Monthly Archive

Alltså, alla är emo i den här filmen.

Jonatan, 13 år. Motorsågsmassakern (2003).

Vincent Price är mannen med rösten. Jag kan nämna två exempel som skingrar alla eventuella tvivel: han är berättarrösten i Tim Burtons fantastiska kortfilm Vincent, och han rappar i Michael Jacksons “Thriller”. (Om ni ser videon, och har ögonen med er, kommer ni att se hans namn på biografen.) Dessa två exempel är från år 1982, i slutet av Prices skådespelarkarriär. (Han medverkade till yttermera visso i Burtons Edward Scissorhands.) The Abominable Dr. Phibes är från 1971, inte från toppen av hans karriär, men frågan är om den inte är från någon artistisk, konstnärlig topp i alla fall.

Det är hur som helst skandal att man inte har sett fler av hans filmer. Det här är ett försök att rätta till detta sorgliga faktum.

Som ni kan utläsa från titeln så handlar The Abominable Dr. Phibes om Dr. Phibes, spelad av Price, som söker hämnd på nio andra doktorer som han anser skyldiga till sin frus död. Eftersom han har en examen i teologi så använder han givetvis de tio bibliska plågorna - som Gud sände till Egypten för att tvinga faraon att ge israelerna, under ledning av Moses, tillåtelse att vandra ut ur landet - för sina hämnaktioner. (Vi talar om plågor som grodor, hagel, gräshoppor, blod, mörker, den förstföddas död, osv. Allt finns i Exodus för den vetgirige.) Filmvärlden lär oss att psykotiska mördare ofta följer ett mönster, inte sällan ett religiöst sådant, för att utkräva hämnd (eller var det nu månne vara, hämnd är dock ett första klassens motiv). David Finschers Seven är ett utmärkt exempel på detta. Saken är också den att man inte ser Phibes yttra ett enda ord i hela filmen. Han talar genom en slang, skadad som han blev i en bilolycka. Det dröjer en halvtimme (eller så) innan man hör hans första ord.

The Abominable Dr. Phibes är en stilbildande film. Det är antagligen ingen slump att (den lätt överskattade) V för Vendetta i stora drag påminner om The Abominable Dr. Phibes. Jag har visserligen en liten förkärlek till frihetstörstande personer som gärna drar med sig hela omgivningen i stora samhällsomstörtande experiment (vilket kanske till viss del reflekterar min personlighet), men jag väljer The Abominable Dr. Phibes över V för Vendetta alla dagar i veckan.

Det här är en utmärkt skräckfilm. Den är i stunder komisk, i form av detektiven med brittisk accent som är på jakt efter Phibes (men det varken stör eller förstör); den är i stunder vacker, i form av en violinspelande Vulnavia, Phibes fagra sidekick; den är i stunder lika färgsprakande som Dario Argentos Suspiria. Vad jag vill säga är att The Abominable Dr. Phibes är en ruskigt underhållande film. Det räcker långt, ända till

Kultbetyg: 8/10

och en plats i mitt filmälskande hjärta.

Kära läsare,

när jag kom hem från dagens föreläsning, som återigen handlade om perception, hade jag som avsikt att studera ganska intensivt. Men innerst inne visste jag att det var en hopplös förhoppning. Istället har jag spelat tv-spel mot en lägenhetskamrat (jag förlorade, tyck synd om mig), sett en hel del kortfilmer och ätit choklad. (Jag kunde inte bära smärtan av att se den övergiven.) Jag känner att jag börjar efterlikna min käre far allt mer. Det jag helst av allt vill göra är att hugga ved i det mörkaste av Småland, göra upp en brasa och sitta med yllesockor framför elden med en kopp choklad i handen, och inte fundera så hemskt mycket över livets besvärligheter.

Som jag inte befinner mig i det mörkaste Småland blir jag tvungen att hitta lämpliga substitut till allt detta. Dutta lite boll eller springa en runda är två bra förslag. (Bara jag avsöndrar tillräckliga mängder svett.) Sedan får jag väl tända ett stearinljus, och värma mig med en kopp té. Nej, just det, jag har ingen citron hemma. Svart vinbärssaft får duga.

Det här är The Raftman’s Razor av Keith Bearden.

Kära läsare,

en tidig morgon och solskenshumör förbyttes i ilska över vädrets uraktlåtenhet att glädja ett överlägset sinne. Det var i mörka tankar jag cyklade till föreläsningen om perception i morse. Någon nisse hade placerat föreläsningen i andra änden av universitetet, varför jag var tvungen att cykla en extra sträcka på några hundra meter. Jag kunde lika gärna ha stuckit någon med min bajonett, förutsatt att någon obehagade mig och jag hade en bajonett i fickan. (Av någon konstig anledning bär jag inte alltid med mig en bajonett, men denna min försummelse ska snart vara åtgärdad.) Av denna lilla psykologiska inblick kan ni gissa er till mitt själstillstånd när jag åhörde föreläsningen.

Själva föreläsningen var intressant. Det var mycket om visuella agnosier, djupperception och Gibson. I marginalerna skrev jag hyllningar till Eris och Mos Def. Mina tankar om att hugga ned någon till trots; jag försökte undvika mänsklig interaktion (vilket jag är ganska lysande på). På tillbakavägen fick jag emellertid en smärre chock. Vem stod på busshållplatsen, om inte en lumparkompis från Livgardet? Han kände igen mig, vilket är få förunnat nu när jag har bytt upp mig till en fin brun hatt. Efter ett kort, ehuru intressant, samtal bytte vi telefonnummer, och inget mer finns att skriva om saken.

Det här är dagens homoerotiska inslag, Guy Maddins Sissy Boy Slap Party:

Sjuende far i huset av Ivo Caprino. Det här är i mina ögon Caprinos bästa kortfilm. Tillsammans med Veslefrikk med fela såklart.

Del 1.

Del 2.

Jag har ett privilegium som är få svenskar förunnat. Eftersom jag är halvnorsk så har jag växt upp med Ivo Caprinos dockfilmer. Flåklypa Grand Prix, som visas varje julhelg i norsk television, må vara hans magnum opus, men den som är intresserad har mer att hämta från den här fantastiska mannen. Det här är en hittills okänd lutfiskfilm av Caprino. Jag klarar inte av att spara den till julen, tyvärr. Jag är en svag människa. Men ni måste älska det här.

Det här är veckans pressmeddelande: “Tarantino vill göra svensk sexfilm.”

Första responsen: Hell yeah.

Quentin Tarantino har tidigare berättat att han är en stor fan av den svenska mjukporrvågen från sent 60-tal och början av 70-talet och framförallt den tidens stora svenska sexstjärna Christina Lindberg. Den är den sortens sexfilm han nu vill göra.

Som sagt: Hell yeah!

Jag behöver väl vid det här laget inte nämna att Christina Lindberg är en av den här bloggens stora favoriter. Och om Tarantino menar allvar med sin intention, då har vi verkligen något att se fram emot. Det kan helt enkelt inte bli fel.

Borde gå till föreläsning. Vill inte gå till föreläsning. Vill se Cannibal Holocaust. Ack, dessa val.

Utländska kultfilmer i all ära. Men är det ändå inte svenska kultfilmer som är skiten? Jag ska nu presentera två klassiska svenska filmer. De är kanske inte klassiska på samma sätt som Ingmar Bergmans filmer, men de är ändå typiska för svensk kultur i allmänhet och svensk film i synnerhet. (Jag intalar mig själv det i alla fall.) Variation är en intellektuell dygd. Därför har jag valt en pilsnerfilm från 30-talet, Pensionat Paradiset, och en film från det syndiga 70-talet, Thriller - En grym film. Det är som ni märker inte bara årtiondet som skiljer dessa filmer åt. Även om de har en del likheter. Men mest olikheter. Kanske. Jaja, det kommer att klarna.

Pensionat Paradiset (1937)

Vi börjar med den syndfria pilsnerfilmen. Det är såklart inte sant. Pensionat Paradiset är faktiskt, trots att den ter sig minst sagt oskyldig i moderna ögon, en av de mest utskällda filmerna i svensk filmhistoria. Den blev föremål för en seriös kulturdebatt år 1937. Ett ymnigt flöde av diverse dryckesvaror kan vara en del av förklaringen. Det är dessutom min pappas favoritfilm. Bara en sån sak.

Pensionat Paradiset väntar fint besök. Pensionatsvärdinnan Elviras svåger från Argentina ska nämligen komma på besök. Filmens huvudperson, skräddaren Julius (spelad av Thor Modéen), blir tvungen att utge sig vara svågern för att inte misstänkas för brott. Trots, eller tack vare, ymniga mängder av sprit, roliga, ibland tillkonstlade, förväxlingsscener och en Thor Modéen som framför “en äkta Mexikanare”, är Pensionat Paradiset en härlig film. Man blir helt enkelt på bra humör. Och det är det inte många filmer som kan skryta med.

Se upp för:

• Referenser till Snurretävlingen (motorbåtstävlingen som avslutar filmen).
• Snapsar.
• Thor Modéens fantastiska mimik.

Thriller - En grym film (1974)

Det påstås att Quentin Tarantino hämtade inspiration till Kill Bill från den här filmen. (Tillsammans med den japanska Lady Snowblood.) Han kallade Thriller den perfekta eller ultimata hämndhistorien. Jag försöker att inte överdriva sakernas tillstånd, och kallar helt enkelt Thriller för vad det är: Sveriges kultrulle numero uno.

Madeleine (spelad av Christina Lindberg) kidnappas och tvingas leva som prostituerad. Hon rymmer såklart och är fast besluten att hämnas sina oförrätter. Thriller är ur vissa synvinklar en sjukt dålig film. Skådespelarinsatserna är lama, historien rinner på som sirap, och av någon anledning har regissören Bo Arne Vibenius klippt in explicita samlagsscener för att visa … uhm, hur det går till? Ur en annan synvinkel är Thriller den perfekta kultfilmen. Det är den första film i modern tid som har blivit totalförbjuden av den svenska censuren. Mängden nakna kroppar är riklig. Christina Lindberg är dessutom den perfekta kultfiguren. Hon har till och med medverkat i en obskyr japansk sexploitationfilm (Sex and Fury, som jag har skrivit om här). Bara något sådant!

Se upp för:

• Christina Lindbergs bröst.
• Scenen där Madeleines ena öga skärs bort. Kroppen tillhörde en ung flicka som hade tagit självmord.
• Sjuttiotalet.

Jag körde hem från Örebro ikväll. Det var en ganska märklig upplevelse. Jag är inte van att köra bil när det är mörkt, och det både skrämmer och tjusar mig. Jag känner mig såväl instängd som fri när jag susar fram i höstnatten. En gång försökte jag inleda ett samtal med mig själv, men även om jag inte kommer på någon bättre person att konversera med så tröttnade jag snart på att höra mig själv prata. Monologer har en viss tendens att bli ganska enformiga och förutsägbara. Jag behöver ibland lite mänsklig interaktion och stimulans för att kunna inleda långa haranger. Tugga på det ni.

Toumani Diabaté är annars min man för dagen.

Steve McQueen, “The King of Cool”, är en av mina stora personliga favoriter, allt sedan han rymde från ett välbevakat tyskt fängelse i The Great Escape, som mycket väl kan vara den enskilt viktigaste filmupplevelsen i mitt liv. Jag såg den när jag var i de yngre tonåren, och jag har svårt att komma på någon film som har haft samma inverkan på mig. (Det skulle vara Jurassic Park i så fall. Jag var åtta, och gömde mig bakom en jeansjacka i biosalongen. Hujumej.) The Great Escape är ett mästerverk, men alla måste starta sina filmkarriärer någonstans. Steve McQueen startade sin karriär i The Blob, en skräckis från det sena femtiotalet, som är föremål för den här bloggposten.

The Blob är en utomjordisk livsform som tar sig till jorden genom en meteorit. Dess (evolutionärt mycket framgångsrika) överlevnadsstrategi går ut på att den suger sig fast vid andra levande varelser och sedan absorberar dessa. Ett ungt par åker för att leta efter meteoriten, men den har redan sugit sig fast vid en gammal gubbes hand. De kör honom till doktorn, men snart är blobben (jag tar mig vissa språkliga friheter) på fri fot i den lilla staden och det unga paret måste försöka stoppa den. Effekterna är löjligt roliga, Steve McQueen är cool och filmen har en riktigt fräck vinjettsång, skriven av Burt Bacharach, som har skrivit låtar till artister som Dusty Springfield, The Beatles och B.J. Thomas (ni känner alla till “Raindrops Keep Falling on my Head”).

Steve McQueen har sagt att han hatar den här filmen, men det finns ingen anledning att lyssna på “The King of Cool” den här gången. The Blob är en ruskigt underhållande skräckfilm. Och om ni inte blir skrämda av blobben så kommer ni i alla fall ha roligt åt dess fysionomi.

Kultbetyg: 8/10

Jag har fan reumatism. Ge mig förtidspension.

Det här är Gogol Bordello med “Wonderlust King”.

Från filmen Teen Witch från det osnygga året 1989.

Föreställ er något värre än utomjordingar, Godzilla och hajar; föreställ er att alla världens tomater plötsligt vänder sig mot mänskligheten och med förenade krafter försöker mosa oss, äta oss och döda oss urskillningslöst och utan pardon. Mänskligheten tar såklart illa upp. Samtidigt försöker regeringen tysta ner det hela (vad annars är regeringar till för?) och skickar ut ett team för att reda ut soppan. Det är den utmärkta handlingen i Attack of the Killer Tomatoes! från det snygga året 1978. 

Det här är en utmärkt kultfilm. Inte nog med att tomaterna plötsligt vill utrota mänskligheten, de mumlar och uppträder som druckna suputer. Filmen innehåller också en fruktansvärd kärlekshistoria som får oss att vrida oss i sofforna. Dialogen är löjlig och effekterna skrattretande. Lägg därtill ett försök att infiltrera tomaterna, en smittande vinjettlåt och en svart man som klär sig som Adolf Hitler, och du har en kultfilm som närmar sig perfektion. Gillar man inte Attack of the Killer Tomatoes! så gillar man helt enkelt inte kultfilmer. I personers reaktion till den här filmen kan man delvis utläsa deras inställning till film i allmänhet. Vi som både gillar Bergman och Waters är dock höjda över den bedömningen. (Nu rynkar jag lite på näsan, och höjer den mot taket.)

Jag har dock inte kommit underfund med hur exakt dessa mördartomater lyckas döda oss, förutom i de fall när mördartomaterna är gjorda av papier-maché och stora som små hus, där jag kan tänka mig en viss moseffekt. Men när det handlar om tomater i vanlig storlek är jag lite mer tveksam. Men det är såklart sådana här logiska kullerbyttor som utgör filmens oemotståndliga charm. Jag måste också påpeka att jag förstår tomaternas vrede. Hur kul är det att ligga och frysa i ett kylskåp och vänta på att bli uppkäkade i valfri sallads- eller tacorätt? Inte så kul antagligen. Till sist: när du omgiven av tomater, be för att du inte har glömt din shotgun.

Kultbetyg: 8/10

The KLF - “Doctorin’ the Tardis” 

The Shaggs - “My Pal Foot Foot”

För närvarande känner jag mig lite som Raskolnikov. Inte febersjuk, inte megalomanisk och inte heller särskilt rysk. Däremot som en fattig student och ganska förvirrad. Jag har lyssnat igenom Jens Lekmans skiva sisådär fem gånger nu. På två dagar. Det måste betyda något. Det kanske betyder att jag har för mycket tid över, att jag inte tar mina studier på allvar. Men det är lite jobbigt nu. Inte nog med att en irritation i en höftkörtel gör att jag inte kan gå normalt (Ignatius skulle visserligen peka på sin magmun och skratta åt mig), jag har dessutom drabbats av den stora livsångesten. Livet stirrar mig i vitögat, och allt jag vill göra är att ge henne fingret, get my shit together, och vandra med högburet huvud mot en solnedgång i väster, med palmer svajandes i vinden och bystiga damer i fjärran. (Allting till tonerna av Biggie Smalls såklart.) Haha. No way, José. Livet är en bitch, och hon ger blanka fan i önskningar som dessa.

Men ett självspelande piano spelar bäst i motvind.

“Vashe Blagorodie” av Bulat Okudzhava. Det här älskar jag. Bilder ur den klassiska ryska filmen Beloe solntse pustyn.

Sjung med:

Vashe blagopodie, gospozha pazluka,
My s toboy rodnya davno, vot kakaya shtuka.
Pis’metso v konvepte, pogodi, ne pvi,
He vezet mne v smepti - povezet v lyubvi.

Vashe blagopodie, gospozha chuzhbina,
Zharko obnimala ty, tol’ko ne lyubila.
V laskovye seti, postoy, ne mani,
He vezet mne v smepti - povezet v lyubvi.

Vashe blagopodie, gospozha udacha,
Dlya kogo ty dobpaya, a komu - inache.
9 Gpammov sepdtse, postoy, ne zovi,
He vezet mne v smepti - povezet v lyubvi.

Vashe blagopodie, gospozha pobeda,
Znachit, moya pesenka do kontsa ne speta.
Pepestan’te, chepti, klyast’sya na kpovi,
He vezet mne v smepti - povezet v lyubvi.

Det känns som att jag äntligen har kommit in i den linköpingska studierytmen. Jag var lite nervös i början. Eller, “nervös” är inte riktigt det ord jag söker efter. Jag söker efter ett ord som beskriver känslan av att inte riktigt veta om det här (kogvet) är rätt utbildning för mig, om Linköping är rätt stad att hamna i, och om det går att leva på banan och havregryn twentyfourseven. Jag gillar banan och havregryn. Vi tar det här i rätt ordning. Kognitionsvetenskap är en utbildning som borde passa mig, även om jag ställer mig tveksam till nyttan av att simulera (inte duplicera, motherfuckers!) mänsklig intelligens. Min vanliga inställning till människor är att de upptar onödigt stor plats i universum och snyltar på min beskärda mängd oxygen. Om de uppvisar någon form av autonomt beteende är jag beredd att ändra uppfattning, fast alla startar på minus i min bok. Men det beror också på hur de ser ut. Utseendet är ju som alla vet allt.

Nu sitter jag med tom mage och försöker föreställa mig de närmaste åren i Linköping. De olika delarna börjar utkristallisera sig. Plugga. Äta. Sova. De tre orden täcker ungefär allt. Det känns lite sorgligt, men mer sorgligt vore att stanna kvar i Örebro, att kvävas av all dåligt luft och att trycka upp huvudet i Britney Spears. Det sista får illustrera behovet av överraskningar i en text för att läsaren inte ska tappa intresset. (Nu kanske någon tror att jag är besatt av Britney Spears. Så är icke fallet. Jag är bara fascinerad av hennes popkulturella status.) Jag borde kanske skriva med lite kärlek i ekvationen över de närmaste årens vistelse i Linköping. Men jag har svårt att se hur det skulle gå till. Kärlek är ju som alla vet ändå överskattat. (Ja, jag är sorglig. Livet är sorgligt. Nu borde jag slänga mig på kudden och gråta en skvätt till tonerna av “Isn’t Life Strange” av The Clientel.)

Jag har precis köpt en LG 26″ LCD-TV för sju och fem. Jag vet att det finns personer därute med häftigare grejor, men jag är student och har ekonomi därefter. TV:n ska i alla fall invigas, och jag funderar som bäst på vilken film jag ska välja. Jag har efter en rigorös urvalsprocess kommit fram till fyra filmer: Hero av Zhang Yimou, Sans Soleil av Chris Marker, Sunshine av Danny Boyle eller Godfrey Reggios Koyaanisqatsi. Det lutar åt någon av de två senare filmerna. Jag gillar Boyle, och Koyaanisqatsi ska ju vara ett estetiskt och experimentellt mästerverk. Det viktiga är egentligen inte hur bra filmen är, utan hur väl den tillåter mig att avnjuta bildskärmens skärpa. Och Koyaanisqatsi saknar skådespelare, dialog och manus. Bara bilder min vän, bara bilder. Det blir nog Koyaanisqatsi.

För övrigt är jag hemma i Örebro igen, och … längtar tillbaka till Linköping. Men Jens Lekman hjälper mig genom tristessen. Senaste skivan är grym. Annars uppskattar jag de senaste alstren från Aesop Rock, The New Pornographers, Okkervil River och Caribou. (I ungefär den ordningen.) ”None Shall Pass” och “Challengers” är lätt två av årets låtar.

Aesop Rock - None Shall Pass

Dags för ett nytt återkommande inslag i bloggen. Jag ska se och recensera en kultfilm per vecka. Traditioner är som alla vet viktiga att efterleva, speciellt nyinstiftade sådana, och därför lovar jag med handen över min svarta själ att försöka efterleva denna. Den här veckan är tillägnad Alex Coxs Repo Man från 1984. 1984 hade USA en skådis som president, Carl Lewis vann fyra guld i OS och Michael Jackson brände hjässan vid en reklaminspelning för Pepsi. Repo Man är många sätt Los Angeles motsvarighet till Jamaicas The Harder They Come, en hyllning till den lokala musikscenen, och hur jävla skön som helst. På soundtracket finner vi bland annat Black Flag, Iggy Pop (inte från Kalifornien, men ändå) och en cover av Jonathan Richmans “Pablo Picasso” av Burning Sensations.

Otto är en kille från Los Angeles som kommer i kontakt med det lokala Repo Man-gänget, som lagligt tar tillbaka bilar från personer som inte har betalat för sig. Han tar sig snabbt in i rollen som Repo Man, och njuter livet med snabba biljakter, droger och cash i fickan. Otto och andra konkurrerande Repo Man-gäng blir snart indragna i en jakt efter en bil som är värd 20 000 dollar, i vilken det finns något mystiskt och farligt i bagageutrymmet. På jakt efter det här mystiska och farliga är också en kvinnlig FBI-agent och hennes … uhm, FBI-gäng. Filmen utvecklar sig sedermera till en galen blandning av utomjordingar, surrealistiska situationer, punkrockare och andra märkligheter. Repo Man innehåller mycket av behållning. Först och främst har man otroligt roligt; åt Emilio Estevez prestation som den kaxige Otto, åt alla nischade ungdomsgäng som får stor betydelse för utvecklingen av filmen, och inte minst åt tanken att det man sitter och kollar på är en punkrockig 80-talsfilm om utomjordingar. Det kan helt enkelt inte vara fel, och det är det inte heller. Repo Man innehåller också flera utmärkande drag för kultfilmer i allmänhet. Den är våldsam och språket är inte i närheten av vad alla engelska lingvister sitter och runkar till.

Sammanfattningsvis är Repo Man en kultrulle att se. Plocka upp säger jag.

Kultbetyg: 7/10

Skruva upp era ljudsystem. Det här är Lactate Intolerant med “Fascist Cunt”, och i bakgrunden spelas Russ Meyers klassiker Faster, Pussycat! Kill! Kill! Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. “Befriande” är ett ord som dyker upp någonstans mellan öronen. Jag tror jag landar på “bra”.

Jag har otroligt svårt för människor. Där har vi det. Nu är det sagt. Ofta när jag är i stora folksamlingar känner jag mig instängd och onaturlig. Jag vill bara därifrån, ut i regnet, och springa ända tills mina ben inte längre orkar bära mig längre. Allt för att få komma därifrån. Få känna lite frihet. Jag har också svårt för de sociala reglerna, normerna, som jag allt för ofta är helt omedveten om. Jag känner mig inte sällan oinvigd. Mänskliga relationer är så komplicerade nuförtiden. Huja. Ge mig enkel vänskap för i helvete. (Och ge mig pengar, sex och Captain Beefhearts skägg samtidigt. Tack.)

Det är därför inte konstigt att en film som Dersu Uzala av Kurosawa tilltalar mig så mycket. Den handlar om ren okonstlad vänskap. Vänskapen mellan nomaden Dersu Uzala och kaptenen Vladimir Arseniev är ett exempel på den bästa sorten av vänskap. Dem emellan finns det inga hinder i vägen som omöjliggör kommunikation. Och Kurosawas skildring av denna vänskap är mästerlig. När jag ser den filmen känner jag mig upphöjd över vardagens bekymmer och irritationselement. Att vi genom filmmediet kan slippa vardagen, om än också bara för ett par timmar, ter sig som höjden av lycka. Avsnittet när Uzala räddar Arsenievs liv rörde mig till tårar.

Jag ville bara säga det.