprov på. Jag tror inte heller att det skulle bli så bra. Jag är rädd för allt pretentiöst. Därför ska jag någon gång i framtiden se Béla Tarrs Sátántangó, det kanske mest pretentiösa filmprojekt jag har hört talas om: ett sju timmar långt filmepos om en liten by i det postkommunistiska Ungern.

Klass. Eller hur?

Kära läsare,

när jag kom hem från dagens föreläsning, som återigen handlade om perception, hade jag som avsikt att studera ganska intensivt. Men innerst inne visste jag att det var en hopplös förhoppning. Istället har jag spelat tv-spel mot en lägenhetskamrat (jag förlorade, tyck synd om mig), sett en hel del kortfilmer och ätit choklad. (Jag kunde inte bära smärtan av att se den övergiven.) Jag känner att jag börjar efterlikna min käre far allt mer. Det jag helst av allt vill göra är att hugga ved i det mörkaste av Småland, göra upp en brasa och sitta med yllesockor framför elden med en kopp choklad i handen, och inte fundera så hemskt mycket över livets besvärligheter.

Som jag inte befinner mig i det mörkaste Småland blir jag tvungen att hitta lämpliga substitut till allt detta. Dutta lite boll eller springa en runda är två bra förslag. (Bara jag avsöndrar tillräckliga mängder svett.) Sedan får jag väl tända ett stearinljus, och värma mig med en kopp té. Nej, just det, jag har ingen citron hemma. Svart vinbärssaft får duga.

Det här är The Raftman’s Razor av Keith Bearden.

Kära läsare,

en tidig morgon och solskenshumör förbyttes i ilska över vädrets uraktlåtenhet att glädja ett överlägset sinne. Det var i mörka tankar jag cyklade till föreläsningen om perception i morse. Någon nisse hade placerat föreläsningen i andra änden av universitetet, varför jag var tvungen att cykla en extra sträcka på några hundra meter. Jag kunde lika gärna ha stuckit någon med min bajonett, förutsatt att någon obehagade mig och jag hade en bajonett i fickan. (Av någon konstig anledning bär jag inte alltid med mig en bajonett, men denna min försummelse ska snart vara åtgärdad.) Av denna lilla psykologiska inblick kan ni gissa er till mitt själstillstånd när jag åhörde föreläsningen.

Själva föreläsningen var intressant. Det var mycket om visuella agnosier, djupperception och Gibson. I marginalerna skrev jag hyllningar till Eris och Mos Def. Mina tankar om att hugga ned någon till trots; jag försökte undvika mänsklig interaktion (vilket jag är ganska lysande på). På tillbakavägen fick jag emellertid en smärre chock. Vem stod på busshållplatsen, om inte en lumparkompis från Livgardet? Han kände igen mig, vilket är få förunnat nu när jag har bytt upp mig till en fin brun hatt. Efter ett kort, ehuru intressant, samtal bytte vi telefonnummer, och inget mer finns att skriva om saken.

Det här är dagens homoerotiska inslag, Guy Maddins Sissy Boy Slap Party:

Borde gå till föreläsning. Vill inte gå till föreläsning. Vill se Cannibal Holocaust. Ack, dessa val.

Jag körde hem från Örebro ikväll. Det var en ganska märklig upplevelse. Jag är inte van att köra bil när det är mörkt, och det både skrämmer och tjusar mig. Jag känner mig såväl instängd som fri när jag susar fram i höstnatten. En gång försökte jag inleda ett samtal med mig själv, men även om jag inte kommer på någon bättre person att konversera med så tröttnade jag snart på att höra mig själv prata. Monologer har en viss tendens att bli ganska enformiga och förutsägbara. Jag behöver ibland lite mänsklig interaktion och stimulans för att kunna inleda långa haranger. Tugga på det ni.

Toumani Diabaté är annars min man för dagen.

Jag har fan reumatism. Ge mig förtidspension.

Det här är Gogol Bordello med “Wonderlust King”.

För närvarande känner jag mig lite som Raskolnikov. Inte febersjuk, inte megalomanisk och inte heller särskilt rysk. Däremot som en fattig student och ganska förvirrad. Jag har lyssnat igenom Jens Lekmans skiva sisådär fem gånger nu. På två dagar. Det måste betyda något. Det kanske betyder att jag har för mycket tid över, att jag inte tar mina studier på allvar. Men det är lite jobbigt nu. Inte nog med att en irritation i en höftkörtel gör att jag inte kan gå normalt (Ignatius skulle visserligen peka på sin magmun och skratta åt mig), jag har dessutom drabbats av den stora livsångesten. Livet stirrar mig i vitögat, och allt jag vill göra är att ge henne fingret, get my shit together, och vandra med högburet huvud mot en solnedgång i väster, med palmer svajandes i vinden och bystiga damer i fjärran. (Allting till tonerna av Biggie Smalls såklart.) Haha. No way, José. Livet är en bitch, och hon ger blanka fan i önskningar som dessa.

Men ett självspelande piano spelar bäst i motvind.

Det känns som att jag äntligen har kommit in i den linköpingska studierytmen. Jag var lite nervös i början. Eller, “nervös” är inte riktigt det ord jag söker efter. Jag söker efter ett ord som beskriver känslan av att inte riktigt veta om det här (kogvet) är rätt utbildning för mig, om Linköping är rätt stad att hamna i, och om det går att leva på banan och havregryn twentyfourseven. Jag gillar banan och havregryn. Vi tar det här i rätt ordning. Kognitionsvetenskap är en utbildning som borde passa mig, även om jag ställer mig tveksam till nyttan av att simulera (inte duplicera, motherfuckers!) mänsklig intelligens. Min vanliga inställning till människor är att de upptar onödigt stor plats i universum och snyltar på min beskärda mängd oxygen. Om de uppvisar någon form av autonomt beteende är jag beredd att ändra uppfattning, fast alla startar på minus i min bok. Men det beror också på hur de ser ut. Utseendet är ju som alla vet allt.

Nu sitter jag med tom mage och försöker föreställa mig de närmaste åren i Linköping. De olika delarna börjar utkristallisera sig. Plugga. Äta. Sova. De tre orden täcker ungefär allt. Det känns lite sorgligt, men mer sorgligt vore att stanna kvar i Örebro, att kvävas av all dåligt luft och att trycka upp huvudet i Britney Spears. Det sista får illustrera behovet av överraskningar i en text för att läsaren inte ska tappa intresset. (Nu kanske någon tror att jag är besatt av Britney Spears. Så är icke fallet. Jag är bara fascinerad av hennes popkulturella status.) Jag borde kanske skriva med lite kärlek i ekvationen över de närmaste årens vistelse i Linköping. Men jag har svårt att se hur det skulle gå till. Kärlek är ju som alla vet ändå överskattat. (Ja, jag är sorglig. Livet är sorgligt. Nu borde jag slänga mig på kudden och gråta en skvätt till tonerna av “Isn’t Life Strange” av The Clientel.)

En vecka har förflutit sedan förra inlägget. Men jag är tyst av en anledning, ser ni. Korta inlägg om mitt liv är inte min grej. För det första skulle det bli ganska enformigt att skriva om mina vardagsrutiner, och för det andra skulle det göra att mina fina filminlägg drunknar i allt sorl. Jag rullar tummarna för er skull det vill säga. Så njut nu.

För tillfället är jag hemma i Örebro. Jag har precis sett Shane Meadows mästerverk This is England, och jag säger som alla andra: Se! Se! Se! This is England skulle faktiskt ha varit årets film, om det nu inte vore för att jag redan har sparat den utmärkelsen till Tarantino och Rodriguez Grindhouseprojekt, och det inte helt oviktiga faktum att filmen är från förra året. Men det är i alla händelser ett litet mästerverk, och alla som är det minsta intresserad av skinheadkulturen bör plocka upp den här. Filmens främsta förtjänst är kanske att den skingrar dimmorna för gemene man som tror att skinheadkulturen är liktydig med rasism, våld, nationalism och andra dåligheter. Skinheadsens nära koppling till skan, reggaen och Jamaica är antagligen inte allmänt känd.

Jag såg alltså filmen här i Örebro, en stad som vid sidan av sitt vattentorn, obefintliga musikliv och usla fotbollslag utmärks av kulturella kretin som anser att film inte kan bli häftigare än den senaste Fantastiska Fyran-filmen. Redan från början blev jag lite orolig när det genom salongsdörren vandrar in en grupp tonåringar man inte kan skilja åt annat än genom DNA-test. Dessa personer (för även från fårskallar förväntar man sig ett visst agentskap) avnjöt filmen genom att skratta på fel ställen och gäspa på helt fel ställen. Och på väg ifrån biosalongen passerar jag deras lilla krets och hör de bevingade orden: “vi borde ha sett Pirates of the Caribbean istället”. Men din jävla fårskalle. Här har du sett en av årtiondets starkaste filmer, och så vill du hellre se en film som är baserad på en nöjespark. På en nöjespark!

Det här har sannolikt varit den värsta bästa dagen i mitt. Jag har spenderat fyra timmar på IKEA, burit flyttkassar, flyttlådor och andra attiraljer nerför trappor, uppför trappor, ut ur ett stort hus och in i en något mindre lägenhet, på ryggen, i händerna och mellan benen. Jag har skruvat, monterat, hamrat, gett bra råd åt mor som försökte sätta upp gardiner (vilket var ett alldeles eget helvete), lyft, svurit (mindre än ni kanske tror), skruvat, förbannat, svettats (ofantliga mängder), hoppat, hjulat, dansat, skruvat … ja, ni förstår, hela baletten och mer därtill. Det där jävla skrivbordshelvetet har jag skruvat ihop och isär fem gånger redan. Om inte underredet satt åt fel håll så spretade benen åt sidorna. Men nu står det där. Stadigt som Franz Beckenbauer. Det skulle antagligen skimra i solnedgången om fönstret låg åt väster, solen var på väg ner, och om inte mor hade satt upp gardiner som påminner om mörkläggningstiderna under Blitzen 1941. Ack, dessa bomber.

Roligast idag var ändå när mor ville klaga på McDonalds för att morötterna i hennes McChickendicken (eller vad den nu hette) inte såg ut som på bilden. Alla vet ju att McDonalds bara är bukfylla, även om de numera serverar ruttna fruktbitar och mandarinjuice till menyerna.

Jag saknar förresten cykel. Om det är någon som vill låna ut sin, eller känner en cykelutlånare, så är ni välkomna att höra av er.

Just nu sitter jag i sängen och lyssnar på Bob Dylan. Ibland är det nödvändigt att sträcka sig tillbaka för att hitta rötterna innan man kan gå framåt i livet. Och Dylan är såklart kung. Imorgon är det registrering och hela fadderullan. Jag har en lumparkompis som alltid avslutar sina dagboksinlägg på ett räddhågset och osäkert vis. Kommer jag att passa in? Kommer jag hitta några vänner? Men rädsla och osäkerhet är så 90-tal. Vi skall icke blygas för oss själva, människor. Istället avslutar jag med ett litet utrymme åt er att kontemplera på.

… sådär.

Jag har inte kunnat se film på några dagar nu. Alla kvällar har varit upptagna på ett eller annat vis. Är det inte det ena så är det det andra. Och det säger jag er, det där andra har en irriterande förmåga att dyka upp när man är mitt uppe i det ena. Det ena är i det här fallet en jobbig och tidskrävande flyttprocess. Det andra är allt från analyser av Manchester City till navelluddsrensning. Navelskåderi är ju lite av den här bloggens specialitet.

Flyttlasset går i alla händelser om några dagar. Nästa inlägg blir en hyllning för att markera distans till det här intetsägande och fullständigt onödiga inlägget.

Hm. Försvaret ska anställa soldater till högvaktstjänstgöring över jul och nyår. Av den anledningen har de brevledes vädjat till mina rojalistiska pliktkänslor. Där går de såklart bet. Men de vädjar också till andra drivkrafter som är nog så viktiga för en student med prekära pekuniära problem. Mina damer och herrar, jag pratar om pengar.

Är det värt att bitcha för försvaret i en månad för tjugo kalla?

Hallå, alla tjejer. Surfa in på den här sidan och se vilka underkläder vi filosofinördar går igång på. Oscar Wilde, Bertrand Russell och Richard Wagner? Uhm, javisst. Men Sigmund Freud och Edgar Allan Poe? Jag skulle bli ganska bekymrad om jag såg en av deras nunor på en stringtrosa.

Ett tjoff och en duns. I ett tappert flyktförsök flög den lilla fågeln, inspärrad bland rostat bröd, cornflakes och sylt, desperat flaxande, panikartat, rakt in i fönsterrutan och störtade mot golvet. Där stod jag, handfallen, som vore jag en spelare i ÖSK. Några kritiska ögonblick senare lyfte jag upp fågeln med hjälp av en tidning och la den på räcke på altanen. Där låg den, andades. Den lilla bröstkorgen hävdes och sänktes och de mörka ögonen (i klass med Cléo de Mérodes) rörde sig i manisk skräck från sida till sida. Jag tänkte på livets bräcklighet, hur snabbt allting kan falla samman, och - konstigt nog - på hur jobbigt det skulle vara att skrubba altanen om en lite större och lite elakare fågel skulle råka komma förbi. Jag gick och satte mig framför datorn. Livet, och naturen, måste ha sin gång. Någon timme senare hade den lilla fågeln flugit iväg, eller så hade en lite större och lite elakare fågel kommit förbi.

The rules of morality are not the conclusion of our reason.

David Hume 

Enligt Schopenhauer är anledningen till att vi inte dödar våra medmänniskor att vi instinktivt känner att alla är delaktiga i en kosmisk helhet. (Nej, vår käre Schopenhauer var inte en tidig företrädare för New Age.) Den subjektoberoende världen känner inte till differentiering. När vi mördar någon så mördar vi på samma gång också något som vi själva tillhör. Det är enligt Schopenhauer grunden för moralen.

Som jag sitter här, stel i nacken, tänker, kliar mig i skrevet, och med vackra toner ur högtalarna, förstår jag att det inte behövs så mycket för att jag ska känna mig bra till mods. Jag tror att det gäller alla människor. Vi tror att vi verkligen behöver alla de där excesser som vi ser på TV, drömmer om att äga, och ibland drar en handtralla till minnet av. Jag talar såklart inte bara om damer. Kritiken mot konsumtionssamhället är ganska tröttsam, men så ligger det också en del sanning i kritiken. Speciellt i dess relation till lycka. Men samtidigt har ovanstående samhälle fått oss att bli oberoende av gamla fördomar och inrotade traditioner. Mammon är kanske ett mindre ont.

Lycka är moralens substitut. Och alla svärd är egentligen tveeggade.

För tre timmar sedan besökte jag Linköping för första gången i mitt liv. Efter ett positivt telefonsamtal till en bostadsförmedling i morse tog J och jag bilen till staden i öster, för att skriva kontrakt, inspektera lägenheten och hoppa i vattenpölarna. Regnet förtog intrycket en aning, men det verkade ändå vara ett trevligt ställe. B kunde inte följa med och därför står han inte heller med på hyreskontraktet. Om han vill åka ner och hämta nycklarna behöver han en fullmakt från J och mig. Därmed är det officiellt: B är numera vår bitch!

Lägenheten då? Jodå, för fan. Nittio kvadrat, fint vardagsrum, utsikt mot en stor jävla häck, och frys! Man ska inte klaga, när man har det så välbeställt.

Jag ska klä mitt rum i posters av Bettie Page, Cat Stevens och Lady Snowblood, och kanske en och annan tavla av Magritte. Andra förslag mottages tacksamt.

Undrar vad hyresvärden säger om denna på väggen.

Jag kommer såklart inte att avslöja vem bilden i förra inlägget föreställer. Jag har egentligen inte tillräckligt med läsare för att en sådan gissningstävling ska vara befogad (flertalet är engångsbesökare från google), och jag kommer inte att få någon gissning, men det är kanske lika bra det. Lite ledtrådar kan jag ändå fisa ut. Han heter Thomas i förnamn. Och hans magnum opus är av många betraktad som det främsta “postmoderna” verket förra århundradet. Det finns också en poäng med att visa en bild på honom. Det finns nämligen inte så många av dessa - av en viss anledning.

Och nu till något helt annat. Saker som har förstört den här sommaren:

• Markoolio
• Klimathysterin
• “Radikala” ungdomar

Valfri ordning.

Respekt till den som känner igen fejset.

Förr använde jag alltid synonymfunktionen i rättstavningsprogrammen för att hitta ord som bättre uttryckte mina känslor än de jag hade i huvudet. Men jag har slutat med det. Om jag inte hittar egna ord för att beskriva det jag känner så får det lika gärna vara. Det är inte så att ni går miste om något. Jag är en känslomässig öken. Jag är dränerad på vackra känslor, kvar är bara känslan av ilningar i tänderna. Men så är det också så mycket härligare att skriva om konstant misär än om den känslomässiga berg-och-dalbana vi upplever till vardags. Konstant lycka är förstås ett ouppnåeligt ideal, men konstant misär ligger nära till hands. Och vem bryr sig om alla ointressanta människor som går omkring och är lyckliga hela tiden? De är ointressanta på grund av att de är lyckliga. Men jag kan inte riktigt bestämma mig om det är lyckan i sig eller lyckan personifierad som är ointressant. Det känns ändå inte som att man skulle vara en ointressantare människa om man nu råkade vara konstant lycklig. Men så vet jag inte riktigt om jag är så väldigt intressant som det är nu. Det är kanske i den änden man måste börja.

Det här kan lika gärna vara ett tillfälligt inpass som början på en lång serie bloggposter. Oförutsägbarhet är en inte tillräckligt hyllad dygd. Samtidigt som ni tänker igenom den devisen kan jag sådär i förbigående nämna att jag har antagits till Linköping universitet samt tackat Ja till utbildningen i fråga. Jag vill inte ens försöka antyda att mina egna förehavanden är värda att dryftas i en blogg vars egentliga syfte är att hylla personer som Dylan och Buñuel. Men jag är inte en person som skulle rygga tillbaka om John Waters skulle nämnas i samma mening som Buñuel. Pink Flamingos är en otroligt rolig film, och hamnar således under den väldigt luddiga - och stora - kategorin “bra filmer”, vars underkategorier bland annat är “mästerliga filmer” och “surrealistiska filmer”, där Buñuels filmer kan placeras. Jag antyder därmed att alla surrealistiska filmer är bra, vilket både är och inte är sant. Nu kanske ni hoppar till. Hur kan något vara sant och osant på samma gång? Aristoteles sätter säkert vinet i halsen där han sitter och pimplar med antikens gudar på Olympen. Men som många har sagt före mig: var sak har sin tid, och var sak har sin plats. Sanning är en intellektuell, inte en kulturell dygd. Att hävda att all konst måste vara sann är lika dumt som att hävda att all konst måste vara moralisk. Konsten låter sig inte begränsas av verklighetens eller moralens gränser. Men jag hycklar såklart, människa som jag är. Är inte detta en beskrivning, en kategorisering, av konsten, dvs. en intellektuell process? Men jag lämnar åt läsaren att avgöra om hyckleriet är accebtabelt, eller, vilket skulle glädja mig, förkastligt. Att få mina resonemang utdömda av en annan människa skulle på ett väldigt påfallande sätt rättfärdiga hela denna bloggens existens.

 Linköping, vi ses till hösten.

Är det inte en märklig ironi, att ord, som i grund och botten är ämnade för vår nytta, är de hinder över vilka mänskligheten måste ta sig, för att nå insikt? Ord är mystiska entiteter. De är så mystiska att många filosofer (i Platons efterföljd) har velat upphöja några av dem till en icke-sinnlig, tidlös värld, och därefter göra gällande att alla enskilda ting i vår värld enbart är exemplifieringar av dessa perverst perfekta allmänbegrepp. Men jag vill inte tala om Platon eller allmänbegreppens ontologiska status, jag vill tala om den del av verkligheten som inte kan nås av orden och över vilken allmänbegreppen inte råder. Det är där konsten spelar ut sin roll. Med hjälp av konsten kan vi formulera det som inte kan kläs i ord (och därmed har vi ringat in en del av konstens funktion). Problemet, om man nu kan kalla det för ett problem, och det både kan och ska man, är att folk i allmänhet inte är medvetna om ordens brister. Det gör dem också omedvetna om den del av verkligheten som inte går att förklara eller beskriva med hjälp av orden. Misstaget de gör är att förväxla kartan med landet.

Bra insiktsfull konst?

Elaka stämmor försöker göra gällande att jag inte har något att göra om dagarna. Det stämmer såklart inte. Handlingskraftiga män kommer alltid på någonting karaktärsdanande att sysselsätta sig med. Igår skalade jag makrosstjälkar och la dem i vatten, och idag bollade jag med en jongleringsboll mot taket i någon timme. Jag försökte komma så nära taket som möjligt, utan att nudda det. Imorgon ska jag peta bort lite skinn från ena stortån. Jag ser redan fram mot ännu en givande dag.

Vad Mary inte vet, är att alla färger snart är försvunna.

Nattmacka, nattmacka, nattmacka. Till tonerna av Eno.

Jag spenderar dagen med Wodehouse och Van Morrison. Trevligt så, men jag behöver något aktiverande. Jag är lite för fastnaglad i hemmet för tillfället. Lite för instängd. Frihetstörstande, som vanligt. Jag är lite som Bilbo: jag behöver en putt ut genom dörren, och sedan kommer all världens hemligheter att öppna sig för mina ögon. En spark i ändan är allt jag behöver, är kanske allt som krävs. Men ibland känner jag mig som den Bilbo som sköt Gandalf på farstubron. Och som skrattar ganska hjärtlöst åt tilltaget, till råga på allt.

Muddy Waters förgyller min söndag. Nu ska jag läsa Platon i solskenet.

Säkert hälften av alla som hittar till den här bloggen gör det genom musikvideon till “Vi kommer att dö samtidigt” av Säkert!. (Recensionen av skivan hittar ni förresten här.) Med det i tankarna så måste jag passa på att tipsa om Musikbyrån ikväll, där Annika Norling och Ola Salo (vem är det?) ska diskutera vad som gör en skiva klassisk. Det blir säkert intressant. Ok, jag ska sluta.

Det blev inte så mycket Junior Wells, Robert Johnson, Albert King, eller Leadbelly för den delen. Skivbutiker innehåller mindre än vad man tror och kanske bör förvänta sig. Jag hann dock aldrig till Banana Moon, de brukar ha ett lite mer varierat sortiment. I fortsättningen ska jag i alla händelser inhandla all musik över nätet. 

 Det blev istället lite Miles Davis, och det är ju inte så fel det heller. Kvällens match mellan Barcelona och Real Madrid var inte så fel den heller. Hyfsad match, liksom.

Jag skjutsade nyss min äldsta lillebror till tågstationen i Hallsberg, och på vägen lyssnade jag igenom And Then Nothing Turned Itself Inside-Out av Yo La Tengo, som jag köpte på en musiksajt för några månader sedan. Det slog mig att den skivan inte är idealisk för bilturer en vinterdag i Mellansverige. Den är alldeles för fridfull för att passa på en av snöfyllda landskap omgärdad motorväg, på vilken galna bilister samlas och kappkör i kylan. Yo La Tengo är nattmusik. Jag tänker mig ensliga, slingrande, vägar i det mörkaste av Småland. (Som tyvärr inte är lika mörkt längre efter Gudrun.) Men Yo La Tengo fungerar även i stadsmiljö nattetid. Det gäller speciellt för And Then Nothing Turned Itself Inside-Out och (kanske även) I Can Hear the Heart Beating As One. Men det gäller inte kategoriskt för Yo La Tengo: Im Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass fungerar definitivt en solig vinterdag på motorvägen. Jag vet inte riktigt varför, men jag antar att det är mycket tack vare det första spåret, Pass The Hatchet: en fet musikslinga som sträcker sig över tio minuter. Det är bara en del av förklaringen. En annan är att det är en av 2006 års bästa skivor. Kanske den bästa.

I Japan finns det nördiga datortyper som kallas för “otaku”. Det här är ett klipp med Akiba Kanpe som har en show där han klär ut sig till en otaku och distraherar kvinnliga stjärnor som intervjuas, enbart med hjälp av ett anteckningsblock och en penna. Den här gången är det den vackra Angelina Jolie som står på tur. En klassiker. (Alternativ länk.)

På alla hjärtans dag lyssnar man på Sophie Zelmani, vars spröda röst smälter det kallaste hjärta. Var det klischéfyllt uttryckt? Jovisst, men det är så det ska vara på alla hjärtans dag. Man påbörjar även Strändernas svall av Eyvind Johnson, som handlar om Odysseus’ hemfärd från det trojanska kriget. Det är tydligen brorsans favoritbok. Vi får väl se hur det är med den saken.

Och alla vi som inte har någon vid vår sida kan gråta en skvätt. Det är nämligen så att det är acceptabelt nuförtiden. Även för oss män.

 Från Lost in love av Sophie Zelmani:

There’s a drawback in
living for the moment,
in loving life too much
Everytime you’re lost in love
you wonder when
the love will stop
I’m lost in love

Hallå och hej. Den här bloggen ska skriva om allt som inte riktigt passar in annorstädes. Det blir litteratur, musik och kultur - för det mesta, men inte utan undantag.