Monthly Archive

Jag måste bara kommentera den här omröstningen om tidernas största rockgrupp som några radiostationer genomförde i Storbritannien. Att The Kinks inte platsar bland de fyrtio främsta banden, att Blur vinner och att Arctic Monkeys hamnar på fjärde plats (sic!), visar att man inte ska ta sådana omröstningar på något större allvar. Blur har förvisso några riktigt gedigna skivor bakom sig, och Arctic Monkeys kan ha några framför sig (trots musikvideon till “Brianstorm”, som jag betraktar som en plump i protokollet), men varken Blur eller Arctic Monkeys hör hemma på listan över de största rockbanden; de 10 första platserna, det vill säga. Ingen kan ju mena att ett band som har släppt två fullt godkända skivor (Arctic Monkeys) är större än ett band som har släppt några helt jävla fantastiska (Pink Floyd/The Kinks/Wire/The Jam…). Och var är The Smiths?

En duett mellan Tracy Chapman och B.B. King. Som en av mina lumpenkompisar skulle ha uttryckt saken: Åhåhååå. Men i en positiv bemärkelse, förstås.

Ok, nu är jag överkörd.

Jaa! Jag har precis lyckats kväva en spontan glädjeyttring, men bloggen är lika mottaglig som alltid. Inte för att det är något fel med spontana glädjeyttringar - jag är för spontanitet och glädje - det är bara det att min hals för nuvarande försöker undvika toner över 10 decibel. Jag beställde God in Three Persons av The Residents, Djam Leelii av Baaba Maal och Masour Seck, och And Their Refinement of the Decline av Stars of the Lid, över internet för någon vecka sedan. (Från en amerikansk internetaffär, givetvis.) Gudinnan är på min sida: De har redan anlänt till min enkla boning. Ja, förutom den tredje och sista skivan, den behagar inte infinna sig. Men den skickades ett par dagar senare, av någon outgrundlig anledning. Det är just den tredje och sista skivan ni får en recension av om någon vecka - den är från det här året. Jag tänker jämföra den med Copia av Eluvium som jag recenserade för någon månad sedan. Annars ser jag mest fram emot God in Three Persons. Jag ska ägna kvällen åt den. Eskimo lämnade mig ganska överkörd, och jag hoppas på något liknande igen. Djam Leelii lyssnar jag på just nu. Jajamänsan.

Nu har han gjort sina 1000 mål, Romario, “O Rei do Gol”. Och nu är han definitivt däruppe tillsammans med de riktigt stora måltjuvarna som Fontaine och Gerd Müller.

Jag såg självklart när Kelis milkshakade på MTV för några år sedan. Den låten var rolig, och lite bra. Inte visste jag att det gömde sig en utmärkt artist bakom den addiktiva (nytt ord, skriv upp!) musikvideon. Kaleidoscope från det underbara 90-talets sista år är riktigt bra. Jag gillar rösten, texterna, melodierna. “Caught Out There” är antagligen bäst. Tyvärr är skivan uppemot en kvart för lång, men jag dricker även om det är lite smolk i bägaren. Sådan är jag.

Elaka stämmor försöker göra gällande att jag inte har något att göra om dagarna. Det stämmer såklart inte. Handlingskraftiga män kommer alltid på någonting karaktärsdanande att sysselsätta sig med. Igår skalade jag makrosstjälkar och la dem i vatten, och idag bollade jag med en jongleringsboll mot taket i någon timme. Jag försökte komma så nära taket som möjligt, utan att nudda det. Imorgon ska jag peta bort lite skinn från ena stortån. Jag ser redan fram mot ännu en givande dag.

Vad Mary inte vet, är att alla färger snart är försvunna.

Penguin Cafe Orchestra, Detektivbyråns föregångare, här med “Music for a Found Harmonium”. Skivan Oskar und Leni är värd att kolla upp. Detektivbyrån också, såklart.

Jag måste förklara varför det står som det står under bloggens namn. Skratta inte nu. Det är från en dikt som jag skrev för några år sedan.

var väg synes mig
för vandring,
väl värd att vandra
varligt fram

enär var väg är beströdd
av bär med ljuva namn

frukta var väg
vars färd för
från salig fröjd
till bugad sorg

men fröjdas för
de stunder av sällhet, av vilka
vår väg är beströdd
varthän vägen än för

enär var väg är beströdd
av bär med ljuva namn

Vissa skivor kräver åtskilliga genomlyssningar; låtarna måste få tillåtelse att smälta in, och framför datorn sitter jag och knådar och bearbetar helhetsintrycket. The Good, the Bad & the Queen är en sådan skiva. Det är ingen svårgenomtränglig skiva, men den behöver mjukas upp ett tag innan formen uppenbarar sig. The Good, the Bad & the Queen är inget band enligt Damon Albarn, ett något märkligt uttalande från den förre Blur-sångaren. (Det ser verkligen ut som ett band. Men vi lägger den frågan åt sidan.) Damon Albarn har (som sagt) ett förflutet i Blur och även i Gorrilaz (som för några år sedan hade megahiten “Clint Eastwood”). “The Good, the Bad & the Queen” refererar till alla som rör sig under den Londonska solen. Och skivan handlar uteslutande om London: “Moving uptown/But I know it’s the place I should be/The streets are all quiet/And no one saying nothing at all/Then the sun came out of he clouds/And charged up the satellites/We all got our energy back and started talking again/It’s the blessed routine/For the Good, the Bad and the Queen/Just moving out of dreams with no physical wounds at all”, sjunger Albarn på det avslutande spåret. En ganska mörk, melankolisk, skildring av London kan tyckas. Men det finns stunder av hoppfullhet; stunder när solen tränger igenom smoggen och lyser på invånarna i den Engelska huvudstaden. Huvudspår är “’80’s Life”, en vacker tillbakablick på det London som varit, “Herculean”, en samhällskritisk betraktelse av England, och avslutningsspåret “The Good, the Bad & the Queen”. Men jag är inte alldeles lyrisk. Det är lite gäsp-gäsp när Albarn har dragit igenom de starkaste spåren, och skivan lyckas aldrig riktigt begeistra mig. Till trots för dessa brister är det en högkvalitativ skiva. Antagligen ett måste för alla som har bott i London.

7/10

Jag har ungefär tre passioner. Grekisk filosofi, bra musik och vackra fotbollsmål. Vad den sista passionen anbelangar så har jag alltid fascinerats av solomålen. Det ligger något otroligt vackert i solobedrifter. Messis mål häromveckan fick mitt hjärta att slå halvvolter i något slags glädjerus och bjuda levern på ett glas rött. Solomål brukar ha den effekten på mig. Messis mål mot Getafe tar sig faktiskt in på min topp-10 solomål genom tiderna. Här har ni den.

10. Roberto Baggio. VM 1990. Italien - Tjeckoslovakien.

Det är inget spektakulärt mål, och det är inte heller ett fullfjädrat solomål. Men det är Baggio, och Baggio är klass. Det är inte så mycket hur länge han springer med bollen (från halva planen), eller hur många försvarare han tar sig förbi (tre totalt), utan sättet han gör det på. Tre år senare blev han vald till världens bästa spelare och han spåddes bli VM-kung i USA. Han gjorde fem mål, men betraktades ändå som en besvikelse. (Likheten med Ronaldo fyra år senare är slående.) Det säger något om Baggios storhet. Hästsvansen lever vidare. 1990 var annars en av tidernas sämsta VM-slutspel, och det inte bara ur ett svenskt prespektiv (3 X 2-1). 2.21 i målsnitt, det lägsta någonsin, säger det mesta. Ett undantag som liksom accentuerade den dystra bilden var ett färgsprakande Kamerun med en Roger Milla i spetsen. Och Baggios mål såklart.

9. Zlatan Ibrahimovic. 2004. Ajax - NAC Breda.

Det här var innan Zlatan bestämde sig för att bojkotta media, landslag och soloprestationer. Det anmärkningsvärda med Zlatans mål mot NAC Breda är att han dribblar närmast stillastående. Det är som att se en lyktstolpe navigera sig fram på motorvägen en fredagseftermiddag. Elegant och vackert.

8. Ryan Giggs. 1996. Manchester United - Arsenal.

Manchester Uniteds lilla ytterbreddare lurar skjortan av Tony Adams och kompani i den här FA-cupmatchen från 1996. När Giggs nätar är det ofta spektakulärt, men jag tror inte att han varken tidigare eller senare har gjort något så spektakulärt som det här numret. Antagligen tidernas mål i FA-cupen.

7. Ronaldo. 1996. FC Barcelona - Compostela.

Innan VM i Frankrike var Ronaldo världens bästa fotbollsspelare. Det här målet förklarar varför. Han är nära att snubbla flera gånger, blir ryckt i tröjan och stämplad, men borrar ner huvudet, och fortsätter oförtrutet. Klass.

6. Saeed Al Owairan. VM 1994. Saudiarabien - Belgien.

Ni kommer ihåg de av Kamerun introducerade tajta matchtröjorna som fick FIFA att gå i taket? Saudiarabiens matchtröjor från 1994 är åt den andra ytterligheten. Det är lika mycket matchtröjan som den imponerande prestationen som gör Saeed Al Owairans solomål mot Belgien till en klassiker. Med en tejpad vrist avancerar han över hela planen för att kyligt placera bollen i nättaket. Preud’homme fick för en gångs skull se sig överlistad. Den här matchen blev förresten Majed Abdullah 142 landslagsmatch, vilket var världsrekord på den tiden. Rekordet stod sig (rätta mig om jag har fel) ända till 1997 när en viss Ravelli överträffade den siffran. Saudiarabien tog sig efter två vinster (och som första asiatiska lag någonsin) vidare till kvartsfinal där Sverige blev dem övermäktiga. Resten är historia säger Bill, resten är historia säger Bull.

5. Lionel Messi. 2007. FC Barcelona - Getafe.

Ett driv som världen inte skådat sedan Maradonas glansdagar. En blivande klassiker.

4. Kurre Hamrin. VM 1958. Sverige - Västtyskland.

Jag må vara svensk, men det är en fantastisk prestation av Hamrin. Han vandrar med bollen längs med högerkanten, som i en värld för sig själv, för att sedan ta fart ner till kortlinjen, rundar två tyskar, och avslutar med att lyfta bollen över en förvånad Herkenrath. Spiken i kistan, och tidernas svenska landslagsmål. Sverige vann matchen och gick till final. Hur det gick där, och vem som stal showen, det vet vi alltför väl för att behöva påminnas om. Mer kuriosa: Nacka Skoglund gjorde sitt enda landslagsmål i just den här matchen. Skoglunds mål innebar kvittering mot tyskarna som varit ofina nog att ta ledningen, ett missförhållande som rättades snabbt.

3. Michael Owen. VM 1998. England - Argentina.

Det enda av målen som jag har sett live (alltså, på TV när det hände), och därför ligger det ganska tätt omslingrat den del av mitt hjärta som klappar några extra gånger de tillfällen Owen visar sig på planen. Farten, det lilla rycket förbi Ayala och skottet i krysset i en av tidernas bästa VM-matcher gör att målet har en given plats på den här listan. Men ändå hurrade jag när Argentina gick vidare.

2. George Weah. 1996. Milan - Verona.

Det var i den 87:e matchminuten. Milan har en bräcklig 2-1 ledning över Verona i den första matchen för säsongen, när bollen dimper ner framför fötterna på George Weah efter en misslyckad Verona-hörna. Efter 14 sekunder och 85 meter ligger bollen i Veronamålet. “A goal for Italy, for Africa, for Milan” sa Weah. Tidernas näst bästa solomål säger jag.

1. Maradona. VM 1986. Argentina - England.

Kärlek.

Nattmacka, nattmacka, nattmacka. Till tonerna av Eno.

Cocorosie består av systrarna Sierra och Bianca Casady. Man kan kanske beskriva Cocorosie som Joanna Newsom goes trip-hop, men jag tror inte det är tillräckligt för att beskriva The Adventures of Ghosthorse and Stillborn. Ena stunden blandas opera med en önskan om att vilja åka till Japan (”Japan”, operan återkommer i “Houses”) och den andra stunden befinner man sig bredvid ungen som skrattar så gulligt (”Black Poppies”). Resten av stunderna befinner man sig i gränslandet mellan förtjusning och uttråkning. Missförstå mig rätt: The Adventures of Ghosthorse and Stillborn är en väldigt stämningsfull och vacker skiva, men jag ställer mig lite tveksam till stiltjen efter “Japan”. Lite mer driv i en av dessa låtar skulle förbättra helhetsintrycket. Skivan är annars starkast i början, med “Japan” och “Promise” som höjdpunkter. Jag är också väldigt svag för “Werewolf”. Det är intimt, mysigt emellanåt, och jag låter mig gärna hänföras. Sen gillar vi Biancas mustasch. Ja, vi är väldigt svaga för den.

7/10