Monthly Archive

Jag hoppas att ni inte missade att Svt hade den goda smaken att sända en av John Waters filmer ikväll. Hairspray var filmen, passande nog, eftersom en remake precis har gått upp på di svenska biograferna. Skön film, originalet. Den är inte i närheten av Waters mästerverk, Pink Flamingos, men lagom freaky för att tillfredsställa. Ricky Lake överraskar, Divine briljerar som vanligt i en av birollerna, och Mink Stole är lika hysterisk som vanligt.

Det här är Divine med “Shake It Up”. Om ni letar hittar ni säkert klippet där Divine äter hundbajs. Säg inte att jag inte vet vad ni vill ha.

Igår var det två personer som hittade hit genom att söka på “sadistiska inslag i film”. Jag vill inte göra någon besviken, så här kommer några tips och förslag för alla sadister som är intresserade av sadistiska inslag i film. (Alla sadister är intresserade av sadistiska inslag i film, alltså är alla intresserade av sadistiska inslag i film sadister. Men det där får ni lära er på logikkurserna.) Det blir klassiker i genren, men jag hoppas ni har överseende.

För det första måste ni se Cannibal Holocaust, en riktig feelgood-rulle om några antropologer som genomför en fältstudie i Amazonas djungel, där det bor trevliga infödingar, otrevliga infödingar och kannibaler. Naturtillståndet utmärks enligt Hobbes av “war of all against all” och livet där är “solitary, poor, nasty, brutish, and short”. Go figure. Det som är bra med Cannibal Holocaust är att den inte är lika enkelspårig som min beskrivning. Den vänder vår egna fascination inför döden, kannibalism och våld emot oss. Precis samma sak gör Michael Haneke i Funny Games, i vilken två unga män tar en familj i fångenskap och utför diverse sadistiska experiment på dem. En av de unga männen (den mest manipulativa jäveln, den charmige Arno Frisch) vänder sig en gång till kameran och frågar varför vi fortsätter att titta. Varför gör vi det?

My films are intended as polemical statements against the American ‘barrel down’ cinema and its dis-empowerment of the spectator. They are an appeal for a cinema of insistent questions instead of false (because too quick) answers, for clarifying distance in place of violating closeness, for provocation and dialogue instead of consumption and consensus.

Även om man, som jag, anser att Haneke överdriver en aning, så måste man erkänna att han ställer viktiga frågor. Jo, på riktigt.

Det här för oss till ännu en given film för alla sadister därute, nämligen Pasolinis Salò o le 120 giornate di Sodoma (Salo, or the 120 Days of Sodom, för er som inte talar italienska), en orgie i förnedrande scener. Man kan se Salò som ett föregripande av den moderna dokusåpan, men det vore att förenkla saken en aning. Salò handlar ytterst också i slutändan om den eviga frågan: varför fortsätter vi att titta? Robinson-Robban och Linda Rosing illustrerar samma fenomen, men de ställer aldrig frågan. Därför behövs Haneke och grabbarna.

Nu har jag intellektualiserat hela inlägget. Gemensamt för alla dessa filmer är att de använder sig av sadistiska inslag för att göra en poäng om den mänskliga naturen. Det är kanske anledningen till att jag bara kommer på dessa filmer. Eller så har jag bara jävligt dålig fantasti. Ni avgör.

Från Salo, or the 120 Days of Sodom

Dags för ännu en film att leta sig in i Er hippocampus och stanna där för evigt. Filmen för dagen är Bruno Bozzettos Allegro Non Troppo, en animerad film från 1977. Bruno Bozzetto är som alla vet en italiensk animatör, mest känd för den animerade karaktären Signor Rossi. Det här är Signor Rossi:

Signor Rossi är med i Allegro Non Troppo, men brinner upp med pappret han är ritad på. Signor Rossi är en i mina ögon ganska färglös karaktär. Jag ger er hellre ett annat, lite mer samhällskritiskt klipp, för att illustrera Bozzettos stil.

Men till filmen. Allegro Non Troppo innehåller en icke-animerad ramberättelse i vilken en elak teaterdirektör tvingar en animatör att skapa animationer så att säga live, till musik av utvalda verk av sex klassiska kompositörer: Prélude à l’après-midi d’un faune av Claude Debussy, Slavonic Dance No. 7 Op. 46 av Antonín Dvořák, Boléro av Maurice Ravel, Valse Triste av Jean Sibelius, Concerto in C major for 2 Oboes, 2 Clarinets, Strings and Continuo av Antonio Vivaldi och The Firebird by Igor Stravinsky. Filmen innehåller sålunda sex animerade historier och en ramberättelse som för berättelsen framåt. Trots att den är tydligt inspirerad av Disneys Fantasia (och mer än en gång refererar till Disney) så tar den upp ämnen som Disney aldrig skulle ge sig på. Bozzetto viker inte för samhällskritik eller smått sexuella skildringar. Det är inte Fritz the Cat, men ni fattar.

Allegro Non Troppo är en antologi, och alla delar fungerar inte lika bra. Det finns ögonblick där man inte kan slita sina ögon från skärmen, men det finns också ögonblick där man faktiskt kan göra det, och börjar studera mönster på tapeten, eller något liknande. Detsamma kan sägas om animationerna. Vissa delar är helt fantastiska, andra bara ok. Animationen till Ravels Boléro skildrar t.ex. den sista skvätten Coca Cola i en flaska, som får liv och förvandlar sig till fabulösa varelser och former. (Bilden ovanför.)

Det här är också en del som fungerar otroligt väl.

Helhetsbetyget är stabilt. Den innehåller tillräckligt mycket konstigt för att hålla mig intresserad, och det mesta är avslappnat befriat från någon slags röd tråd. Wonderbra musik. Sköna animationer. Italiensk humor. Jag är nöjd.

Kultbetyg: 8/10

En konversation mellan Bertrand Russell och Kurt Gödel.

Hahaha!

Det här är dagens afrikanska inslag. Konono Number One. Ännu ett skönt avbrott från det traditionella mediaflödet.

Hej och hå,

jag såg Råttatouille i fredags, en feelgood-film från Pixar och Disney, som tack vare skicklig animation, höjer sig lite över mängden. Den lämnade dock inga bestående intryck. (Förutom en stark önskan att börja laga lite bättre mat i studentlyan. Pasta med köttbullar, burksoppa och pannkakor är knappast särskilt spännande.) Råttatouille är en underhållande film, inget snack om saken, men jag känner mig ändå inte riktigt tillfredsställd. Den påverkade mig inte i någon riktning. Nu ska jag inte klaga på Råttatouille för att den lyckas underhålla, det är trots allt en ganska sällsynt förmåga, och det finns massor med filmer jag älskar som bara lyckas med att underhålla.

Men jag skulle vilja att fler regissörer avviker från det traditionella sättet att göra animerad film. Det har ingenting med tekniken att göra. Det är tvärtom på det planet vi finner experimentlustan som utmärkte de tidigaste filmskaparna. Men om man använder sin tekniska skicklighet till att fylla tråkiga former, så säger det sig självt att helhetsresultatet inte blir särskilt spännande. Jag skulle önska att det kom fler filmer som genomsyras av den här experimentlustan på två plan och inte bara på ett enda. Vi har den här fantastiska, revolutionerande tekniken, och använder den enbart för att göra filmer som följer de traditionella ramarna för hur film ska göras. Det känns helt enkelt inte som att datoranimerade filmer har uppnått sin fulla potential. Jag efterlyser lite nytänkande. Hur häftigt skulle det inte vara med en surrealistisk datoranimerad film? En explosion av färger, känslor, intryck och idéer. Problemet är såklart att datoranimerade filmer kostar pengar, och för att inte riskera att kasta pengarna i sjön så satsar man på sånt som man vet att publiken uppskattar. Det blir tyvärr ganska förutsägbart på det viset. Det är i alla fall frestande att försöka föreställa sig en film av någon som Man Ray med alla resurser och datortekniker tillgängliga.

Man Ray

Till sist innan jag knyter mig: Soundtracket till den nya Bob Dylan-filmen lovar stort. Lyssna in er på myspace. Min favorit Sufjan Stevens är först ut.

Godkväll!

Som ni redan vet så skrev jag tenta tidigare idag. Den gick förhoppningsvis, och antagligen, bra. Resultatet kan tillskrivas min oöverträffade inlärningsmetod. Det är nämligen så att jag är grym på distribuerad inlärning. Jag sitter aldrig uppe och råpluggar dagen innan; jag sprider istället ut inlärningen över kursen, och kan därför ta det ganska lugnt dagarna innan tentan. (Till allas stora förvåning.) Den sista dagen brukar innehålla avslappnande meditativa övningar, för att komma i rätt sinnesstämning. Det fungerar överraskande bra.

För övrigt har jag hamnat i en postcynisk period.

Det här är “Push th’ Little Daisies” av Ween. Mitt band för dagen.

Nu ska jag skriva tenta i kognitiv psykologi. Åh, vad kul det blir. Varför lägger de alltid tentamen mitt i natten?

Det finns filmer av enbart historiskt intresse. Bröderna Lumières filmer är av den sorten. Så fruktansvärt häftigt är det inte att se ett tåg anlända till järnvägsstationen. Men L’arrivée d’un train à la Ciotat är en av de första filmerna, och har därför ett stort historiskt värde. Samma sak gäller för Blood Feast från 1963 som, trots att den är en pina att se, beredde väg för gore-filmerna. Och samma sak gäller för The Immoral Mr. Teas av Russ Meyer. The Immoral Mr. Teas är Russ Meyers första film, och har historiskt värde enbart av den anledningen. Russ Meyer skulle senare regissera vad som kanske är tidernas bästa kultfilm (om vi bortser från Harold & Maude, som antagligen är en av tidernas bästa filmer whatsoever) i och med Faster, Pussycat! Kill! Kill!

Mr. Teas i aktion

The Immoral Mr. Teas handlar som titeln antyder om Mr. Teas, en obehaglig men ändå ganska skön voyeur, som av någon anledning stöter ihop med vackra, storbystade damer (vilket säger sig självt, eftersom det är Russ Meyer vi snackar om) i sitt dagliga liv. Efter att ha fått en spruta vid ett tandläkarbesök sätts hans fantasier igång, och resten av filmen är en enda kavalkad av avklädda damer och putslustig musik. (Filmen är från 1959, vilket måste höja några ögonbryn, med tanke på mängden nakenhet.) I bakgrunden hör vi en berättarröst som påminner om berättarrösten i tecknade serier med Långben som vi såg på Disneydags när vi var små. Ett exempel:

The guitar as we know it today, came about as a result of many types of earlier stringed instruments. There was first the harp, the lute, then the zither, and mandolin. The guitar is a very sensitive instrument, with “G” being the third string, and is played over a system of frets. Sensitive men have been fretting over G-strings for years!

Det här är en riktigt usel film, tro inget annat. Det finns ingen egentlig handling att tala om, och de små försöken till humor skulle inte ens göra Jacques Tati glad. (Mr. Teas påminner faktiskt en hel del om M. Hulot, huvudpersonen i den överskattade Les Vacances de M. Hulot) Filmen är faktiskt ganska olidlig från början till slut, speciellt eftersom den inte är så provokativ nu som den var för snart femtio år sedan. Men man måste ändå uppskatta Meyers och filmens ärlighet. Den försöker inte vara något den inte är, och kvinnorna är vackra, trots att de är gråa skuggor i jämförelse med t.ex. Lori Williams från Pussycat.

Enbart för hardcorefans till Russ Meyer.

Kultbetyg: 4/10

Det måste erkännas: Jag var lite orolig inför resultatet på introduktionskursen. Det jag lämnade in låg långt under min normala standard. Men det blev VG ändå. Fy vad jag är bra. Det här ska firas med pannkakor.

jag tittar hellre på R. Stevie Moore och The Bonzo Dog Band på youtube. Och ni ska göra mig sällskap.

“I Wish I Could Sing”

“My Pink Half of the Drainpipe” 

Den här såg jag igår.

Goddagens!

Det är något konstigt i görningen. För tredje gången på en vecka har jag upptäckt att min fina krukväxt har tappat en gren. Jag vaknar upp, ser ni, eller kommer hem från en föreläsning, och där på skrivbordet ligger det en avhuggen gren, som en sorglig påminnelse om livets förgänglighet. Min växt! Vanhelgad! skändad! våldtagen! Mina känslor kommer i upplopp. Jag mår illa.

Vem är skyldig till dessa missdåd? Jag vore naiv om inte mina misstankar omedelbart riktas mot mina lägenhetskamrater. Vi har B. som läser teknik, och J. som läser till lärare. Vi måste vara ärliga, kära läsare, och ta våra fördomar i beaktande. B. är sålunda i allra högsta grad misstänkt. För tillfället sitter han på sitt rum och låtsas se på någon japansk animerad serie. Men jag är säker på att han i verkligheten sitter och njuter av ett väl utfört angrepp, och planerar nästa, in this very instance! Jag har inga bevis, så jag kan inte konfrontera honom med min fasta övertygelse. J. är dock inte helt avskriven från mina misstankar. Jag har upptäckt vissa mordiska tendenser hos honom. Han talar vitt och brett om diverse datorspel, i ett språk jag hittills inte har lyckats dechiffrera. Men det låter sadistiskt, mordiskt … omänskligt. Det ska dock tilläggas att B. är invigd i denna primitiva form av kommunikation. Om kvällarna sitter de på var sitt rum och knappar så in i helsike på tangenterna, och skriker saker åt varandra. Det kan vara ett hemligt intersadistiskt språk, som de använder för att tillsammans planera nästa angrepp mot min krukväxt. Om de arbetar tillsammans så ligger min växt illa till. Jag kan inte alltid hålla koll. Jag kan inte alltid vara där.

Jag ska se till att hålla ögonen öppna i den närmaste framtiden. Eventuellt ska jag gillra en fälla för klåfingriga individer, som med mörka tankar i sinnet, njuter av att se krukväxter lida. Tiden läker inte alla sår. Men den som sår får skörda. Och så vidare.

“The Rites of Mu”

och den här såklart

 och givetvis

och så vidare.

Michael Moores Sicko har kommit till Sverige, beledsagad av diverse bajsnödiga hyllningar och recensenter som brer ut palmblad i hans väg. Läs t.ex. Maaret Koskinens märkliga recension i DN. Innan jag låter giljotinen gå över Koskinens recension måste jag ge en känga åt alla som menar att en bra dokumentärfilm måste vara “opartisk” eller “objektiv”. Hell no! Att lyckas manipulera pöbeln är förvisso ingen större bedrift, men Moore förtjänar en viss respekt för hans odiskutabla förmåga. Leni Riefenstahls oreserverade hyllningar av Nazityskland är vidriga, men icke desto mindre imponerande.

Vad jag försöker säga är att sanningshalten i en dokumentärfilm inte är avgörande för bedömningen av filmen. Det är ingen oviktig faktor, men den är långt oviktigare än vad många som dissar Moore tycks tro. Antalet sjukförsäkrade i USA är för att nämna ett exempel långt fler än vad Moore slår fast, men det känns som en mindre bagatell i dessa sammanhang. Det är med i första hand andra kriterier vi måste bedöma Moores filmer.

Med det sagt måste jag låta giljotinen gå över alla exempellösa recensioner av Moores filmer. Det känns som att de ger fyror och femmor på själlös rutin.

Nu ska jag förstås se Sicko, bara för att bekräfta mina förutfattade, ehuru vederhäftiga, åsikter.

Uppdatering: Jag menar förstås att antalet sjukförsäkrade är långt fler än vad Moore slår fast. Ändrar det nu. Silly me.

Käre läsare,

I hate mankind, for I think myself one of the best of them, and I know how bad I am.

Samuel Johnson

Även idag har jag åstadkommit stora ting. Förutom att jag har vältrat mig i min egen tillräcklighet, käkat ohälsosamt mycket ägg och vattnat min fikus, har jag ägnat fyrtio av mina dyrbara minuter och nära hälften av min uppmärksamhet åt kurslitteraturen. Icke ägnat att förvåna: den litteraturen gav mig ingen intellektuell stimulans tillbaka. Därför ägnade jag resten av dagen åt JS Mills självbiografi och åt den klassiska matinéfilmen Gunga Din. Gunga Din är baserad på en dikt av Kipling, men min associationskedja stannar där. (Jag får tyvärr avlägga den sorgliga bekännelsen att jag inte har läst ett ord av Kipling.) JS Mills självbiografi är i stunder tråkigt självbiografiskt, men den skimrar ändå av intellektuell briljans och nästan oöverträffad klarsynthet. Men nog om detta. Det är inte vad den här posten handlar om, eller rättare sagt, ska handla om. Den ska handla om surrealistiska filmer.

Personer som klagar över att de ingenting förstår av surrealism på samma gång fumlar efter och greppar det centrala med surrealism. Det finns för det mesta ingen djupare symbolik bakom allt som försigår på duken. Det är inte meningen att man ska förstå något överhuvudtaget. Om vi tar de tidigaste surrealistiska filmerna som utgångspunkt, så finns det inget att “förstå” i kortfilmer som Man Rays Le retour a la raison eller Fernand Légers Ballet mécanique, till skillnad från exempelvis Sergej Paradzjanovs Sajat Nova som är uttalat symbolisk till innehåll. (Även om jag inte fattade ett smack av den symboliken.) Jag vet inte om det finns en vedertagen distinktion mellan symboliska och surrealistiska filmer, men jag tycker mig ana en viktig distinktion dem emellan. Även om den distinktionen är långt ifrån användbar i alla lägen.

Hur bedömer man i så fall en surrealistisk film? Det är såklart häftigt med surrealistiska filmer, men alla surrealistiska filmer är ju inte lika häftiga, och en film är ju inte häftig bara för att den är surrealistisk. Alla bedömningar av surrealistiska filmer blir extremt subjektiva till sin natur; mer subjektiva än bedömningar av “vanliga” filmer, i vilka “enkla” kriterier som skådespelarprestationer, manus, regi spelar stor roll. Därför blir det extra svårt att motivera varför man gillar just den eller den specifika surrealistiska filmen. Jag gillar Guy Maddins filmer väldigt mycket, men hur motiverar jag det? Ett svar är att man gillar de känslor som filmen väcker hos en. Det är ett svar i min smak. Då kan man gilla Lynch av den speciella känsla som kommer av hans filmer. (Den speciella Lynchstämningen har väl alla känt av?) Men det verkar inte vara svar nog. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det måste finnas mer till bedömningen av en surrealistisk film än bara känslan filmen väcker hos en.

Till nästa gång,

Johannes,

er andliga hora

Sinnebilden av en filosof är en figur med Schopenhauerfrisyr som i ett kontemplativt tillstånd (ej att förväxla med tillstånd orsakade av diverse hallucinogener) försöker lösa världens mysterier. (Dessa mysterier kan vara kunskapens yttersta grund, moralens objektiva status eller huruvida logikens lagar är konventioner eller platonska sanningar.) Sinnebilden stämmer såklart. Sådana är en gång filosofer, att de på ett så här lättvindigt och lättförståeligt sätt låter sig beskrivas. Men vilken filosof är egentligen skönast? Och enligt vilka kriterier låter sig en sådan fråga besvaras? Svaret på den förra frågan kommer alldeles strax. Svaret på den senare frågan är ämnad för stilla begrundan, och jag lämnar kommentatorsfältet öppet för alla tankar som korsar era, med upphöjda känslor, förmodligen bräddfulla hjärnor.

5. Diogenes

Enligt Diogenes är distinktionen mellan dygd och synd det enda betydelsefulla. Frihet uppnår man genom att avsäga sig alla personliga ägodelar. Han demonstrerade denna sin övertygelse genom att leva i en tunna, aldrig tvätta sig, och i övrigt leva tillsammans med samhällets bottenskrap. En anekdot berättar att han en gång stod på marknadsplatsen och onanerade. Till förbigående människor sa han: “Om det ändå var lika lätt att stilla min hunger genom att gnida min mage.”

4. Nietzsche

Så mycket har redan sagts om Nietzsche, att jag inte tänker bidra med mer än att jag citerar honom. Återigen.

We have art in order not to die of the truth.

Se också min bloggpost om Nietzsche på ergo ateism. 

3. Schopenhauer

Schopenhauer är skön av flera anledningar. För det första fick han först i slutet av sitt liv det erkännande han så väl förtjänade. Hegel stal all uppmärksamhet. När Schopenhauer höll föreläsningar i Berlin kom det endast ett fåtal personer. (Det kan förvisso tyckas att han har sig själv att skylla, eftersom han medvetet höll föreläsningarna på samma tidpunkt som Hegel höll sina. Att pöbeln är kändiskåt kan ju inte ha kommit som någon överraskning.) Han utvecklade därför ett djupt förakt för universitetsfilosoferna “som ej lever för filosofin, utan av filosofin”. För det andra är han mest känd för sin pessimistiska inställning till livet. Lidande är det normala tillståndet, och njutning är endast ett tillstånd av reducerat lidande. Njutningen har sålunda endast en negativ funktion: att lindra lidandet. Men det finns en utväg ur lidandet, och det är enligt Schopenhauer genom estetiska upplevelser. (Han älskade Wagner om jag inte minns fel. Det finns dessutom en djup koppling mellan Schopenhauers metafysiska åsikter och hans lösning på livets misär. Men jag vill inte gå in närmare på den kopplingen. Frågar någon så svarar jag.) Han har dessutom filosofihistoriens skönaste frisyr. Det om inget annat placerar honom högt på den här listan.

2. Sokrates

En snubbe som går omkring i den tidens kulturella huvudstad och vederlägger vanliga människors uppfattningar måste hamna högt på den här sortens lista. Han kunde dessutom dricka vem som helst under bordet. Han dog såklart på ett spektakulärt vis, tilldömd dödsstraff av den atenska staten, under förevändningen att han korrumperade ungdomen. Det gjorde han förstås, filosof som han var.

Det gäller att skilja mellan den fiktiva och den faktiska Sokrates. De värsta egenskaperna hos den fiktiva Sokrates måste tillskrivas Platon. Det förstår ju var och en att en snubbe som Sokrates inte kan förfäkta ett så frånstötande påhitt som idévärlden. Sokrates var skön, åtminstone till sinnes. Idévärlden är anskrämlig!

1. Wittgenstein

Det finns mycket att säga om Wittgenstein. En gång hotade han Karl Popper med en eldgaffel, av den enkla anledningen att Popper framhärdade, till Wittgensteins förtret, att det finns genuina filosofiska problem. Wittgensteins åsikt härom var att alla filosofiska problem är språkliga problem, som så att säga upplöses efter en noggrann språklig analys. Wittgensteins magnum opus Tractatus är ett av 1900-talets (och världshistoriens!) kulturella, intellektuella och moraliska höjdpunkter. Uppdelad i satser leder den fram till några häpnadsväckande slutsatser.

I centrum av den tidiga Wittgensteins filosofiska inställning tronar bildteorin för mening, enligt vilken en sats är meningsfull om och endast om dess logiska form motsvaras av samma logiska struktur i den faktiska världen. Med språket gör vi på så sätt bilder av världen. “Att förstå en sats, är att att veta hur det förhåller sig när den är sann.” (4.024.) Följden av bildteorin är att varje omdöme som inte motsvaras av något sakförhållande är meningslöst. Wittgensteins vision var att “avgränsa det otänkbara inifrån genom det tänkbara.” Genom att använda bildteorin för mening avgränsade han “inifrån” vad människan kan yttra sig om. Moral, religion och andra suspekta företeelser omfattas ej av bildteorin och det är därför meningslöst att yttra sig därom. “Mitt språks gränser betyder min världs gränser.” (5.6) En intressant följd av bildteorin är att varje metaspråklig teori, dvs. varje teori som säger något om språket, är meningslös. Tractatus är sålunda meningslös. Wittgenstein liknande därför Tractatus med en stege: när man väl har kommit upp på taket, och har fri sikt, kan man slänga stegen, med vars hjälp man tog sig upp. Han avslutar Tractatus på följande vis: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” (7) och drog sig sedan tillbaka, i tron att han hade löst alla filosofiska problem som under tjugo sekler gäckat mänskligheten.

Skönast.

Det här är från M.I.A.s uppträdande hos Letterman. Vad som är intressant är att CBS censurerade pistolskotten som hörs i refrängen. M.I.A. vänder sig förvånat om när det inträffar (1.14 in i videon), och ger efter uppträdandet fingret åt husbandet (3.32). “Paper Planes” heter låten.

Pinsamt. Av CBS såklart.

Ärade medmänniskor,

dagen är långt liden, men vad gör det? Jag vaknade tidigt i morse, i Örebro, och bestämde mig för att strunta i föreläsningen. Jag somnade om (vilket jag egentligen inte gjorde, eftersom jag aldrig somnar om när jag en gång har vaknat, men jag låg och halvslumrade en tid), åt frukost, kliade hunden, gick ut med hunden, kliade hunden på ånyo, och drog iväg en timme senare.

Systern åkte förresten till London igår, och jag planerar att någon gång i höst göra samma resa för att besöka henne. London på hösten. Duvskit, Charles Dickens, Westminster Abbey och jag. Det kan bli bra. Nåväl. Sovmorgonen och resan till Linköping var behagliga. Om jag vore på ett mer poetisk humör skulle jag skriva en dikt om hösten, om alla färgskiften, om livets bräcklighet, och så vidare, men det får ni tyvärr inget smakprov på. Jag tror inte heller att det skulle bli så bra. Jag är rädd för allt pretentiöst. Därför ska jag någon gång i framtiden se Béla Tarrs Sátántangó, det kanske mest pretentiösa filmprojekt jag har hört talas om: ett sju timmar långt filmepos om en liten by i det postkommunistiska Ungern.

Klass. Eller hur?