Jag har just slagit igen pärmarna på Narziss och Goldmund, skriven av Hermann Hesse. Den berörde mig djupt, och jag ska här försöka förklara varför. Bokens huvudperson är Goldmund som i unga år skrivs in på ett kloster. I klostret finner han läraren Narziss, som blott är några år äldre, och till vilken han utvecklar en djup tillgivenhet. De blir vänner, men till själen är de olika. Hesse behandlar i Narziss och Goldmund motsatsförhållandet mellan Apollon och Dionysos; mellan det självbehärskande och det lustfyllda livet, mellan förnuft, vetenskap och filosofi å ena sidan, och musik, dans, intuition, passion och kärlek å den andra. Narziss är den stränge asketen som hänger sitt liv åt att tjäna Gud, och Goldmund strävar efter att efterlikna honom. Narziss märker dock att Goldmund inte är ämnad för asketlivet, och får honom så småningom att inse det själv. Goldmund lämnar då klostret för ett vagabondliv, och allt vad det innebär: flyktiga kärleksförbindelser, oron över att inte hitta tillräckligt att äta eller en plats att sova, och känslan av fullständig frihet. Vem har inte någon gång i livet velat lämna alla förpliktelser bakom sig och planlöst vandra ut i världen? Just den här känslan, för vilken jag är väldigt svag, har Hesse lyckats beskriva i Goldmund. Han är ynglingen som inte är ämnad för klostret, som istället för att leva i askes och kontemplation, hänger sig åt dryckenskap, kärlekshistorier och sex. Men genom konsten uppnår Goldmund det som Narziss lyckas uppnå genom tänkandet. Men konsten kräver att man har erfarenheter som man inte kan skaffa sig genom kontemplation. Goldmunds utsvävade liv, hans flyktiga passioner och förälskelser, är på så sätt nödvändiga för att han ska kunna uttrycka sig genom konsten.
Det finns givetvis hur mycket som helst att diskutera om en sådan här bok. Det intressanta är dock att betrakta sitt eget liv i ljuset av motsatsförhållandet mellan Apollon och Dionysos. (Apollon och Dionysos var två grekiska gudar, men motsatsförhållandet dem emellan är en konstruktion av eftervärlden, av bl.a. Plutarkos, Nietzsche och Thomas Mann.) Låt oss för tillfället anta att det ligger någonting i det här motsatsförhållandet. Jag har t.ex. sedan en lång tid varit böjd åt Apollon, dvs. åt filosofin och vetenskapen, men har på senare tid börjat intressera mig mer och mer för Dionysos. Bland annat genom musiken, men också genom andra konstarter. Så här ligger det till: Det apollonianska i mig har förvägrat mig många njutningsfulla vägar. (Det är inte fullt så dramatiskt som det låter.) Men jag vill ju vandra dessa vägar! Jag vill inte lämna över mitt sinne åt det rena abstraherandet. Jag vill äta frukterna av erfarenhetens träd, för att använda en sliten metafor. Därför är jag ganska lättad över att upptäcka att det dionysiska börjar ta större och större plats i mitt liv. Den stora frågan är om detta sker på bekostnad av det apollonianska. En av de stora tvistefrågorna i Narziss och Goldmund är huruvida dessa två olika tankesätt kan mötas och förenas i en enda person. Hesse låter Goldmund uttrycka tvivel på att det skulle vara möjligt. Men jag tror att det är möjligt. Jag tror inte man behöver försaka det ena på bekostnad av det ena. Man kan mycket väl låta sig hänföras av en vacker melodi, eller en vacker form (speciellt kvinnliga former, vad mig anbelangar), utan att för den skull ge upp tanken att en gång kunna lösa ett klurigt filosofiskt problem. Därför ska jag fortsätta läsa min Platon och Wittgenstein, samtidigt som jag ger mig hän åt musiken, konsten, skönheten, ja, vad som än behagar min hedonistiska själ. Jag ska insupa båda tankesätten, jag ska bli som en jävla hybrid. Jag tar härmed avstånd från det asketiska kunskapsidealet.
Njutning, inte nödvändigtvis ett hinder för kunskap.
18 comments
Comments feed for this article
april 22, 2007 vid 11:38 pm
Martin Janzon
Viktig och bra post! Jag är också nöjd att du kommit fram till det du kom fram till. Jag håller helt med, det är absolut inte omöjligt att förena dessa två världar. När jag tittar på intellektuella kring mig som jag känner, är de flesta faktiskt en hybrid av dessa. Jag vill hävda att de smartaste personerna jag känner också är de som hyser störst fascination för konstarterna, det romantiska och har stora drömmar.
Hänförelse är viktigt. Jag ställer mig tveksam till begrepp som konsekvens och i vissa fall till och med rationalitet. De är så.. ovackra.
april 23, 2007 vid 1:39 pm
Johannes
Kul att du håller med mig! Du borde verkligen läsa Hesses bok. Den slutar på ett sätt, som jag tror att du skulle uppskatta.
april 23, 2007 vid 4:13 pm
Martin Janzon
It’s on the list.
april 23, 2007 vid 11:10 pm
Tobias Malm
Intressant inlaga:
Du låter som en sann Nietzscheian, han ansåg bekant att övermänniskan var en blandning mellan den appoloniska europeen och den dionysosiska asiaten. ;) Personligen instämmer jag i det idealet och försöker själv eftersträva någon form av upplyst hedonism där jag självfallet frånsäger mig allt för sannolikt kontraproduktiva medel så som alkohol och andra droger. Hjärnhygienen får man inte glömma bort när man vill ägna sig åt kontemplativa sysslor.
april 24, 2007 vid 11:36 är
martin janzon
Inte för att jag propagerar för droger, men t ex alkohol kanske kan ge upplevelser som berikar och utvidgar tankelivet. Erfarenheter är viktiga.
Attt avstå från alkohol tycker jag snarare borde ha sin grund i misären den, för många, för med sig, istället för den direkta skadan på hjärnan (även om den är en liten del av den misären, kanske). Personligen tar jag inte avstånd från alkohol, men tror världens människor sammantaget vore lyckligare om alkoholen aldrig dykt upp.
Nu vill vi att Johannes ska ha en åsikt om det här också! :) Det var ju också han Malms kommentar riktade sig mot förstås, men jag ville bara ge min syn på det hela.
april 24, 2007 vid 1:49 pm
Tobias Malm
Just att jag inte dricker alkohol har många personliga anledningar som jag vet att jag inte delar med majoriteten, men det är en mycket stark ovilja jag har emot att roa mig på bekostnad av mina själsförmögenheter. Var det John Stuart Mill som skrev att han hellre skulle vilja vara en olycklig Sokrates än en lycklig gris? Hur som helst håller jag till viss del med om det, även om mer lättsamma nöjen som sagt absolut inte är att förringa. Men återigen: jag har alltid funnit tanken på att tillfredsställa mig genom att med olika preparat förvandla mig till någon sorts kretin.
Det där med erfarenheter tycker jag är intressant. Personligen tycker jag inte att man bör göra en allt för stor åtskillnad mellan erfarenheter och sådant man finner i litteraturen. Både vetenskapen och skönlitteraturen är ju främst nedtecknade erfarenheter, erfarenheter man framför allt egenhändigt inte kan ta till sig. Historiska händelser och komplicerade vetenskapliga experiment till exempel. Att sätta det att vara beläst i kontrast till att vara erfaren tycker jag är aningen missvisande, jag har i en alldeles för hög grad tagit del av erfarenheter genom att vara beläst för att en sådan uppdelning ska vara plausibel. På basis av just detta finner jag det av vikt att vara beläst, det berikar livet och skänker helt nya dimensioner till de erfarenheter vi sedan skaffar oss med våra egna sinnesorgan. Det är stor skillnad på att betrakta stjärnhimlen och veta att man ser miljontals brinnande solar och att betrakta stjärnhimlen utan att ha tagit del av några mer raffinerade erfarenheter om den.
En annan sak som är intressant är hur människor tenderar att se ned på belästa och intellektuella genom att konstatera att de minsann vet hur det praktiska och konkreta fungerar medan jag som beläst och intellektuell bara har kunskaper om det abstrakta. Men så är givetvis inte fallet. Allt den anti-intellektuella pöbeln vet är hur vissa saker ter sig utifrån deras primitiva och ofta av alkoholen dunkla perspektiv och vad dessa saker har för orsaker. Varför världen ter sig som den gör och varför den har den orsakar vad den gör har de ingen aning om mer än vad de lärt sig i skolan. För att förstå världen måste man ha extremt mycket erfarenheter. Erfarenheter som människan samlat just i böcker under tusentals år. Jag skulle således vilja göra gällande motsatsen: genom att bara låta sin syn på världen bero på vad man själv sagt begränsar man sin förståelse för det konkreta och praktiska. Och kanske är det därför så många människor idag går omkring och tror på stora mängder villfarelser, som att astrologi är vetenskap eller att virvlat vatten skyddar mot strålning och hjälper tomater att gro. Men framför allt kommer den icke-belästa och anti-intellektuella att bedras av felaktiga egna observationer. De flesta tror att humlor bränns för att det känns som det, och många tror att de kan “känna på sig” när olika saker händer eftersom de glömmer bort alla negativa resultat och bara fokuserar på de positiva. Ja, en obildad människa förstår i sanning föga av sina erfarenheter.
april 24, 2007 vid 1:50 pm
Tobias Malm
Rättelse: “jag har alltid funnit tanken på att tillfredsställa mig genom att med olika preparat förvandla mig till någon sorts kretin MOTBJUDANDE”.
april 24, 2007 vid 3:05 pm
Johannes
Oj, det här kräver egentligen ännu ett inlägg. Men strunt samma. Jag håller helt med om att teoretiska kunskaper kan berika upplevelser, vilket i sin tur gör att man blir erfarenheter rikare. Det verkar faktiskt vara en skillnad mellan att verkligen uppleva en välskriven sonett och att inbilla sig att man upplever en sådan. Det här faller ju tillbaka på den klassiska frågan om huruvida man skulle välja ett liv i lycka, även om det livet bara skulle innebära att man inbillar sig att man har olika upplevelser. Jag tycker att det är en skillnad. Mitt liv är bättre om jag har sett Gaustatoppen i Norge än om det bara är något jag inbillar mig. Bentham skulle väl svara Mill, och mig, att det är nonsens på styltor. :P
Och hela diskussionen tycker jag stärker min uppfattning om att försöka förena dessa två tankesätt varom vi talar. Njutningen tycks förfinas och fördjupas om man också känner till den teoretiska bakgrunden som gör njutningen möjlig. Ta en melodi för exempel. Om man känner till melodins struktur, och hur den gjordes, så tror jag att man lättare uppskattar den. En teoretisk förförståelse förstärker och berikar således upplevelsen. Upplevelsen av natthimlen förringas om man tror att stjärnorna är eldflugor som har fastnat där, istället för “miljontals brinnande solar”, och så vidare. (Givetvis kan ju upplevelsen också försämras om man känner till för mycket, men det verkar närmast vara undantag som bekräftar regeln. Hur många forskare har inte påpekat hur otroligt vackert allting ter sig när man känner till naturlagarna som reglerar allting omkring oss?)
Förhållandet mellan kunskap och lycka framstår för mig som en av de svåraste tvisterna att lösa. Om man blir lycklig av att inte veta för mycket, bör man då avhålla sig från kunskapen? Trots mitt resonemang ovan (som indikerar att svaret är nej), så är jag inte säker på hur den frågan skall lösas.
Vad gäller alkohol så dricker jag mig väldigt sällan redlös, mycket på grund av de skäl som Tobias anför. Det hänger såklart ihop med mitt resonemang ovan. Jag lutar åt att kunskapen är värd att trakta efter på bekostnad av lyckan. Men samtidigt kommer jag aldrig att tacka nej till känslor som inte kräver att jag avsäger mig kunskaper (eller möjlighet till kunskaper). Och till viss del är erfarenheter kunskaper, vilket Martin mycket riktigt påpekar, vilket gör att vissa känslor måste kännas för att sökandet efter kunskapen skall vara fullständig. Alkohol verkar vara “acceptabelt” så länge det inte omöjliggör kunskapssökandet. Det är svårt att sätta en gräns, men att dricka sig stupfull varje dag är definitivt på ena sidan av gränsen, och att aldrig låta en droppe alkohol rinna nerför ens strupe är på den andra.
april 24, 2007 vid 3:32 pm
martin janzon
Eftersom jag absolut måste plugga ska jag hålla mig kort. Något måste jag ändå skriva, eftersom det av någon anledning känns viktigt att förklara hur man tänker, när man väl gett sig in i en diskussion.
Jag vill återigen påpeka att man kan ha många goda skäl att inte dricka, men jag diskuterar endast förhållandet mellan alkohol och det intellektuella livet.
Att dricka sig stupfull varje dag är inte nyttigt för hälso/tankelivet. Säkert inte för lyckan heller. Att dricka sig redlös är sällan särskilt roligt (jag kan själv räkna de gångerna på min ena hands fingrar, lite beroende på definition. Farligt full har jag aldrig varit.) Att för en kväll känna sig lyckligare för att man druckit några öl, det tycker jag däremot inte är förnedrande för en intellektuell människa som värderar kunskap högt. Om vi nu älskar kunskap för att den berikar vårt liv, indirekt ger oss erfarenheter, lär oss att se samband - och därmed gör oss lyckligare - varför inte för en kväll låta en måttlig mängd alkohol hjälpa till att på ett lite annorlunda sätt göra oss lyckliga? Tillsammans med ett intellektuellt sällskap kankse till och med? Men ännu bättre (eftersom alkohol är onyttigt), varför inte göra något så pass förhållandevis “hjärndött” som att springa ut och spela fotboll eller sätta på en skiva med Supremes på högsta volym? Eller prata totala oväsentligheter med den där förbaskat söta tjejen från konstklassen på ett café hela dagen?
Anti-intellektualiseringen man kan se hos pöbeln är störande, men vi ska inte förakta allt de sysslar med för det.
april 24, 2007 vid 5:38 pm
Tobias Malm
Instämmer i båda era senaste svar. Hade det inte varit för vissa privata bevekelsegrunder som jag av just den anledningen att de är privata väljer att inte dela med mig av hade jag antagligen haft exakt samma syn på alkoholen som er. Den ter sig sund.
Och självklart, som jag kanske skrev ovan, är inte dussinmänniskornas alla nöjen att förkasta. Vi får inte glömma att det främst är vad någon inte gör, snarare än vad hon gör, som gör henne ointressant. Någon som skriver fantastisk prosa eller gör underbar musik blir inte mindre intressant bara för att personen i fråga super. Problemet hos dussinmänniskan är att hon inte gör någon musik eller skriver någon prosa, eller ägnar sig åt kontemplativa verksamheter. Det är denna avsaknad som gör mig bitter. Som vi alla verkar vara överens om utesluter inte göromål av olika grad varandra och, som vi också verkar överens om, livet verkar få ett högre värde om man låter sin kropp och själ njuta av allt den har potential att njuta av (förutsatt att det inte hämmar fortsatt njutning). Trist att många idag inte upptäcker mer än vad deras hypotalamus kan erbjuda dem i form av lycka och njutning. I mitt tycke de evolutionsmässigt yngre förmögenheterna bra mycket mer tillfredsställande.
Och Johannes, i Nozicks upplevelsemaskin (som jag antar att du åsyftar) ingår det som en premiss att illusionen är upplevelsemässigt identisk med det verkliga livet. Att det inte känns lika bra att föreställa sig något som att vara med om det de facto är alltså inte ett bra argument för att inte koppla in sig i maskinen. :)
april 24, 2007 vid 5:53 pm
Johannes
Jag håller alldeles med dig Martin. Alkohol gör ändå att vi mår bra. Den gyllene medelvägen, som du så underbart beskriver, känns som den bästa vägen. (Ack, så ofta.) Om vi nu mår bra av måttliga mängder alkohol, vilket är fallet för de allra flesta av oss (alla, kanske egentligen, men många har problem att avgöra när den måttliga mängden är nådd, och ytterligheten tar vid), så ska vi inte avhålla oss från att dricka denna måttfulla mängd (såtillvida vi inte har problem med drickandet). Det gör att vi mår bra, och det är bra.
Men att inte dricka alkohol för att det förstör den intellektuella skärpan, det är ett mycket bra skäl. Och det är definitivt ett bra skäl till att inte dricka alldeles för mycket alkohol. Små (måttliga) mängder alkohol tror jag däremot inte har så skadliga effekter.
april 24, 2007 vid 6:07 pm
Johannes
Du har rätt Tobias. Men jag har också rätt, för jag menade inte på det sättet som är fel. :P Det känns som en skillnad, ja, men inte för personen som är inkopplad, utan för mig som objektiv betraktare av exemplet. Verkliga upplevelser är att föredra, även om jag har jävligt svårt för att argumentera för den ståndpunkten.
“… livet verkar få ett högre värde om man låter sin kropp och själ njuta av allt den har potential att njuta av (förutsatt att det inte hämmar fortsatt njutning)”
Det där sista är det ju skrämmande tydligt att ingen riktigt har förstått. Ta Epikuros som exempel. Om pöbeln känner till honom så är det ju i egenskap av hedonist. Vad ingen vet är ju att han förkastade kortvariga njutningar som skedde på bekostnad av långvariga. Han förkastade ju sex för höge farao! Och så hittar man lustresor ner till syden som använder sig av Epikuros namn. Jag tror inte att Epikuros hade riktigt rätt när han förkastade dynamiska njutningar och istället förespråkade passiva njutningar. Men han hade definitivt en poäng när han sa att kortvariga njutningar inte får komma i vägen för den långvariga lyckan. Att använda alkoholen i det syftet verkar dock vara på modet. Sorgligt.
april 24, 2007 vid 7:09 pm
martin janzon
Vi verkar alla vara överens och kloka ord har sagts av alla nu så det finns väl inget att tillägga mer än att, åtminstone jag, är nöjd med diskussionen. :)
Bara en liten grej… Det allra sista du skriver Johannes, att det verkar vara på modet att använda alkohol för kortvarig njutning. Jag skulle nog inte kalla det “mode”, jag tror att det alltid har förekommit där alkohol varit tillgänglig för tillräckligt många för att det ska kunna bli en modegrej.
Och ja, det är _mycket_ sorgligt med människor som jobbar hela veckorna med att skruva skruvar bara för att få gå ut och supa på helgen. OM och om igen… Vardagskvällarna spenderas givetvis framför teven.
april 25, 2007 vid 11:24 är
Tobias Malm
Martin,
Ja, jag har aldrig förstått vilken mening man kan finna i ett sådant hamsterhjulliv.
Johannes,
Haha, du står alltså på Nozicks sida. Jag skulle vilja höra dina argument för att inte koppla ihop sig med upplevelsemaskinen. Som jag ser det är livet för subjektet i maskinen inte sämre än livet utanför (det kan bara vara bättre och sämre beroende på illusionens natur, men att det är en illusion kan inte ha någon effekt på livskvaliteten). Det kanske du håller med om, men den enda anledningen till att inte koppla in sig i maskinen är ju vår medvetenhet om att det vi kommer att tro i den är falskt. Vi står alltså inför ett val vi så som det ter sig för oss utanför maskinen som vi inte vill göra (valet att leva ett liv i en tillvaro där man de facto inte har det man vill ha utan bara en illusion om det). Men är det verkligen rationellt att låta den medvetenheten spela en roll i valet när just den faktorn, som vi är överens om, saknar betydelse för utfallet med avseende på vår livskvalitet?
april 25, 2007 vid 4:38 pm
martin janzon
Tänk om sökandet efter sanningen någongång leder oss till insikter som gör att vi måste vara fria och fatta fria beslut för att kunna vara lyckliga? Nu känner inte jag till hur Nozicksexemplet exakt är utformat, men rätta mig om jag säger något galet. Tänk om vi resonerat fel, om vi inte har förstått världen och har fel uppfattning om saker nu, och det visar sig att sanning ÄR viktigare än jordelyckan (ja det låter religiöst, och det skulle också kunna vara en utväg vi inte för evigt vill stänga av, den religiösa möjligheten. Hur övertygade vi än kan känna oss om omöjligheten i den.)? Då vill vi inte förslava oss under något som endast gör oss lyckliga men inte kan bidra med insikter.
Tégner hade alldeles rätt när han skrev att “det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” och om ni inte förstår vad jag menar är det för att jag själv tycker de tär lite knepigt, och kanske inte riktigt kan uttrycka mig bra på den här punkten.
april 26, 2007 vid 1:44 pm
Johannes
Martin, det är väl ungefär samma människor som bara lyssnar på samma skivor om och om igen, kan jag tänka mig. Hamsterhjulpersoner. Jag får kalla kårar bara av att tänka på det, men sedan inser jag att jag _till viss del_ lever ett sådant själv. Inte helt utan motstånd i alla fall, och i strid med mina önskningar. (Jaja, bara lite torsdagssjälvinsikt.)
Tobias, som sagt, jag har jävligt svårt att argumentera för min ståndpunkt att inte välja upplevelsemaskinen. :P Men en utförlig diskussion, för att komma fram till vad som skulle vara rationellt att välja, skulle kräva att vi enas om vad som egentligen är eftersträvbart. Nåväl.
Martin, jag tror att Nozicks exempel undgår din invändning, men jag är inte fullständigt säker. (Orkar inte kolla upp det.) Men du är någonting på spåret; det är inte alls säkert att vi ska ställa upp lyckan som det eftersträvbara. Och det kan i sin tur få konsekvenser för Nozicks tankeexperiment.
april 26, 2007 vid 9:06 pm
Tobias Malm
Absolut, det får det. Hans exempel är ganska dåligt, det säger föga om huruvida livet är bättre eller sämre utanför eller i en illusion. Det säger bara vad vi skulle välja och det är 1. subjektivt och 2. beroende av många fler bevekelsegrunder än vad som är bäst för oss. Vi kan ju vill hänga kvar i verkligheten av moraliska anledningar, till exempel. Och även om någon säger nej till den på grund av en intuitiv känsla av att det vore otrevligare där än i verkligheten säger det föga om huruvida det är sant eller falskt. För att avgöra det verkar det krävas en mer intellektuell och mindre intuitiv diskussion. Vidare finns det såklart inget som objektivt är mer eftersträvandsvärt än något annat, som ni antyder. Det är upp till var och en, även om jag tror att det är något väldigt intersubjektivt, dvs. subjektivt men inte relativt subjekten emellan.
november 7, 2007 vid 3:54 pm
pessimism, lidande och sånt där som hör människan till « sunvalley
[...] Jag dyrkar Hermann Hesse alltsedan jag läste Narziss och Goldmund, en lysande allegori över förhållandet mellan Apollon och Dionysos, vad de representerar, och hur de manifesterar sig i människan. Det är inte världens bästa bok, men den talar till den som har tänkt i liknande banor. Jag har kanske aldrig läst något som har påverkat mig lika djupt. (Om vi bortser från Idioten av mäster Dostojevskij.) Jag har skrivit om det förut, här. [...]