”Wang Dang Doodle” skrevs av Willie Dixon för Howlin’ Wolf. I sin självbiografi skriver Dixon att av alla låtar han skrev för Howlin’ Wolf så var ”Wang Dang Doodle” den han gillade minst. Detta till trots har den blivit föremål (och ibland offer) för otaliga omtolkningar, av akter så skilda som Pointer Sisters och Grateful Dead. Men vilken tolkning är egentligen den bästa? Pointer Sisters medryckande soulversion eller kanske den avskalade och opolerade tolkningen av PJ Harvey? Det är det här inläggets raison d’être att fastslå detta, once and for all.

Vi börjar med originalversionen.

Howlin’ Wolf levererar som vanligt. Den raspiga rösten ger låten en rå oförmedlad energi. Men samtidigt kan man inte undvika att ta Dixons kritik mot låten i beaktande. Vad denna kritik består av har jag förstås ingen aning om, men jag kan gissa att det har någonting att göra med låtens lättvindiga och trallvänliga natur. Den har inte alls samma musikaliska och textmässiga kvalitéer som några andra av Dixons låtar för Howlin’ Wolf, som t.ex. ”Spoonful”.

Det blir tre Dixon-huvuden av fem möjliga.

Vi fortsätter med Pointer Sisters, som skruvar upp rösterna och ger oss en svängfylld tolkning av Dixons låt.

I början håller systrarna sig till manus, men efter att de plockat fram blåsinstrumenten börjar det hända saker. Till slut är det inte artikulerade ljud vi hör, utan oartikulerade sådana. Klänningarna och den märkliga inledningen gör givetvis inte saken värre. En galen hyllning som överträffar originalet.

Resultatet? Fyra Dixon-huvuden som nickar i takt.

Så till Grateful Deads country-rockiga tolkning.

Grateful Dead är som alla vet ett ganska överskattat band. Ok, de har gjort några skivor som är värda att lyssna på, det är sant. Men deras psykadeliska odysséer når aldrig krautrockiga dimensioner, och om man ska förtjäna epitetet ”det ultimata kultbandet” så måste man prestera lite bättre än så. På sin repertoar har de trots allt ganska medelmåttiga låtar. Den här versionen av ”Wang Dang Doodle” är det inte så mycket bevänt med. Förutsägbart och intetsägande. Publiken gillar det förstås, men det är samtidigt ett välkänt faktum att man inte bryr sig så mycket om hur det låter när man genom åren har levt på hallucinogena droger.

Mer än ett Dixon-huvud kan jag (och ska jag) inte ge till the Deads.

Vi vänder oss därför raskt till PJ Harvey.

Det här gillar jag. PJ Harvey version av ”Wang Dang Doodle” står på egna ben, och lämnar sålunda Dixons skugga bakom sig. Där Grateful Deads version blott är en futtig kopia är det här ett självständigt konstverk. PJ Harveys opolerade stämma är idealisk. Jag menar, låten skrevs trots allt för Howlin’ Wolf.

För fullständighetens skull måste jag inkludera Willie Dixons egna framförande av ”Wang Dang Doodle”. För trots att han inte gillar låten så har han vid upprepade tillfällen framfört den. Som här på en jazzfestival i Montreal 1979.

Det är inget som får mig att göra saltomortaler i sängen, men det är en stabil insats från Dixon. Men vad är upp med det svala mottagandet från publiken? Loosen up!

Vad ger man detta? Ja, inte mindre än en trea. Killen skrev ju trots allt låten.

Jag har givetvis sparat det bästa till sist.

Koko Taylors version har allt. Vilken känsla och kraft i rösten! Det blir inte mycket bättre än så här. Pointer Sisters och PJ Harveys versioner är förvisso mer självständiga verk, men Koko Taylor kompenserar det med att helt enkelt göra den bästa versionen av ”Wang Dang Doodle” som finns därute. Det känns onödigt att mer utförligt förklara varför Koko Taylors version är bäst. Lyssna och you shall understand.

Fem Dixon-huvuden av fem möjliga till The Queen of Blues.

Ps.

Den sämsta tolkningen står Ted Nugent för, och då har jag inte ens tagit mig besväret att lyssna på den. Men allt Ted Nugent gör är dåligt per default.