Det känns som att jag äntligen har kommit in i den linköpingska studierytmen. Jag var lite nervös i början. Eller, “nervös” är inte riktigt det ord jag söker efter. Jag söker efter ett ord som beskriver känslan av att inte riktigt veta om det här (kogvet) är rätt utbildning för mig, om Linköping är rätt stad att hamna i, och om det går att leva på banan och havregryn twentyfourseven. Jag gillar banan och havregryn. Vi tar det här i rätt ordning. Kognitionsvetenskap är en utbildning som borde passa mig, även om jag ställer mig tveksam till nyttan av att simulera (inte duplicera, motherfuckers!) mänsklig intelligens. Min vanliga inställning till människor är att de upptar onödigt stor plats i universum och snyltar på min beskärda mängd oxygen. Om de uppvisar någon form av autonomt beteende är jag beredd att ändra uppfattning, fast alla startar på minus i min bok. Men det beror också på hur de ser ut. Utseendet är ju som alla vet allt.

Nu sitter jag med tom mage och försöker föreställa mig de närmaste åren i Linköping. De olika delarna börjar utkristallisera sig. Plugga. Äta. Sova. De tre orden täcker ungefär allt. Det känns lite sorgligt, men mer sorgligt vore att stanna kvar i Örebro, att kvävas av all dåligt luft och att trycka upp huvudet i Britney Spears. Det sista får illustrera behovet av överraskningar i en text för att läsaren inte ska tappa intresset. (Nu kanske någon tror att jag är besatt av Britney Spears. Så är icke fallet. Jag är bara fascinerad av hennes popkulturella status.) Jag borde kanske skriva med lite kärlek i ekvationen över de närmaste årens vistelse i Linköping. Men jag har svårt att se hur det skulle gå till. Kärlek är ju som alla vet ändå överskattat. (Ja, jag är sorglig. Livet är sorgligt. Nu borde jag slänga mig på kudden och gråta en skvätt till tonerna av “Isn’t Life Strange” av The Clientel.)