Under rubriken ”Jean Adebambo har glömts bort” skriver Andres Lokko i dagens SvD om den sorgligt bortglömda genren lovers rock. Jean Adebambo, som är mest känd för låten ”Paradise”, tog tragiskt nog självmord för ett par månader sedan, till omvärldens bortvända ögon. Detta föranleder Lokko att ifrågasätta den ”autencitetshets” som råder bland vissa musikkritiker. Jamaicansk dub, hiphop från Bronx och Toumani Diabatés koraspel bedöms som ”äkta” och ”genuint”, medan t.ex. afrikansk musik som hämtar influenser från modern europeisk dansmusik, och, som i det här fallet, Jamaicainspirerad lovers rock från England bedöms som ”oäkta”, om det inte ignoreras fullständigt. Jag måste i det här sammanhanget påminna om en artikel av Jan Gradvall som väldigt förtjänstfullt underminerar synen på Leadbelly som en ”äkta” blueskille och bluesen som någon sorts oförstörd musikform. Men mest av allt vill jag lyfta fram Jean Adebambos låt ”Paradise”, som är ett underbart exempel på engelsk lovers rock.
4 comments
Comments feed for this article
mars 15, 2009 vid 1:05 f m
Gorillan
UNDERBART!
mars 15, 2009 vid 12:12 e m
Birdseed
Det finns fler nivåer än bara autenticitet-artificialitet här. I mina kretsar på internet som är lite moderna är den fajten redan vunnen, och den afrikanska housen regerar, men de skulle ändå aldrig acceptera Jean Adebambo.
För det är bara vissa ”utrikesinfluerade” genrer som får komma fram. I Afrika är det kuduro, kwaito, coupe decale, hip-hop från flera länder. I sydamerika är det typ baile funk och (av nån anledning) cumbia. I england har det varit dubstep och grime. osv. Däremot den stora del av Afrika som spelar smörig zouk och/eller R&B hörs ingenting av. Nya engelska genren funky ses med stor skepsis.
Jag tror det är en maskulinitetsgrej. Musiken som i huvudsak konsumeras av män ses som ”äkta” och ”orginell” och ”modern” medans musik som riktar sig till kvinnliga konsumenter, eller görs av (icke-pojkaktiga) kvinnor, ses som ”falsk”, ”smörig”, ”gammaldags”. Det finns ganska mycket genusforskning på liknande fenomen inom litteraturen, konsten och så vidare som är inne på samma spår.
Däremot tror jag att det eventuellt ligger i luften att en motrörelse är på gång. Här i Sverige har ju till exempel R&B-intresset ökat enormt i och med bloggar som Wifebeater Love och nu Plain Gold. På lite andra håll dyker kritiker upp helt orelaterat till exempel här. Jag har själv vart på det från en lite annan vinkel här. Jag skulle älska om vi kunde bryta ner lite strukturer som håller nere bra musik som Jeans!
mars 16, 2009 vid 3:22 f m
Isa
Apropå funky och att A Lokko var upphovet till det här inlägget så skrev han väl faktiskt (positivt) om genren funky i en annan Svd krönika för ett tag sen? Vad jag vill säga är väl att det inte finns så många fler i svensk dagspress som kan skriva om musik om den inte är med i melodifestivaler eller är bokad att spela headline på Way out west?
Helt fantastisk låt med Jean Adebambo förresten!
mars 16, 2009 vid 1:18 e m
Johannes
Birdseed: Det kan mycket väl vara en ”maskulinitetsgrej”. Det är ju också så att man vill att afrikansk musik (eller musik från vilken underprivilegierad grupp som helst) ska låta på ett visst sätt. Annars tas det inte på allvar. Så, absolut, det är många strukturer som gör att vissa musikstilar inte hörs igenom mediebruset.
Plain Gold är för övrigt en riktigt bra R&B-blogg. Och välbehövlig!
Isa: Ja, det kanske det var? Ska försöka leta upp det isf. När det gäller musik (och andra kulturella uttryck, vilka som helst) så tror jag det är bra om det finns personer som lyfter fram det som annars inte får utrymme. Där är Lokko väldigt duktig.