Man måste nån gång göra upp med sitt förflutna. Det är vad alla säger. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, men jag ska ge det ett försök. Det är möjligt att det får alla demoner i mitt inre att skingras, som emokids för solen, som rappare för polisen, etc. Därför ska jag ge er en liten inblick i vad jag lyssnade på för sju-åtta år sedan, och vad jag tycker om det idag.

Gorky’s Zygotic Mynci - “Spanish Dance Troupe”

Johannes, sexton år, tyckte att det här var en fantastisk låt. Han spelade den när det regnade, när han kände sig deprimerad, och han blev strax glad igen. Låten doftade solbränna, sommarvind i håret och en turnébuss som gled igenom ett Spanien där vackra spanjorskor kastade slängkyssar efter honom. “Spanish Dance Troupe” beskrev allt vad Johannes, sexton år, tyckte och tänkte om Sverige. “My conclusion this summer/Was there was much too much rain/So i ran off on thursday/With a dance troupe from Spain”. Och han kom aldrig tillbaka. Låt gå för att han fysiskt var närvarande vid franskaproven, men i tankarna var han redan på en turnébuss genom Spanien: vin, kvinnor, sång. IG i franska. Ah, caramba!

Johannes, tjugotvå år, tycker att det här är en fantastisk låt. Han spelar den inte alls lika ofta, nästan inte alls. Men låten doftar fortfarande solbränna, sommarvind i håret och spanjorskor. Låt gå för att han fysiskt är närvarande vid filosofitentorna. Men i tankarna är han på en turnébuss genom Spanien: vin, kvinnor, sång. VG på tentan. Ah, fantástico! Han har lärt sig.

The Goo Goo Dolls - “Iris”

Enligt Johannes, sexton år, var det här nästan fem minuter av ouppfylld kärlek, brinnande längtan och (han skulle då inte använda det ordet) soul. En gitarrsnubbe som sjunger om att han vill få tjejen att veta vem han är, det var musikalisk och textmässig perfektion för den här upplagan av mig själv. Johannes, sexton år, väntade bara på en chans att spela “Iris” för någon som betydde något extra. Han fick (tog) givetvis inte den chansen, och det var kanske, med facit i hand, tur det.

Johannes, tjugotvå år, tycker att det här mer eller mindre suger åsneballe. Han vill fortfarande att tjejerna ska veta vem han är, men han tror att philly soul ger en bättre inblick i hans själ än The Goo Goo Dolls. Och vill han lyssna på dockor så väljer han New York Dolls alla dagar i veckan.

Ryan Adams - “Come Pick Me Up”

Johannes, sexton år, introducerades till Ryan Adams av hans föräldrar, som hade köpt Heartbreaker. Den spelades flitigt i bilen, och den gjorde alla milen till Småland mindre outhärdliga. Han gillade låten helt enkelt. Need I say more?

Johannes, tjugotvå år, tycker att det här är … bra. Han har inte lyssnat på “Come Pick Me Up” på flera år, och har varit ohyggligt rädd för att finna den tråkig, oinspirerande och intetsägande. Han finner den inte alls så bra som för åtta år sedan, men det vore en omöjlighet med tanke på hur mycket vatten som har runnit under broarna. Nu tänker ni: vågar han nu gå vidare och lyssna på hela Heartbreaker, eller kanske t o m hela Gold?

Njä, det vågar han inte riktigt. Men en dag så.