Förr använde jag alltid synonymfunktionen i rättstavningsprogrammen för att hitta ord som bättre uttryckte mina känslor än de jag hade i huvudet. Men jag har slutat med det. Om jag inte hittar egna ord för att beskriva det jag känner så får det lika gärna vara. Det är inte så att ni går miste om något. Jag är en känslomässig öken. Jag är dränerad på vackra känslor, kvar är bara känslan av ilningar i tänderna. Men så är det också så mycket härligare att skriva om konstant misär än om den känslomässiga berg-och-dalbana vi upplever till vardags. Konstant lycka är förstås ett ouppnåeligt ideal, men konstant misär ligger nära till hands. Och vem bryr sig om alla ointressanta människor som går omkring och är lyckliga hela tiden? De är ointressanta på grund av att de är lyckliga. Men jag kan inte riktigt bestämma mig om det är lyckan i sig eller lyckan personifierad som är ointressant. Det känns ändå inte som att man skulle vara en ointressantare människa om man nu råkade vara konstant lycklig. Men så vet jag inte riktigt om jag är så väldigt intressant som det är nu. Det är kanske i den änden man måste börja.

Det här kan lika gärna vara ett tillfälligt inpass som början på en lång serie bloggposter. Oförutsägbarhet är en inte tillräckligt hyllad dygd. Samtidigt som ni tänker igenom den devisen kan jag sådär i förbigående nämna att jag har antagits till Linköping universitet samt tackat Ja till utbildningen i fråga. Jag vill inte ens försöka antyda att mina egna förehavanden är värda att dryftas i en blogg vars egentliga syfte är att hylla personer som Dylan och Buñuel. Men jag är inte en person som skulle rygga tillbaka om John Waters skulle nämnas i samma mening som Buñuel. Pink Flamingos är en otroligt rolig film, och hamnar således under den väldigt luddiga - och stora - kategorin “bra filmer”, vars underkategorier bland annat är “mästerliga filmer” och “surrealistiska filmer”, där Buñuels filmer kan placeras. Jag antyder därmed att alla surrealistiska filmer är bra, vilket både är och inte är sant. Nu kanske ni hoppar till. Hur kan något vara sant och osant på samma gång? Aristoteles sätter säkert vinet i halsen där han sitter och pimplar med antikens gudar på Olympen. Men som många har sagt före mig: var sak har sin tid, och var sak har sin plats. Sanning är en intellektuell, inte en kulturell dygd. Att hävda att all konst måste vara sann är lika dumt som att hävda att all konst måste vara moralisk. Konsten låter sig inte begränsas av verklighetens eller moralens gränser. Men jag hycklar såklart, människa som jag är. Är inte detta en beskrivning, en kategorisering, av konsten, dvs. en intellektuell process? Men jag lämnar åt läsaren att avgöra om hyckleriet är accebtabelt, eller, vilket skulle glädja mig, förkastligt. Att få mina resonemang utdömda av en annan människa skulle på ett väldigt påfallande sätt rättfärdiga hela denna bloggens existens.

 Linköping, vi ses till hösten.