Steven Spielberg hamnade på 28:e plats på listan över de 101 bästa judarna. Min text om Spielberg handlade om medelklassen och dess värderingar som Spielberg och Hollywood påstås cementera. (Det är sant, till viss del.) Det verkar populärt att skriva om medelklassen nuförtiden. Axess hade ett temanummer om medelklassen (och normaliteten) för ett par månader sedan, och nu ser jag att även Fredrik Strage nyligen har tagit upp ämnet. Att ämnet är populärt hör samman med uppfattningen att man inte kan vara ”for real” utan att komma från underklassen. Det är från underklassen man hör de riktiga, genuina känslorna och åsikterna. Att vara medelklass är någonting att skämmas för, som en kollektiv arvssynd. Det är intressant att se att uppfattningen om relationen mellan medelklass och underklass på många sätt är parallella med uppfattningen om vita och svarta. Dessa två grupper, underklassen och svarta, har genom tiderna hånats och förtryckts, men samtidigt har det funnits en tanke om att det är därifrån som ”äkta”, ”genuina” kulturella uttryck kommer ifrån. (Exempel: Rousseaus ädle vilde, oförstörd av civilisationen, eller alla myter kring countrymusiken.)

Men är inte denna uppdelning mellan ”äkta” och ”oäkta” tillämpad på klass (underklass-medelklass) eller hudfärg (svart-vit) minst lika kategorisk och farlig som det öppna hånet och föraktet? Bygger inte även denna uppfattning på en implicit rasism eller ett implicit klasshat?