Jag känner mig nödd och tvungen att skriva några rader om Rihanna, innan minnet dunstar bort som en spermafläck i solen. Rihanna uppträdde i Stockholm för en vecka sedan, och alla som är något var där. Stina-Lee var där, jag var där, och Sveriges svar på Brother Ali, Adam Tensta, fick till och med göra sin grej på scenen innan Rihanna äntligen också var där. Först lite om Tensta: Bra musik. Bra tryck. I stunder lite för hård för r’n'b-tjejerna som samlats framför scenen, men till “My Cool” hoppades och jublades det. Ge honom några år säger jag, och han kan kanske fylla lokalen på egna premisser.

Rihanna då? Ja, hon var snygg. Nu lyssnade jag inte så mycket på musiken, men stundtals svängde det och stundtals var det ganska dåligt. De självklara hitsen, som “Umbrella” och “Don’t Stop the Music” är exempel på det förra, och alla ballader och mellanspel (då Rihanna, flämt, bytte kläder) är exempel på det senare. Stina-Lee har en klockren analys av det dåliga: “lite för mkt ‘rock-metal-stuk’ över det hela på nåt sätt”. Muskelknuttarna som onanistiskt pillade på sina fallosinstrument kunde jag gott ha klarat mig utan, musikaliskt och estetiskt.

Jag antar att det var en bra spelning. Vi får vara glada att vi inte är Estland.