Michael Moores Sicko har kommit till Sverige, beledsagad av diverse bajsnödiga hyllningar och recensenter som brer ut palmblad i hans väg. Läs t.ex. Maaret Koskinens märkliga recension i DN. Innan jag låter giljotinen gå över Koskinens recension måste jag ge en känga åt alla som menar att en bra dokumentärfilm måste vara “opartisk” eller “objektiv”. Hell no! Att lyckas manipulera pöbeln är förvisso ingen större bedrift, men Moore förtjänar en viss respekt för hans odiskutabla förmåga. Leni Riefenstahls oreserverade hyllningar av Nazityskland är vidriga, men icke desto mindre imponerande.
Vad jag försöker säga är att sanningshalten i en dokumentärfilm inte är avgörande för bedömningen av filmen. Det är ingen oviktig faktor, men den är långt oviktigare än vad många som dissar Moore tycks tro. Antalet sjukförsäkrade i USA är för att nämna ett exempel långt fler än vad Moore slår fast, men det känns som en mindre bagatell i dessa sammanhang. Det är med i första hand andra kriterier vi måste bedöma Moores filmer.
Med det sagt måste jag låta giljotinen gå över alla exempellösa recensioner av Moores filmer. Det känns som att de ger fyror och femmor på själlös rutin.
Nu ska jag förstås se Sicko, bara för att bekräfta mina förutfattade, ehuru vederhäftiga, åsikter.
Uppdatering: Jag menar förstås att antalet sjukförsäkrade är långt fler än vad Moore slår fast. Ändrar det nu. Silly me.
2 comments
Comments feed for this article
oktober 7, 2007 vid 2:10 pm
Magnus
Vad jag försöker säga är att sanningshalten i en dokumentärfilm inte är avgörande för bedömningen av filmen. Det är ingen oviktig faktor, men den är långt oviktigare än vad många som dissar Moore tycks tro.
Jag håller med dig, men samtidigt gör jag det inte. Om du hade sagt “opartiskhet” istället för sanningshalt, då hade jag hållit med dig. Enstaka felaktiga uppgifter kan naturligtvis dessutom vara av marginell betydelse. Däremot bör sanningshalten i de faktapåståenden som görs vara mycket hög. Annars kallar vi det att ljuga, och lögn innebär faktiskt automatiskt ett lägre dokumentärt värde.
Problemet med Moore (mest baserat på Bowling for Columbine — jag har inte sett Sicko) är inte att hans framställning är vinklad. Det är naturligtvis tillåtet, och ofta själva poängen, med en framställning (speciellt när den är ett debattinlägg och inte utger sig för att vara annat) att försöka övertyga publiken om en viss åsikt. Problemet med Moore är att han inte framlägger ett intellektuellt hederligt argument, utan spelar på känslor, halvsanningar och lögner, och inte mist, på att förvrida och ta saker ur sitt sammanhang (som det berömda “from my cold, dead hands” i Bowling for Columbine), för att ge intryck av att saker och uttalanden är något helt annat än de är. Om man utger sig för att göra dokumentär, då är detta en del av det man måste ta med i en kvalitetsbedömning.
oktober 8, 2007 vid 1:27 är
Johannes
Det är två ytterligheter jag vill försöka undvika här. Dels den som företräds av personer som Maaret Koskinen; att det inte spelar någon roll att Moore är intellektuellt ohederlig, bara hon blir underhållen. (Får sina fördomar bekräftade, det vill säga.) Och dels den som företräds av personer som i ungefärliga ordalag säger “Moore har siffrorna x och siffrorna x fel, och därför är Sicko en dålig film”.
Jag håller med dig om att man måste ta sanningshalten i beaktande i en bedömning av en dokumentärfilm. Men jag är inte riktigt säker på hur avgörande den är för bedömningen. Små faktafel känns inte särskilt viktiga. Det är värre när han rycker citat ur sitt sammanhang, spelar på känslor och liknande förseelser. (Problemet är kanske att bakom varje litet faktafel ligger en medveten tanke att vilseleda publiken, i vilket fall även små faktafel är allvarliga. Och nu ändrar jag lite inställning här …)
Att Moore är intellektuell ohederlig står dock bortom allt tvivel. Kan man inte kritisera hans filmer kan man i alla fall kritisera hans person. Som tur var går bägge företeelserna för sig.