För närvarande känner jag mig lite som Raskolnikov. Inte febersjuk, inte megalomanisk och inte heller särskilt rysk. Däremot som en fattig student och ganska förvirrad. Jag har lyssnat igenom Jens Lekmans skiva sisådär fem gånger nu. På två dagar. Det måste betyda något. Det kanske betyder att jag har för mycket tid över, att jag inte tar mina studier på allvar. Men det är lite jobbigt nu. Inte nog med att en irritation i en höftkörtel gör att jag inte kan gå normalt (Ignatius skulle visserligen peka på sin magmun och skratta åt mig), jag har dessutom drabbats av den stora livsångesten. Livet stirrar mig i vitögat, och allt jag vill göra är att ge henne fingret, get my shit together, och vandra med högburet huvud mot en solnedgång i väster, med palmer svajandes i vinden och bystiga damer i fjärran. (Allting till tonerna av Biggie Smalls såklart.) Haha. No way, José. Livet är en bitch, och hon ger blanka fan i önskningar som dessa.

Men ett självspelande piano spelar bäst i motvind.