En gång när jag var liten så åt jag risifrutti precis innan en häftig magsjuka. Efter det kunde jag inte äta risifrutti på flera år. Varje gång jag försökte så stockade det sig i halsen och allting som inte ska upp försökte ta sig upp. Ett klassiskt exempel på någon form av undermedveten betingning. Hågkomsten av magsjukan gjorde sig påmind varje gång jag åt eller luktade risifrutti. (Nu händer det som tur var inte så ofta att jag sniffar risifrutti. Jag försöker sluta.) Nu har det i alla fall hänt igen. Jag blev magsjuk häromveckan. Men den här gången var det inte mat som blev objekt för en omedveten association utan en viss form av musik. Närmare bestämt gammal hiphop som jag råkade lyssna på vid tillfället. (Typ Follow the Leader av Eric B & Rakim.) Nu har jag svårt att lyssna på liknande musik utan att det börjar röra sig i magtrakterna. Jag är fortfarande inte riktigt bra i magen, så det är möjligt att associationen släpper när jag har druckit tillräckligt med Proviva. Hiphop är i alla händelser inte bra för magsjuka.
Nu släpper vi det där med en brakskit. Nu ska vi istället hylla världens hårdaste person. I Yojimbo spelar Toshirô Mifune en ensam samuraj som kommer till en stad som innehåller två rivaliserande gäng. Skickligt spelar han ut de två sidorna mot varandra, genom att byta lojalitet lika ofta som Brittan visar klittan. (Förlåt, det var den första liknelsen jag kom att tänka på. Den är dålig, jag vet; men den är vulgär, och den rimmar. Hoho.) Om ni känner igen upplägget från ett otal andra filmer (kanske från Sergio Leones A Fistful of Dollars eller Last Man Standing, Bruce Willis bästa film), så kan jag lugna er med att säga att dessa filmer är rip-offs av Kurosawas mästerverk. Yojimbo är antagligen världens hårdaste film. I en scen har Mifune blivit slagen sönder och samman av ett av gängen. Då kommer en gammal man fram och frågar (vi tar det på engelska, eller hur?): “Are you going to die?” “No, I can’t die yet …” svarar Yojimbo, “there are many men to kill”.
Det är världens hårdaste filmreplik genom tiderna.

Mifune i färd med att döda någon som antagligen verkligen, verkligen förtjänar det.


5 comments
Comments feed for this article
augusti 13, 2007 vid 12:02 pm
martin janzon
Hoho, den där filmen måste jag se! Last Man Standing är ju faktiskt bra som du säger, om det är Willis bästa film måste jag nog fundera lite på dock. Hoppas du kan börja lyssna på old school igen när magen läkt, Eric B & Rakim vill man ju inte gärna bli allergisk mot.
augusti 13, 2007 vid 3:17 pm
Johannes
Jag drog till från höften med det där att Last Man Standing är Willis bästa film. Pulp Fiction är ju lite bättre dårå. Men Last Man Standing är sorgligt underskattad. 5.8 på IMDb, vafan ska det betyda? (Men betygen på IMDb är lite skeva: en film som Flesh Gordon, som innehåller allt roligt i världen, har ju bara 3.8 …)
Eric B och Rakim tas nog till nåder efter hands. Jag lyssnade på dem i morse och inga uppätna havrekex ville tränga uppför min väloljade strupe.
augusti 22, 2007 vid 7:55 är
Max
Jag håller med om Yojimbo, även om han faktiskt är ännu lite hårdare i uppföljaren Sanjuro, och den innehåller också, inte att förglömma, samurajfilmens snabbaste slutduell.
Men, faktum är att, Toshiros allra hårdaste roll genom tiderna är som den framgångsrike skofabrikanten i filmen High and low (också Kurosawa förstås).
Däremot håller jag inte med om Last man standing, som ju enligt alla konstens regler är en av de sämsta filmer i världen. Jag menar, hur många skott kan man avfyra innan man måste ladda om egentligen?
augusti 25, 2007 vid 7:01 är
Sofia
Har själv lyckats få den där betingade magsjukereflexen i association med 1) ärtsoppa och 2) Stephen Kings “Den förskräckliga apan”.
Det läskiga är att när jag läste om boken igen så fick jag magsjuka IGEN, på riktigt. Inte bara lite hulkande, utan the real deal. Så nu läser jag den inte igen.
augusti 26, 2007 vid 7:49 är
Johannes
Max: Jag har för mig att jag har sett High and Low någon gång, men jag kan inte erinra mig något av Mifunes insats. Då finns det i alla fall mer djupdykning att göra, vilket är glädjande att höra.
Jag såg Last Man Standing för ungefär tio år sedan, vilket delvis kan förklara min förtjusning. (För tio år sedan var jag inte gammal.) Men samtidigt så måste inte filmer vara realistiska för att de ska hamna högt i min bok. Jag tycker att LMS lyckas med att underhålla, även om den filmkonstnärligt (självklart) inte är i närheten av Kurosawas mästerverk. Jämför med valfri exploitationfilm.
Sofia: Ärtsoppa som är så gott. Fördelen med att associera magsjukan med en bok av Stephen King är ju att man slipper läsa den boken om igen. Stephen King är inte så, hrm, jättebra. Anledningen till att du fick magsjuka på riktigt när du läste den igen beror antagligen på en undermedveten ovilja mot avsaknaden av stilistisk klass. :P Ok, Pestens tid var väl ok. Men mest jobbig.