Monthly Archive

Det här är en lista över tidernas bästa reggaeskivor. Alltsedan invånarna i Jamaica pejlade in amerikanska radiokanaler i sina radioapparater, och gav musiken en långsammare touch, har det strömmat ut högkvalitativ musik från öriket. Kärnan i reggae är variation. All dålig reggae låter likadan, men den bra reggaen är alltid bra på sitt särskilda sätt, skulle man kunna säga och samtidigt osnyggt parafrasera Tolstojs Anna Karenina, som verkligen har allt med det här att göra. Den bra reggaen finner den lilla variationen som gör den stora skillnaden.

Så här

You think it’s the hair on your head
That makes you dreader than dread
But it’s the heart within
Rasta no dwell in sin

sjunger Junior Byles i sin “Rasta No Pickpocket”, och det plockar fram det väsentliga i reggaen. Det handlar inte om hur stora dreadlocks ni har på skallen, det handlar om att ha hjärtat på det rätta stället. Ni vet, att vara äkta vara.

Jag har inte tillåtit samlingsskivor (som Jimmy Cliffs soundtrack till filmen The Harder They Come eller Junior Byles Beat Down Babylon), rena dubskivor (som Augustus Pablos King Tubbys Meets Rockers Uptown) eller skivor som innehåller enstaka dubspår eller oacceptabelt stora dubinslag (som Jacob Millers Who Say Jah No Dread eller Lee “Scratch” Perrys Super Ape, även om man med fördel kan argumentera för att de borde tas med. Gör inte det.) Det innebär inte att ovanstående skivor inte är värda att kolla upp (Jah vet att så inte är fallet), det innebär bara att jag försöker göra listan lite mer enhetlig. (Eller så är jag helt enkelt lat.) Alltså: det är roots reggae som gäller.

Tio underbara skivor, tre Lee “Scratch” Perry-produktioner och ingenting av Bob Marley. Här är listan.

10. Wailing Souls - Fire House Rock (1980)

Det är lätt att gilla Fire House Rock, Wailing Souls musikaliska peak. (Men missa för allt i världen inte den i sammanhanget bortglömda Wild Suspense (1979) som är lika förträfflig.) Det nästan ofattbara soundet på titelspåret drar in lyssnaren, och släpper därefter aldrig taget. Producerar gör bland annat Hopeton Brown, mer känd som Scientist, som har använt samma sound till “The Mummy’s Shroud” från den grymma dubskivan Scientist Rids the World of the Evil Curse of the Vampires (1981). Men lyssna er inte döva på titelspåret. Även spår som “A Fool Will Fall” och “Who Lives It” förtjänar ert intresse.

Wailing Souls fick aldrig ett riktigt genombrott vid reggaens storhetstid (som, vilket ni kanske kan utläsa från den här listan, inföll på sjuttiotalet), men de överlevde de flesta dagssländor, och har fortsatt göra högkvalitativ reggae. Sök gärna upp Psychedelic Souls från 1998 för ett exempel på det.

En mycket stabil reggaeskiva. Rakt igenom.

9. Junior Murvin - Police & Thieves (1977)

Det här är den första Lee “Scratch” Perry-producerade skivan på den här listan. Vänta ni, det kommer flera. Police & Thieves gillade jag inte från början, men Murvins falsett och Perrys briljanta produktion är två av de få saker som inte bleknar med tiden, som kärlek och annat strunt. Murvin inspirerades bland annat av Curtis Mayfield, vilket inte kommer som någon överraskning när vi betänker att reggaen har hämtat mängder med inspiration från den amerikanska R&B:n.

Bortse från det fåniga omslaget, och ni har en klassiker, fylld till bredden av Murvins själfulla röst.

8. Bunny Wailer - Blackheart Man (1976)

Tillsammans med Peter Tosh och Bob Marley skapade Bunny Wailer the Wailers. Han är den enda kvarlevande medlemmen av denna magnifika trio. Blackheart Man var Bunny Wailers debutskiva, och det är en underbar upplevelse. Redan på titelspåret hör vi vad vi har att vänta oss. Bunny Wailer sjunger dämpat, med en näst intill övermänsklig inlevelse och känsla. Det fortsätter i “Fighting Against Conviction” och kulminerar i “Dreamland”, Bunny Wailers bästa nummer, där han sjunger om hemlandet Etiopien med Bob Marley och Peter Tosh i bakgrunden.

We’ll get our breakfast from the tree
We’ll get our honey from the bees
We’ll take a ride on the waterfalls
And all the glories, we’ll have them all

En av de mer stämningsfulla inslagen på den här listan. Sublimt, i ordets bästa, mer lättförståeliga betydelse.

7. Peter Tosh - Legalize It

Peter Tosh stod alltid i Bob Marleys skugga, vilket han inte alltid, eller snarare väldigt sällan, tyckte var så roligt. Det ryktas om att han till och med blev glad när Marley gick och dog, för att han då skulle få det erkännande han så innerligt eftertraktade. Jag vet inte om det är sant. Sant är att det här är en av de bästa reggaeskivorna som finns därute. “Legalize It” syftar till legaliseringen av ganja, dvs. av marijuana, och Tosh sitter demonstrativt bland cannabisplantor och röker på på omslaget. Grejen med bruket av marijuana är att man enligt rastafarirörelsen med hjälp av detta preparat kommer närmare Gud, och som Peter Tosh gör tydligt på “Legalize It”

It’s good for the flu
It’s good for asthma
Good for tuberculosis
Even umara composis

är ganja Guds gåva till mänskligheten. Bruket av ganja saknar givetvis inte sanktion i Bibeln (Genesis 3:18): “… thou shalt eat the herb of the field”. Riktiga rastas kontrasterar gärna ganja med alkohol, som de anser göra folk dumma. Ganja sägs däremot rena kroppen, och göra en fredfull och lycklig.

Det ironiska är att det bästa spåret på Legalize It, “Why Must I Cry”, skrevs tillsammans med Bob Marley. Men skivan är inte magnifik bara på grund av det spåret. “Legalize It”, “Burial” och “No Sympathy” är andra självklara höjdpunkter.

På min lista är han högre än Bob Marley - i båda bemärkelserna.

6. Max Romeo - War Ina Babylon (1976)

Lucifer son of the mourning, I’m gonna chase you out of earth!

Med den textraden inleder Max Romeo “Chase the Devil”, en av höjdarspåren i War Ina Babylon. Kampen mot det onda, Babylon, är ett huvudtema inom reggaen. Men det lustiga är att Max Romeo hade gjort sig känd för sina socialt mindre medvetna låtar, som t.ex. “Wet Dream” (med rader som ” every night mi go to sleep mi have wet dreams”) och “Pussy Watch Man”. I War Ina Babylon visade Max Romeo upp sitt breda register. Och vilket register sen då! Med Lee “Scratch” Perry i ryggen når Romeo ständigt nya höjder. De tre inledande spåren är briljanta, och blandar ett härligt socialt patos med träffsäker produktion. “One Step Forward” handlar om vägen bort från Babylon och “Uptown Babies Don’t Cry” handlar om att tjejer från de lite högre skikten i samhället inte vet vad fattigdom och hunger innebär.

Jag kan tycka att War Ina Babylon tappar lite fart och kraft i slutet. Skivan borde kanske avslutas med en hit, som t.ex. Lucianos mästerverk One Way Ticket. Men de inledande spåren gör att han lika gärna kunde ha avslutat med recitera ur ett protokoll från kommunfullmäktige; den skulle fortfarande platsa på listan. Nu blir det en stark sjätteplats.

5. The Mighty Diamonds - Right Time (1976)

Det här kan ha varit den första riktiga reggaeskivan jag lyssnade på, och därför ligger den mig varmt om hjärtat. Men det är inte därför den hamnar så högt på den här listan. Ackomponjerade av de legendariska The Revolutionaries sjunger The Mighty Diamonds om Marcus Garvey, Jamaicas nationalhjälte, sociala orättvisor och rasism. Det finns inga snedsprång, inte en ton är överflödig.

I “Go Seek Your Rights” är det Lloyd Ferguson som med sin falsettröst melankoliskt sjunger “no man is an island” och “no man stands alone”, i vilket fall de nästan tangerar de bästa ögonblicken i The Congos Heart of the Congos. Hyllningen till Marcus Garvey, “Them Never Loved Poor Marcus” är också ett givet spår att kolla upp. För att inte tala om “Have Mercy”, som man med lycka på läpparna gråtandes kan nynna på i timmar. Right Time är en underbar skiva. Och omslaget är en klassiker. Som ni kan se var Mighty Diamonds lite mjukare än samtida reggaeakter som t.ex. Culture eller Black Uhuru. Det är till deras fördel.

4. The Gladiators - Trench Town Mix Up (1978)

Om Max Romeo skulle behöva avsluta sin skiva med en hit, så är det inget problem för The Gladiators Trench Town Mix Up, en skiva som innehåller hits så det räcker och blir över. Det är utmärkta reggaelåtar rakt igenom. “Chatty Chatty Mouth” kan vara skivans höjdpunkt, tillsammans med den efterföljande “Soul Rebel”. Även antivåldslåten “Know Yourself Mankind” är otroligt kraftfull.

Our beautiful country have turned into battle field
Ev’ry day, yeah, is rumours of war
Remember what marcus have said:
“man a go know themselves when dem back is against the wall”
This is 1976 - we don’t want no more war

Och lyssna, bara lyssna, på melodierna, riffen och rytmerna till “Hearsay”, “Know Yourself Mankind” och “Bellyfull”. Det här skulle bli den bästa dubskivan på den här listan. Inget snack om saken.

Ett litet problem med Trench Town Mix Up är att den ibland känns som The Gladiators Greatest Hits, eller något liknande. Den är således lite spretig. Men det är en futtig kritik mot en skiva som innehåller så mycket bra. Jag tvår mina händer och njuter i fulla drag.

3. The Congos - Heart of the Congos (1977)

Om hits är bra, så är hjärta bättre. The Congos, bestående av duon Cedric Myton och Roydel “Ashanti” Johnson, skapade med Heart of the Congos en av de bättre reggaeskivorna, och utan tvekan den med mest känsla. Mylons falsett skapar en oöverträffad atmosfär. Folk blir religiösa för mindre. Ingen annan reggaeskiva därute kommer ens i närheten av The Congos sound. Som många redan har påpekat innan mig så är det enda problemet med Heart of the Congos att öppningspåret “Fisherman” är så sjukt bra att resten av skivan får finna sig i att stå lite i skuggen. Men det är bara delvis sant. Visst är Fisherman en formidabel låt, men spår som “Children Crying” och “Solid Foundation” ligger inte långt efter.

Aldrig har reggae låtit så bra. Och givetvis ligger geniet, dåren, Lee “Scratch” Perry bakom det här också.

2. Toots & the Maytals - Funky Kingston (1973)

Även om The Gladiators har fler hits och The Congos mer av den själfulla klangen, så är det på Funky Kingston som dessa viktiga kriterier tar sig sitt finaste uttryck. Euforin återfinns på “Funky Kingston” och “Pomps and Pride”, och balladen “Love Is Gonna Let Me Down” och “Country Road” får stå för det besjälade. “Country Road” är för övrigt en härlig cover på John Denvers vackra låt “Take Me Home (Country Roads)”. Och nu har jag inte ens nämnt “Pressure Drop”, som kan vara en av reggaens bästa låtar. Och att Toots Hibbert, the Maytals frontman, har en grym röst står skrivet med röda gula och gröna bokstäver i reggaens stora bok. Kanske den starkaste samlingen låtar i reggaehistorien.

Det blir inte så mycket bättre än så här.

1. Culture - Two Seven Clash (1978)

Men lite bättre blir det. Funky Kingston innehåller kanske den starkaste samlingen låtar, men det här är den bästa skivan. På många sätt och vis är Two Seven Clash av Culture den ultimata reggaeskivan. Den är perfekt helt enkelt. Uppbackade av The Revolutionaries skapade Joseph Hill och resten av gruppen reggaens definitiva höjdpunkt. International Herb (1979) är grym, men de toppade aldrig det här. Från “Black Starliner Must Come”, en hyllning till Marcus Garvey, till det apokalyptiska titelspåret, som handlar om Joseph Hills profetia, att världen skulle gå under när sjuorna träffade varandra, dvs. den sjunde juli 1977; från “See Them a Come”, med budskapet att rastafaris kan överkomma allt - eller som Joseph Hill sjunger: “Jah Jah see dem a come, but I and I are conqueror” - till den den suggestiva “I’m Not Ashamed”, som löst baserad på Cat Stevens “Wild World”, avslutar skivan på ett magnifikt vis.

Till dags datum är det här den häftigaste, snyggaste, skönaste och framförallt bästa reggaeskivan. Joseph Hill dog förra året, den nittonde augusti. Nu har han återförenats med Marcus Garvey och Haile Selassie i reggaehimlen.

Bubblare:

Freddie McGregor - Bobby Babylon (1980)

Burning Spear - Marcus Garvey (1975)

Black Uhuru - Red (1981)

Linton Kwesi Johnson - Dread Beat an’ Blood (1978)

Luciano - One Way Ticket (1994)

Som en liten uppladdning inför min reggaelista. Lee “Scratch” Perry, kungen av reggae (vem är egentligen den där Bob Marley?), har några odödliga citat på sin lista.

“When I shit my enemies cry, when I speak they die.”

“I’m an artist, a musician, a magician, a writer, a singer; I’m everything. My name is Lee from the African jungle, originally from West Africa. I’m a man from somewhere else, but my origin is from Africa, straight to Jamaica through reincarnation; reborn in Jamaica. Superman comes to earth ‘cause him sick and tired; I’m not sick and tired because I’m learning what goes on, so when we get frustrated, that is when the music come down by rain drops to support all here with a broken heart and don’t know what to do. I have been programmed; many people who born again must come back to learn a lesson…have you heard of ET? I am ET, savvy? Savvy?”

“Those who love Lee ‘Scratch’ Perry music shall live forever, and those who fight against Lee ‘Scratch’ Perry shall die forever in Doomsville”

Andrei Zvyagintsevs nya film Förvisningen har genomgående fått lysande recensioner. Efter Carl-Johan Malmbergs minst sagt lyriska recension fick jag bråttom att se hans debutfilm, Återkomsten. Det är inte ofta man ser en sån brutal hyllning faktiskt. Anledningen är givetvis att det är lättare att såga än att hylla. Det är lättare att i efterhand säga att man hade fel och höja betyget än att säga att man hade fel och sänka betyget. Det förra uppfattas som en oundviklig del i kritikerns roll. Det senare uppfattas bara som pinsamt. (Det förra uppfattas som förändring hos konstverket; det senare uppfattas som en förändring hos kritikern.) Det är därför jag älskar brutala hyllningar. Recensenten kastar upp sina innersta känslor på dissektionsbordet, framför vilket pöbeln sitter med skalpellen.

Nåväl.

Jag kan tycka att de oundvikliga jämförelserna mellan Zvyagintsev och Tarkovskij är lite överdrivna och orättvisa. Dels för att Tarkovskij antagligen är Rysslands bästa regissör genom tiderna, och dels för att Zvyagintsev och Tarkovskij enligt mig inte riktigt gör film på samma sätt. Det melankoliska i deras filmer ser jag hellre som ett uttryck för deras ryska härkomst, inte som ett uttryck för en liknande konstnärlig ådra. Nu har jag förvisso inte tillräckligt med kött på benen för en jämförelse, och det är tveksamt om Zvyagintses blott två filmer möjliggör en jämförelse överhuvudtaget. (Som att det någonsin har stoppat mig.)

Återkomsten är en bra film. Jag tror att det är just avsaknaden av övertydlighet som gör att den blir så suggestiv och tilltalande. Samtidigt blir den också (kanske av den anledningen) lite intetsägande och tom. Men jag har bestämt mig för att gilla den och Zvyagintsev. Förvisningen är således ett framtida måste.

Det ser kallt ut ute. Därför stannar vi inomhus, med chokladglass och té. Och lyssnar på Wagon Christs “Shadows”.

Och bara för att det är så fult med två youtubeklipp på raken. Kid Koala med “Fender Bender”.

Jag borde skriva lite mer om politik. Dagens roligaste debattartikel är skriven av CUF:s nya ordförande Magnus Andersson med anledning av “vänsterns köpfria dag”. Enligt Magnus Andersson så vill “vänstern stjäla 20 miljoner kronor från världens fattiga länder och stoppa deras möjligheter till handel som kan bygga deras välstånd”. Problemen med Anderssons resonemang är många. Vi måste försöka ha en övergripande syn på saker och ting, och följa vart pengarna tar vägen någonstans. Om Sveriges befolkning inte handlar alls imorgon så kommer de antagligen att handla mer idag eller i övermorgon, som kompensation. Det av Andersson uppmålade skräckscenariot är helt orealistiskt.

Men det största problemet med Anderssons resonemang är något helt annat. Andersson verkar vara av den uppfattningen att konsumtion skapar tillväxt, och att människans främsta plikt är att köpa mänskligheten rik. Det fungerar inte på det viset. Det är inte konsumtion som skapar tillväxt, utan produktion. Att använda sina pengar för att köpa onödiga saker (vilket Andersson verkar tro är superduperbra), bidrar bara till resursslöseri. Istället bör vi försöka spara våra pengar på banken, där de bidrar till att skapa grogrund för investeringar. Andersson blandar ihop sina kort. Tillbaka till skolbänken och ekonomiboken!

Så alla ni som inte tänker köpa något imorgon kan undvika affärerna med bibehållen moralisk integritet. Jag är moralisk året runt jag.

Jag kan verkligen inte ha gröna fingrar. Mina växter dör som myror för en myrslok. Den ena tappar löv och den andra tappar grenar. Det kan inte vara normalt. Jag kan acceptera att det är ett normalt beteende för utomhusväxter att tappa löv på hösten, men inte kan samma sak gälla krukväxter som står inomhus? Och inte är det normalt för en växt att tappa grenar? What’s up with that, liksom?

En av anledningarna till mitt stora livsavgörande beslut (nåja), är att många föreläsare på de olika programmen tar svaren på vissa filosofiska frågor för givna. Då menar jag inte filosofiska frågor som huruvida det finns en yttervärld eller inte, i vilket fall man aldrig skulle få så mycket gjort i något ämne. Jag avser mer ämnesspecifika frågor, där ett eventuellt svar inte är nödvändigt för undervisningen i ämnet. Det säger sig självt att man måste utgå från att det finns en yttervärld när man undervisar i naturkunskap. Men man måste inte utgå från att matematiken är en tankekonstruktion för att kunna undervisa i matematik. Det senare hände i en föreläsning i diskret matematik den här veckan. Jag suckade tungt, men orkade inte besvära mannen i fråga. Vi måste komma ihåg att många framstående personer har anfäktat idén att matematiken inte blott är en tankekonstruktion, utan att matematiska sanningar är lika verkliga som objekt som stolar, bord, toalettborstar, och så vidare. Ta Gödel som exempel. Han var platonist i avseende på matematiken, och var hyfsat framstående …

Jag älskar den här bilden. Och det faktum att Gödel knappt var medveten om att tyskarna härjade i Europa, och att det var därför han var tvungen att flytta till USA.

Idag såg jag Lars Leijonborg på universitetet. Han körde sin standardföreläsning om Sveriges framtida utmaning i och med det framväxande kunskapssamhället och Kinas återkomst som stormakt på den internationella scenen. Lite gäsp förvisso, men Leijonborg är alltid härligt engagerande, och hans nasala stämma slår alldeles tillräckligt mot trumhinnan, för att man ändå ska tycka att föreläsningen är värd den nedlagda tiden, så att säga. Jag spelade in hela föreläsningen på min mp3-spelare. Man ska alltid vara beredd på snaskiga politiska detaljer, men så mycket av den varan levererades tyvärr inte. Möjlighet att sälja inspelningen till en skvallertidning, typ Aftonbladet, föreligger ej.

Facebook är ganska kul. Jag har hoppat på hajpen, men försöker förhålla mig ganska iskall till fenomenet. Saken är bara den att man kan komma i kontakt med likasinnade över sidan, vilket är otroligt roligt. Det är egentligen väldigt löjligt med Facebook-grupper, men när grupperna tillägnas personer som Rahsaan Roland Kirk, David Lewis eller Fritiof Nilsson Piraten blir det med ens mycket mindre löjligt. David Lewis kan jag berätta lite om.

David Lewis är antagligen 1900-talets näst skönaste filosof (lite skönare än Popper och Russell, way skönare än Tännsjö, Nozick, Searle, Harman, Rawls och Nagel, och way way way skönare än Plantinga, bara för att nämna några få 1900-talsfilosofer). Han distanseras faktiskt bara av Wittgenstein, men vår käre Ludwig är ju, inte bara 1900-talets, utan också, tidernas skönaste filosof.

Ibland räcker det nästan med en bild för att poängen ska gå fram. Som i det här fallet. Ett skönt filosofiskägg av klassiskt snitt, en svart portfölj, pösiga hiphop-byxor och en överdimensionerad jacka. Ett underfundigt leende spelar på hans läppar, för att liksom indikera att han är oss intellektuellt överlägsen. Det kan inte bli bättre, kanske ni tänker. Men det kan det faktiskt, bara vi vänder blickarna mot hans halsbrytande teori om modalitet. (Modalitet handlar om det som är möjligt, nödvändigt, tillfälligt, osv.) David Lewis var av den meningen att möjliga världar (som introducerades av Kripke, när han var 16 år eller så, även om filosofer innan honom, som typ Leibniz, “den bästa av alla världar”, ni vet, hade funderat i samma banor) inte bara är en användbar tankekonstruktion, utan också är lika verkliga som den faktiska världen vi lever i.

En liten utvikning: Man införde konceptet möjliga världar för att klara av ett problem om extensionalitet. Om man byter ut termerna i en sats med termer som refererar till samma objekt så ska satsens sanningsvärde inte förändras. Ex. ‘5 är udda’. När vi byter ut ‘5′ mot ‘antalet ggr Brasilien har vunnit fotbolls-VM’ så ändras inte sanningsvärdet. Men det fungerar inte med satser som innehåller modala begrepp. Ex. ‘Det är nödvändigt att 5 är udda’. När vi byter ut ‘5′ mot ‘antalet ggr Brasilien har vunnit fotbolls-VM’ så ändras sanningsvärdet. Den resulterande satsen lyder: ‘Det är nödvändigt att antalet ggr Brasilien har vunnit fotbolls-VM är udda’, vilket är falskt, eftersom det inte är ett nödvändigt faktum att Brasilien har vunnit fotbolls-VM fem gånger. Om ni tycker som jag tycker ni kanske att de borde ha vunnit den fler gånger än så. Men de kunde lika gärna ha vunnit den färre gånger. Om man inför konceptet möjliga världar så undviker man detta problem.

Inte nog med det: i ljuset av vissa andra problem införde han också begreppet “counterpart”, vilket innebär att det i varje möjlig värld finns en counterpart till varje individ i den faktiska världen. Min counterpart i en viss möjlig värld är den individ som är mest lik mig. Eftersom det finns möjliga världar där mänskligheten inte finns (mänskligheten är trots allt bara ett kontingent, och till lika delar sorgligt som lustigt, faktum), så har jag i någon av dessa möjliga världar en sten som counterpart. Det är något att fundera på när man diskuterar fenomenet multipel personlighetsstörning. (Eller schizofreni som alla felaktigt säger.)

Nu vill jag ha en kommentar som säger att han eller hon känner sig lite kluven till allt det här.

Jag såg musikbyrån idag som handlade om Bill Withers. Bill Withers, med sin stämningsfulla, mjuka soulstämma, är sorgligt bortglömd. Hans musik lever, men hur många känner egentligen till namnet? Alla känner förstås till klassiker som “Aint No Sunshine”, men kolla gärna upp skivor som t.ex. Still Bill, ett stycke underbar soulmusik. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men det är riktigt stort av Svt att lyfta fram Bill Withers. Jag är inget större fan av public service, men ibland lyckas den träffa rätt. En kommentar till youtube-klippet här nedan beskriver exakt hur bra Bill Withers är: “Bill withers singing a song thats one of those so great its like part of your family”.

Annars har jag precis sett klart High Tech Soul, en bra dokumentär om Detroittechnons födelse. Och just nu har jag stor lust att spendera några timmar med Juan Atkins i dj-båset. Men världen är (sorgligt nog) inte perfekt, och rättar sig sällan efter mina önskningar.

Vad jag vill säga med det här inlägget är helt enkelt: mer (bra) soul och techno åt folket!

Jag har bestämt mig för att avbryta min utbildning. För några timmar sedan insåg jag att jag hade missat att anmäla mig till en laborationsgrupp, och i samma veva missat en datorlaboration. Det här låter som bagateller, men jag försäkrar er att det bara är toppen på isberget; min (medvetna eller omedvetna) försummelse var den välkända droppen som fick bägaren att rinna över. Men jag ska inte överdramatisera beslutet. Man måste följa sin mage, och min mage pekade på det eviga och inte på det efemära. Jag ska följaktligen studera filosofi till våren. Det är i alla fall tanken. Jag mejlade en ansvarig, och hon lovade att återkomma. Det låter bra. Det känns bra. Bra.

Jag har också bestämt mig för att ett inlägg är bättre än inget. Och med ganska mycket ledig tid kan det dyka upp lite roligare saker på den här bloggen i framtiden. En lista över de bästa reggaeskivorna utlovas definitivt.

Jag kollade precis igenom min skådespelarstatistik på filmtipset.se, och upptäcker till min förvåning att listan (nästan) toppas av Jared Leto. Jag är inte mannen att uttala mig om vad Leto är mest känd för, men han har efter en väldigt framgångsrik skådespelarkarriär, med utmärkta insatser i bland annat Aronofskys Requiem for a Dream och Finchers Fight Club, gjort en omvänd Britney och ägnat musiken sitt intresse.

Till nytta för alla oss som älskar musik? Glöm det, José. Jared Leto sjunger nämligen i 30 Seconds to Mars som, med risk för att göra många tonårstjejer ledsna, spelar en förskräcklig form av emorockig post-grunge, till stor skada för mänskligheten. Jag hoppas att alla dessa tonårstjejer en gång kommer att se tillbaka på sina tidigare musikpreferenser och rodna en smula, på samma sätt som jag rodnar en smula när jag erkänner att jag fortfarande kan texten till Linkin Parks “In the End”. Problemet med min liknelse är att Linkin Park är några hundra gånger bättre än 30 Seconds to Mars, vars musikaliska brister illustreras i följande videoklipp.

Det är faktiskt möjligt att 30 Seconds to Mars är sämre än Nickelback. Och då vet ni att det är dåligt. Urvattnat skit.

Alla dessa små avbrott i bloggandet innebär inte att jag har övergett er, eller att jag inte har huvudet fullt av vimlande idéer, eller att jag på något vis vill undanhålla dessa för allmänheten. (Även om jag skäms över att använda ett sådant pejorativt ord för att referera till mina hedervärda läsare.) Det har att göra med vissa knappt nämnbara hinder som står i vägen för att jag ska kunna släppa loss bloggandet på allvar. Med Piratens ord frågar jag mig själv: “är jag en snäcka som fångar bruset från djupen och oändligheten eller är jag ett flugpapper som stoft och avskräde fastnar på?”

Och jag vill inte vara ett flugpapper.

Ah, den här tomheten som alltid infinner sig efter en tenta har precis infunnit sig. För egen del är det en ganska belåten tomhet. Men det är bara jag det.

Vad ska man göra med resten av dagen då? Jag skulle kunna spela SNES, men det känns inte speciellt meningsfullt. Jag skulle kunna läsa en god bok. Men jag har inga goda böcker kvar att läsa. Sjolochov stirrar på mig från bokhyllan, men det här är inte en dag för kosackberättelser. Jag skulle kunna se någon film, men det enda jag har kvar på datorn är krigsfilmer och ryska filmer. (Krigsfilmer brukar alltid bli kvar på datorn; det är inte många gånger jag är sugen på en krigsfilm. Och de ryska filmerna är kvar eftersom jag hade en rysk period för några veckor sedan. Men det är ingen rysk dag idag.) Jag skulle kunna åka upp till stan och handla ett par jeans, men det vet jag redan att jag inte orkar med. Så antagligen kommer jag inte göra så mycket. Vilket är helt ok, det med. Jag får väl youtuba kakmonstret eller nåt.

Ni känner säkert alla till Fredrik Strages lista över de 100 största rockögonblicken på Youtube. Jag blir besviken om inte det här klippet tar sig in på listan. Det är topp 30 i alla fall. Carl Lewis med “Break it up”.

Om man från betraktandet av världsförloppet i det stora hela och i synnerhet från åskådandet av människogenerationernas snabba succession samt deras efemära skentillvaro vänder sig till det mänskliga livets detaljer, sådana komedien ger dem, så kan intrycket jämföras med det man erhåller, då man genom mikroskopet iakttar en av infusionsdjur vimlande droppe eller en annars osynlig liten klump ostmask, där de små djurens ivriga verksamhet kommer oss att le. Ty en stor och allvarlig aktivitet i minsta rymd liksom ock på minimum av tid verkar alltid komiskt.

Ur “Bidrag till läran om tillvarons intighet” från Parerga och Paralipomena. Tugga den här meningen några gånger. Smält den långsamt.

Jag hade stora problem att sova inatt. Jag låg och vred mig, som man bara kan ligga och vrida sig när man är sömnlös, i nästan två timmar, innan nattens gudinna sänkte mörkrets slöja över mig. Jag lät mig sugas in i drömmarnas värld, där jag upplevda både det ena och det andra. Tyvärr kommer jag inte ihåg ett smack i skrivande stund. Men jag gissar att drömmarna hade stora likheter Richard Elfmans psykadeliska champagnegalopp Forbidden Zone, en film som saknar motsvarighet i filmhistorien

Forbidden Zone kretsar kring den sjätte dimensionen, till vilken man kan komma genom en dörr i familjen Hercules källare. Frenchy (som givetvis bryter på franska) irrar sig in den sjätte dimensionen, där kung Fausto (spelad av Hervé Villechaize, som tragiskt nog tog självmord 1993, efter en rad olyckliga omständigheter) förälskar sig i henne. Detta uppskattas inte av drottning Doris, som tillfångatar henne. Resten av familjen måste nu försöka rädda Frenchy från drottningens onda klor. Det är en ganska enkel sammanställning över handlingen i Forbidden Zone. (Handlingen var faktiskt en efterkonstruktion för att knyta samman allting.) Om ni till detta adderar en galen djävul, fantasifulla musikstycken av Danny Elfman, barbröstade kvinnor, en kåt padda som drottningens vänstra hand, och multiplicerar summan med antalet gånger ni kommer kikna av skratt, så har ni en ungefärlig uppfattning av filmen. Det här är den officiella trailern:

Danny Elfman har som sagt skrivit alla musikstycken till Forbidden Zone. (Det är hans brorsa som har regisserat filmen.) Danny Elfman har på senare tid gjort musikstycken till framförallt Tim Burtons filmer. Ni kommer säkert ihåg Oogie Boogie från Burtons julsaga The Nightmare Before Christmas. (Notera tärningarna.) Det är en perfekt illustration av Elfmans underbara musikstycken, och uppvisar stora likheter med ett stycke med djävulen i Forbidden Zone. (Som förresten spelas av just Danny Elfman.) Jag ger er inga klipp från Forbidden Zone, eftersom jag tycker att ni ska filmen först.

Forbidden Zone har kallats B-filmernas Citizen Kane; en liknelse som lovar stort. Men det är ingen överdrift. Forbidden Zone lever upp till alla möjliga krav man kan ställa på en kultfilm. Man kan inte ha roligare framför dumburken. En klockren fullpoängare.

Kultbetyg: 10/10

Åh, vad jag verkligen inte vill plugga det jag egentligen behöver plugga just nu. Tenta på torsdag och jag har inte gått in för den här kursen för fem öre. Jag har “missat” varannan föreläsning, och har knappt öppnat kurslitteraturen. Till saken hör att jag fortfarande inte har gjort klart vissa laborationsuppgifter från första kursen (jag har examinerat fem av sex poäng), och att handledaren för dessa laborationer har skickat diverse påminnelsemail till mig i en rätt så irriterad ton. Men jag känner mig oerhört osugen att ta tag i dessa programmeringsuppgifter, vilket kanske är en indikation på hur sugen jag kommer vara när vi väl kommer in på programmeringen. Jag känner mig av dessa anledningar lite kluven till huruvida jag kommer fortsätta plugga kognitionsvetenskap. Ett alternativ kan vara att plugga filosofi, men vilken nytta har jag av en examen i filosofi?

Alla människor är fula på avstånd.

Snö. Usch. Nu vill jag gå i ide och vakna i maj nästa år. Men inte ens den förmånen är ämnad människan. Jag och B. försökte åka hem till Örebro igår, men vi insåg att det är dags att vända när helljusen inte gör någon skillnad. Det var som en vit vägg framför oss. Jaha, då är man fast i Linköping.

Vi måste för resten alla skänka en tanke till den sydafrikanske reggaeartisten Lucky Dube, som mördades för en dryg månad sedan, den 18 oktober. Tragiskt är ordet.

Lucky Dube med “Slave”.

Tjingallong! Oj, vad jag har läst. Bokstäver dansar framför ögonen, och i huvudet snurrar världen efter fantastiska tongångar. Underbart. Jag struntade i en metodlaboration i morse. Jag skickade ett sms till en kursare där jag frågade om den var obligatorisk, och om man i så fall skulle vara tvungen att skriva något istället. (Jag kommer av någon anledning inte in på min studentmail, till vilken de tydligen har skickat ett informativt mail om saken.) Jag fick inget entydigt svar tillbaka, men vi hoppas att det innebär att jag inte behöver anstränga mitt stackars huvud i onödan.

Hursomhelst.

Jag har i någon månad nu längtat efter att skriva en lång hyllningstext till John Cage, men det har aldrig riktigt blivit av, och jag inser nu, lite förvånad, att det aldrig kommer att bli av. Problemet är att jag inte riktigt kan bestämma mig för huruvida jag gillar hans avantgardiska inställning mot auktoriteter och musikhistorien eller om han bara är ett barnsligt uttryck för en postmodern tid. Det finns givetvis mellanpositioner, men dessa kan vi strunta i.

John Cage är mannen bakom klassiker som 4′33″, här framförd av David Tudor. 4′33″ är ett verk i tre delar. I, Tacet. II, Tacet. III, Tacet.

4′33″ ska inte förstås som en negativ handling, som avsaknaden av ljud, utan som en positiv bekräftelse av tystnaden. Det är därför David Tudor öppnar och stänger pianolocket. (”Tacet” är latin för “det är tyst”.) John Cage vill med det här verket ifrågasätta vår uppfattning om musik. Han lyckas förstås mycket väl med det. I följande klipp behandlar programledare honom som ett tvättäkta weirdo, och publiken skrattar, hånfullt eller hjärtligt kan jag inte bedöma, åt en annorlunda musikalisk uppvisning.

Kritiken mot John Cage går i stora drag ut på att han inte kan någonting om musik; att han inte har en harmonisk ådra. Frågan är om det är en bärande kritik. Ett geni utmärks enligt Baudelaire av kunnighet inom flera områden. Flera abstrakta målare kunde måla figurativt, men valde istället att använda sig av abstrakt måleri för att uttrycka sina känslor. Där handlar det om att bemästra det tradionella sättet att göra konst, för att sedan vända ryggen åt det. Picasso är mig veterligen ett bra exempel. Diskussionen om John Cage för oss till en snårig fråga: måste man kunna bemästra det traditionella innan man kan vända ryggen åt det?

Här diskuterar John Cage sin syn på musik:

Jag tror jag gör bäst i att låta det här inlägget dö ut, liksom för att indikera att …

Kära läsare,

Ju mer människan odlar konsten, desto mindre knullar hon.

Baudelaire

och med dessa sanningsberidna ord hälsar jag er välkomna till min vardag. Jag har spenderat dagen i stadsbiblioteket, där jag lånade Wittgenstein, Schopenhauer och Hesse. Det här är givetvis kultursnobbigt i överkant - bespara mig alla slika försiktiga anmärkningar, eller ryt ifrån ordentligt! - men jag känner mig andligt förenad med dessa författare, och vill därför utforska deras tankevärldar. Eftersom jag har läst Tractatus, nittonhundratalets kulturella, intellektuella och moraliska höjdpunkt - kanske - så känns det som en given fortsättning att försöka bryta sig igenom Filosofiska Undersökningar. Den är inte alls lika elegant skriven som Tractatus, vilket Wittgenstein också erkänner och beklagar i förordet. Men den kan omöjligt vara lika stringent och logiskt korrekt som Tractatus; det faller på sin egen orimlighet, så att säga. Anledningen är att den bildteori för mening som Wittgenstein omhuldar i Tractatus, låter sig uttryckas på ett stringent vis. (Språket ska enligt Tractatus reflektera verklighetens logiska struktur.) I Filosofiska Undersökningar omhuldar han istället en användningsteori för mening, enligt vilken ett ords mening bestäms av den användning det har i ett visst språkspel. Han rör sig från stringens till en form av relativism. Det säger sig självt att språket och presentationen av idéerna i hans böcker måste reflektera den här utvecklingen.

Jag är främst intresserad av Schopenhauers pessimistiska livsinställning. Här är några exempel:

Vår mottaglighet för smärtan är så gott som ändlös, för njutningen snävt begränsad. Varje enskild olycka förefaller visserligen som ett undantag, men det allmänna lidandet är dock regeln.

(…)

… vår glädje blir i allmänhet långt mindre och våra smärtor långt större än vi väntat.

Den som vill pröva det påståendet, att här i världen är njutningen större än smärtan eller åtminstone uppväger den, kan i korthet göra det, om han jämför förnimmelserna hos ett djur, som äter upp ett annat, med känslan hos det, som uppätes.

En ganska pessimistisk inställning kan tyckas. Med rätta, bör tilläggas. Schopenhauer förklarar dessutom människans benägenhet att lida genom att koppla det till hennes förnuft. Djuren lider visserligen, men inte alls lika mycket som människorna. Förnuftet är på så vis både en välsignelse och en förbannelse. Det är en förbannelse, emedan vi det förutan skulle haft liv fyllda av mindre lidande. Det är en välsignelse, emedan vi det förutan aldrig skulle upptäckt detta samband överhuvudtaget, och förbli okunniga små svin. Vi vill ju vara som Sokrates!

Jag dyrkar Hermann Hesse alltsedan jag läste Narziss och Goldmund, en lysande allegori över förhållandet mellan Apollon och Dionysos, vad de representerar, och hur de manifesterar sig i människan. Det är inte världens bästa bok, men den talar till den som har tänkt i liknande banor. Jag har kanske aldrig läst något som har påverkat mig lika djupt. (Om vi bortser från Idioten av mäster Dostojevskij.) Jag har skrivit om det förut, här.

Nej, nu ska jag läsa Stäppvargen. Knulla får jag inte, men man får nöja sig med det kanske näst bästa. Allt är ändå lidande, och vi ska alla snart dö. Det gör mig glad och vänligt stämd till mänskligheten och alla orättvisor, i alla fall efter en ytlig läsning av Schopenhauer. Jag kanske ändrar inställning till imorgon, men det hör ungdomen till. Adios!

Nomaden Dersu Uzala frågar sig i Kurosawas mästerverk med samma namn, när han flyttat till staden, långt från de fria vidderna, hur människorna kan leva i små lådor. Det är inte bara en av tidernas mest gripande scener, det är också den scen där jag begriper mig på Uzala för första gången. Hela filmen förundras man över Uzalas liv, över nomadens liv. Livet som nomad, ter sig för de flesta som ofattbart. Men Uzala låter oss för första gången reflektera över alternativet. Om alternativet är att bo i små lådor, och låta tankarna variera med väggarnas storlek, så ter sig Uzalas utgångspunkt genast mycket begripligare. Det är kanske så enkelt att fria sinnen kräver fria utrymmen.

För tillfället lever jag ett väldigt inrutat liv. Det är ingen större variation. Jag, liksom Uzala, kräver lite mer frihet i livet. Jag är för feg att släppa taget helt. Men lite åt gången, kan vara precis vad jag behöver.

Nu hoppas jag innerligt att Schopenhauer eller J.S. Mill finns på universitetsbiblioteket.

Och hur bra är inte Sufjan Stevens? Jag har återigen lyssnat igenom Illinois, och den är fortfarande lika fantastisk, trots att jag har lyssnat på mycket annat sedan förra gången. Mer jul åt folket!

10 år gammal dansk hiphop. Bra.

Jag fick förresten VG på den senaste kursen om kognitiv psykologi. Det är som vanligt … jag och Federer.

Listen up, alla lyckliga läsare av den här bloggen. This is the big showdown. I en kraftmätning av gigantiska mått, vissa skulle säga av gastronomiska proportioner, ska Blondie aka Clint Eastwood i Sergio Leones The Good, The Bad and the Ugly göra upp med Henry Fondas inkarnation av Wyatt Earp som han porträtteras i John Fords My Darling Clementine. Det här är kanske två av tidernas bästa filmer. Om inte annat så är det två av tidernas bästa västernfilmer. I vilket fall som helst är det två filmer som är asswhippin’ delicious, och en jämförelse är oundviklig, om man, som jag, vill upprätthålla ett sken av cineastisk trovärdighet och moralisk integritet. Och varje man av dignitet måste en gång konfrontera den stora frågan: vem är egentligen hårdast, Earp eller Blondie? Alla vi som har läst semantik vet att ”hårdast” är ett ord vars betydelse rymmer en hel del saker. Uppgörelsen går därför i tre ronder, med en påföljande konklusion. Let’s get it down.

Rond 1. Vapenhantering

Sergio Leone tar sig stora konstnärliga friheter i The Good, The Bad and the Ugly. Blondie har ett gevär som historiskt sett inte har sett dagens ljus. Dynamit uppfanns först ett år efter det amerikanska inbördeskrigets slut. Och några strider mellan blåa och gråa uniformer förekom knappast i sydväst, där filmen äger rum. Men jag ser inga AK 47:or, och alla anakronismer har ingen större inverkan på filmen. Och vilket som, det här handlar om vapenhantering, inte huruvida vapnen är historiskt korrekta eller inte.

Det här är en rond som Blondie vinner överlägset. Spegettivästern är kanske inte överlägsen den traditionella västernfilmen på att skapa protagonister som är skickliga med puffran. Men spagettivästern är lite för västern vad den amerikanska Robinson är för den svenska versionen. (Spagettivästern är på samma gång en överdriven version som en mer korrekt bild av den amerikanska västern. Spagettivästern är inte historiskt korrekt för fem öre. Men den framställer nästan aldrig en entydig, svart-vit bild av sakernas tillstånd. En hjälte kan ha lik i garderoben, så att säga.) Det gäller såklart alla Leone-filmer, men även en utmärkt spagettivästern som Sergio Corbuccis The Great Silence, eller som alla vi med pastagener vill säga (studenter mao): Il Grande Silenzio, vilket låter otroligt mycket hårdare. Där går Silence runt och skjuter bounty-hunters, givetvis i självförsvar som myten kräver. Men det här är intressant. Blondie är faktiskt en bounty-hunter, dvs. en som mot betalning skjuter efterlysta människor. Men varför betraktas han som god, och varför betraktas bounty-huntern Loco (spelad av Klaus Kinski) i Il Grande Silenzio som ond? Man skulle kunna svara att det är de små åtbörderna som gör Blondie till den gode. Han stoppar en cigarr i munnen på en soldat som håller på att dö, han känner ånger för att låta en kille dö, osv. Han är helt enkelt mer mänsklig.

Men det stämmer såklart inte. Svaret ligger nämligen på en fysionomisk nivå. Blondie ser god ut. Loco ser ond ut.

Såväl Blondie som Earp kan hantera ett vapen. Men Blondie är mer elegant. Och Earp använder nästan endast puffran i den stora uppgörelsen vid O.K. Corral. Vapenhantering är viktig i västernfilmer, och likaledes i en kraftmätning mellan två skjutglada män. Blondie går på knock out.

Blondie: 5

Earp: 2

Rond 2. Utseende (fysionomi)

Utseende är ett viktigt kriterium. Hur kan man vara hård utan att se hård ut? Det slår mig som omöjligt. Ni kanske tror att Clintan, med sitt stenansikte och bittra uppsyn är given etta. Men tugga långsamt, kära läsare.

Den här ronden är faktiskt äckligt jämn. Kolla på klädseln. Vad är hårdast? Sheriff- eller gringoutstyrseln? Lagens oförvitliga händer är oftast stilrent klädda. Genomgående svart och en bling-blingstjärna på bröstet. Blondie kör mer på klädesattiraljer. Allting går naturligtvis i brunt. Från hölster till hatt. Inget mexikanskt sombreroskit här inte.

Ansiktsbehåring är såklart bland det hårdaste som finns. Earp har mustasch, det har inte Blondie. Blondie har bara lite fjun på överläppen, vilket han förvisso kompenserar med en ordentlig skäggväxt. Jag ger ronden till Earp. Men det är en knapp seger, och Earp har fortfarande övertaget.

Blondie: 9

Earp: 6

Rond 3. Framtoning (apparition)

Minst lika viktigt som utseendet är framtoningen. Det spelar ingen roll om man ser ruskigt hård ut, om man inte samtidigt har en framtoning som matchar utseendet. Då blir det ett antiklimax istället. Som Frankrike 2002, The Matrix Reloaded, eller Liz Phairs senare skivor.

Blondie uppfyller myten om den tystlåtne hjälten tillfullo. Inte en muskelsammandragning om det inte är alldeles nödvändigt.

Det här är från den klassiska duellen i slutet av The Good, The Bad and the Ugly. Det är ingenting nytt. Men det är hårt.

Earp är däremot den eleganta sheriffen som med det välsmorda munlädret får sköna damer på fall, och som inte tvekar en sekund före han använder humorn i krissituationer. Humor och vältalighet är två väldigt viktiga egenskaper. Earp får briljera bäst han vill; bland kaktusar och sand är det ingen som skrattar, och där finns det inga damer med sammetshy som tröstar dig. (Eller tillfredsställer dina lustar.) Det är förstås väldigt bra att ha ett sinne för humor, och en mun som kan tala för sig.

Men det är inte speciellt hårt.

Blondie: 14

Earp: 8

Slutsats:

Blondie käkar Earl till frukost.