Monthly Archive

Nick Drake, Elliott Smith och Gram Parsons. Vad? Jo, musiker som dog alldeles för tidigt. Efter tre magiska skivor dog Nick Drake av en överdos antidepressiv medicin i sina föräldrars hus 1974 (självmord eller ej). Elliott Smith nådde nästan upp till samma magi innan han valde att kasta in handduken 2003. Gram Parsons dog av en överdos morfin och tequila, den nittonde september 1973, och ytterligare en briljant musikers liv släcktes i händerna på drogerna. Gram Parsons låg bakom den framgångsrika syntesen mellan country och rock, och i kölvattnet av hans framfart skapades några av 60- och 70-talets bästa skivor. Jag tänker närmast på The Gilded Palace of Sin av the Flying Burrito Brothers, och underbara G.P. och Grievous Angel som han gav ut under eget namn. Inför sin solodebut tog han hjälp av Emmylou Harris (vars Pieces of the Sky är ett måste), och på den här videon berättar Harris om den upplevelsen.

Efter en Elvisdos i fjortonårsåldern bestämde sig Parsons för att bli musiker. Den riktiga debuten kom med the International Submarine Band och Safe at Home, men bandet upplöstes innan skivan kom ut. Han kom istället via Chris Hillman i kontakt med the Birds. Parsons bidrog starkt till countrysoundet på deras Sweetheart of the Rodeo (som ni vet att ni måste få tag i). Men efter några månader tackade han för sig, och bildade tillsammans med Chris Hillman the Flying Burrito Brothers. Parsons gjorde två skivor med the Flying Burrito Brothers, innan han, sin vana trogen, gick vidare i livet. Under tiden blev han bundis med Keith Richard från the Rolling Stones, men redan innan dess (sic!) hade han fått smak på droger, och deras vederkvickande samt nedbrytande effekter. Efter att ha träffat Emmylou Harris släppte han två fantastiska soloskivor, som aldrig blev några försäljningssuccéer, men som bidrog till den mytomspunna aura som idag omgärdar hans namn. Efter att Grievous Angel släpptes åkte Gram Parsons på semester till Joshua Tree National Monument i Kalifornien, rikligt försedd med undergörande drycker, och resten är, som man säger, musikhistoria.

the Flying Burrito Brothers - Christine’s Tune

the Flying Burrito Brothers - Wild Horses

Man kan inte undgå att älska Gram Parsons, countryrockens upphovsman, som inte sågs med blida ögon av countryetablissemanget, och som aldrig fick det erkännande han så väl förtjänade.

Glada nyheter! The Bees (Band of Bees i staterna) har inte avvikit från den kurs som gjorde Sunshine Hit Me och Free the Bees till så underbara skivor. Det är fortfarande härliga sextiotalspoppiga solskenshistorier, psykadeliska funkballader, och reggaetoner för hela slanten. (Man kanske skulle kunna begära att band från tjugoförsta århundradet inte gör 60-talsmusik. Men det ligger något reaktionärt kissnödigt i den betraktelsen.) I “Left Foot Stepdown” finner vi till och med en ny “Chicken Payback” (som fick dig att vilja dansa kycklingdansen). Du kommer att vilja ställa Octopus bredvid något av The Kinks eller Burning Spear. Men influenserna sträcker sig över ganska stora områden, och vi ska inte bry våra hjärnor med sådana saker. Skivan startar med “Who Cares What the Question is”, ett godkänt öppningsspår, men inte så mycket mer. Men sen händer det. De tre spåren som följer, “Love in the Harbour”, redan nämnda “Left Foot Stepdown” och “Got to Let go”, är mycket starka. “Love in the Harbour” låter lite som The Birds, tänk Sweetheart of the Rodeo. “Left Foot Stepdown” är ganska obeskrivlig, och jag tänker inte ens försöka. Och “Got to Let go” låter otroligt fräsch, trots alla allusioner bakåt i tiden. Sedan kommer “Listening Man”, en ballad (typ) som skulle göra alla sextiotalsband gröna av avund. Resten av skivan är inte fullt lika bra, men det påverkar inte helhetsbetyget nämnvärt. Jag böjer mig för den härliga vinden. Det är sol, det är vår, det är The Bees. (Jag läste nyss att unga mår sämre än sina föräldrar. Slutsatsen lyder: “det var bättre förr”. Låt mig för det första betvivla riktigheten i det påståendet, och för det andra rekommendera The Bees till alla landets olyckliga ungdomar.)

8/10

Mary Weiss, känd från den fantastiska popgruppen Shangri-Las, återinträder i musikvärlden efter närmare trettio års frånvaro. Den har saknat henne. Starka “Break It One More Time” klargör varför. Rösten har mörknat något, mognat om ni så vill, men då och då hör man ekon från tiden med Shangri-Las. Det är annars faran med återkomster, att det låter som en billig kopia av det som förr har varit. Men Mary Weiss rundar alla sådana svårigheter med lätthet. Öppningsspåret “My Heart is Beating”, redan nämnda “Break It One More Time” och medryckande “Don’t Come Back”, skivans kanske starkaste spår, gör Dangerous Game till en minnesvärd återkomst. Med tanke på alla svårigheter som omgärdar återkomster i allmänhet så är Dangerous Game en otroligt stark skiva. Jag är imponerad. Både av rösten och av låtmaterialet. Det finns dock vissa onödiga dalar, som gör att betyget dalar något, men helhetsintrycket är minst sagt gediget. Med Dangerous Game skrivs ett nytt kapitel i historien om Mary Weiss. Och det är ett bra kapitel.

7/10

Mary Weiss framför “Stop and Think It Over” hos Conan O’Brien. (Se den innan YouTube tar bort den.)

Man älskar dem, vill inandas dem, och leva med dem jämt och ständigt. De är en kärare än allt annat på jorden. Ibland tröttnar man på dem och glömmer bort dem, men oftast lämnar de ett avtryck, ett spår i själen. Det är inte tjejer varom jag talar, utan de magiska låtar man kommer ihåg efter att partyt har slutat. För att snacka i klara ordalag: Favoritlåtar. Vilka är mina favoritlåtar för tillfället? “Someone Great” av LCD Soundsystem är ett givet val. “Fuck Her Gently” av Tenacious D ett annat. Jag kommer på mig själv att sjunga den i duschen. Jag kan inte hjälpa det, Tenacious D rockar så hårt. Inte precis headbanga-hårt, men i övrigt: hårt. Och “Can You Get to That” och “Supergroovalisticprosifunkstication” av P-Funk, inte bara för att “Supergroovalisticprosifunkstication” är världens funkigaste låtnamn.
Och så “Abba Zaba” av Captain Beefheart, min definitiva favoritlåt för tillfället. Om jag finge göra upp en lista över låtar som man (alla och envar) bara måste lyssna på, så skulle “Abba Zaba” hamna i topp.

Men Funkadelic gjorde bättre posters.

Jag spenderar dagen med Wodehouse och Van Morrison. Trevligt så, men jag behöver något aktiverande. Jag är lite för fastnaglad i hemmet för tillfället. Lite för instängd. Frihetstörstande, som vanligt. Jag är lite som Bilbo: jag behöver en putt ut genom dörren, och sedan kommer all världens hemligheter att öppna sig för mina ögon. En spark i ändan är allt jag behöver, är kanske allt som krävs. Men ibland känner jag mig som den Bilbo som sköt Gandalf på farstubron. Och som skrattar ganska hjärtlöst åt tilltaget, till råga på allt.

Jag har just slagit igen pärmarna på Narziss och Goldmund, skriven av Hermann Hesse. Den berörde mig djupt, och jag ska här försöka förklara varför. Bokens huvudperson är Goldmund som i unga år skrivs in på ett kloster. I klostret finner han läraren Narziss, som blott är några år äldre, och till vilken han utvecklar en djup tillgivenhet. De blir vänner, men till själen är de olika. Hesse behandlar i Narziss och Goldmund motsatsförhållandet mellan Apollon och Dionysos; mellan det självbehärskande och det lustfyllda livet, mellan förnuft, vetenskap och filosofi å ena sidan, och musik, dans, intuition, passion och kärlek å den andra. Narziss är den stränge asketen som hänger sitt liv åt att tjäna Gud, och Goldmund strävar efter att efterlikna honom. Narziss märker dock att Goldmund inte är ämnad för asketlivet, och får honom så småningom att inse det själv. Goldmund lämnar då klostret för ett vagabondliv, och allt vad det innebär: flyktiga kärleksförbindelser, oron över att inte hitta tillräckligt att äta eller en plats att sova, och känslan av fullständig frihet. Vem har inte någon gång i livet velat lämna alla förpliktelser bakom sig och planlöst vandra ut i världen? Just den här känslan, för vilken jag är väldigt svag, har Hesse lyckats beskriva i Goldmund. Han är ynglingen som inte är ämnad för klostret, som istället för att leva i askes och kontemplation, hänger sig åt dryckenskap, kärlekshistorier och sex. Men genom konsten uppnår Goldmund det som Narziss lyckas uppnå genom tänkandet. Men konsten kräver att man har erfarenheter som man inte kan skaffa sig genom kontemplation. Goldmunds utsvävade liv, hans flyktiga passioner och förälskelser, är på så sätt nödvändiga för att han ska kunna uttrycka sig genom konsten.

Det finns givetvis hur mycket som helst att diskutera om en sådan här bok. Det intressanta är dock att betrakta sitt eget liv i ljuset av motsatsförhållandet mellan Apollon och Dionysos. (Apollon och Dionysos var två grekiska gudar, men motsatsförhållandet dem emellan är en konstruktion av eftervärlden, av bl.a. Plutarkos, Nietzsche och Thomas Mann.) Låt oss för tillfället anta att det ligger någonting i det här motsatsförhållandet. Jag har t.ex. sedan en lång tid varit böjd åt Apollon, dvs. åt filosofin och vetenskapen, men har på senare tid börjat intressera mig mer och mer för Dionysos. Bland annat genom musiken, men också genom andra konstarter. Så här ligger det till: Det apollonianska i mig har förvägrat mig många njutningsfulla vägar. (Det är inte fullt så dramatiskt som det låter.) Men jag vill ju vandra dessa vägar! Jag vill inte lämna över mitt sinne åt det rena abstraherandet. Jag vill äta frukterna av erfarenhetens träd, för att använda en sliten metafor. Därför är jag ganska lättad över att upptäcka att det dionysiska börjar ta större och större plats i mitt liv. Den stora frågan är om detta sker på bekostnad av det apollonianska. En av de stora tvistefrågorna i Narziss och Goldmund är huruvida dessa två olika tankesätt kan mötas och förenas i en enda person. Hesse låter Goldmund uttrycka tvivel på att det skulle vara möjligt. Men jag tror att det är möjligt. Jag tror inte man behöver försaka det ena på bekostnad av det ena. Man kan mycket väl låta sig hänföras av en vacker melodi, eller en vacker form (speciellt kvinnliga former, vad mig anbelangar), utan att för den skull ge upp tanken att en gång kunna lösa ett klurigt filosofiskt problem. Därför ska jag fortsätta läsa min Platon och Wittgenstein, samtidigt som jag ger mig hän åt musiken, konsten, skönheten, ja, vad som än behagar min hedonistiska själ. Jag ska insupa båda tankesätten, jag ska bli som en jävla hybrid. Jag tar härmed avstånd från det asketiska kunskapsidealet.

Njutning, inte nödvändigtvis ett hinder för kunskap.

För ett tag sedan såg jag på en amerikansk tv-kanal där de listade tidernas “bästa” one-hit wonders. På en femte eller sjätte plats återfanns Dexy’s Midnight Runners, ni vet det celtiska bandet med megahiten “Come on Eileen”. Men Dexy’s Midnight Runners var ju bara en one-hit wonder i USA. I England var de kritikerrosade och väl kända av allmänheten. Därför kändes det lite suspekt att kalla det här utmärkta bandet för en one-hit wonder. Man fick en känsla av att personerna som hade gjort listan inte ens hade lyssnat på den fantastiska Too-Rye-Ay. Men det ska man ju göra.

Kom igen nu Eileen.

En mjuk ljudmatta lägger sig försiktigt över rummet. Jag ligger plötsligt på rygg i en färgsprakande höstskog, och små löv singlar sakta ner på min kropp. Träden kastar långa skuggor över mig, och jag känner att solen inte längre värmer som förut. Genom träden skymtar jag solens döende strålar, och en rysning genomborrar mig. Är även denna värld förgänglig? Men på samma gång översköljs jag av en överväldigande känsla, av en berusande vemodig lycka. Copia är den sortens skiva att man inte riktigt vet hur man ska kunna beskriva hur vacker den är. Och skönhet innehåller lika delar skräck och lycka, varför skivan lyckas uppväcka såväl den ena som den andra känslan ur djupet av lyssnarens själ. Copia innehåller inga medryckande crescendon, och inga experimentella lustar kan ha blivit tillfredsställda när den gjordes. Men den mjuka mattan av ljud är så vacker att det inte går att undvika att bli betagen av dess skönhet.

Copia är årets hittills vackraste skiva.

8/10

Blonde Redhead har med 23 skapat en liten pärla till skiva. Öppningslåten “23″, som låter lite som My Bloody Valentine på bra humör, anger på vilken väg Blonde Redhead har slagit in: det är drömpop, storstilade arrangemang, med en Kazu Makino i högform. Ibland är det så svulstigt bra att jag vet inte riktigt vet vad jag ska göra av benen. “S.W.” har den effekten på mig. Ibland är det lågmält bra, som i en av de starkare spåren, “Publisher” och som i den vemodiga, ehuru medryckande, “Silently”. Ibland är det lite sämre bra, men dessa stunder är trots allt ganska sällsynta. Ett och annat fan av Blonde Redheads tidigare musik kommer säkert att rynka på näsan, om de inte redan gjorde det i och med Misery is a Butterfly, i vilket fall de inte ens kommer att ge den här skivan en chans. Alla vi andra kan däremot glädja oss åt att 23 är en utmärkt skiva. Ta och njut.

8/10

Jag har tänkt på det här med bandnamn, och var band egentligen får sina namn ifrån. Det händer ju ganska ofta att det finns en tanke bakom namnet. Om vi koncentrerar oss på band som har döpts efter en låt eller en skiva, så har vi Judas Priest (”The Ballad of Frankie Lee and Judas Priest” av Bob Dylan), The Rolling Stones (”Rollin’ Stone” av Muddy Waters) och nyupptäckta Melody Nelson (Histoire De Melody Nelson av Serge Gainsbourg). Den här roliga sidan ger ytterligare upplysningar, som Radiohead (”Radio Head” av Talking Heads) och Starsailor (”Starsailor” av Tim Buckley).

Intressant detta. Inte visste jag att The Doors hade fått namnet från en novell, “The Doors Of Perception”, av Aldous Huxley, eller att namnet …And You Will Know Us By the Trail of Dead kommer från en bön till en Mayagud:

Sever for us all ties
Between the now and what is to be
We will act as your sword, oh Great Itzamna
And you will know us by the trail of dead.

Jag fick det också bekräftat att St. Etienne har tagit sitt namn från fotbollsklubben. Det var väl det jag visste.

Jag orkar inte gå bärsärkagång mot hela världen ständigt. Det brukar räcka att peka ut en person eller företeelse, spy ut så mycket galla man bara kan, och sedan gå över och göra någonting nyttigare. För oss emellan, att ständigt hysa agg mot allt och alla kan vara ganska besvärligt för matsmältningen. Och den bryr vi ju oss om. Just nu har jag dock ingen person eller företeelse att spy galla över, och därför känner jag mig ganska väl till mods. Matsmältningen är det inte några som helst problem med, tackar som frågar. Just nu är jag faktiskt i ett sådant lyckorus att jag vill omfamna världen. Men det går ju inte, och därför vill jag lyfta fram orsaken till detta tillstånd av eudaimonia. Jag har upptäckt P.G. Wodehouse. Det är lite märkligt att jag inte har gjort det tidigare. Jag har vid ett flertal tillfällen sett Wodehouse-böckerna stå uppradade i föräldrahemmet, men jag har aldrig tagit itu med läsningen av denne herre. Men förra veckan tänkte jag så, att det kunde jag lika gärna göra, för jag hade ingenting att göra. Jag var så att säga ensam med min tristess, och då vill man alltid ha ett trevligare sällskap. Det visade sig, att Wodehouse är ett utmärkt sällskap. Jag sträckläste Bill Erövraren, och lät mig roas av de gungande beskrivningarna, de hissnande farserna och den intrikata handlingen. Vad jag inte visste var att herrar som Terry Pratchett och Douglas Adams har låtit sig inspirerats av Wodehouse. Det är ganska uppenbart om man uttrycker det försiktigt.

Nej, nu ska jag läsa Herman Hesse.

Jag måste krypa till korset: jag tyckte inte att LCD Soundsystems debutskiva var så mycket att hänga i julgranen, när jag lyssnade på den för något halvår sedan. Jag förstod inte grejen, liksom. Den musikstil som LCD Soundsystem spelar var helt enkelt inte på min meny vid tillfället. Efter en storstädning av min digitala musiksamling försvann LCD Soundsystem ur minnet, både datorns och mitt. Det gick några månader. Efter en innehållsrik vinter fick jag återigen chansen att stifta bekantskap med James Murphy och gänget. Deras nya skiva, Sound of Silver, hade fått utmärkta recensioner, och jag tänkte: orkar jag verkligen? och det gjorde jag. Det har jag inte fått anledning att ångra. LCD Soundsystem spelar någon slags indie-elektronika, tänk Hot Chip och The Rapture, eller kanske The Chemical Brothers. Men vi lämnar alla referenser åt sidan. Det här är bra. Otroligt förbaskat bra. Jag skulle gärna vilja såga LCD Soundsystem längs med fotknölarna, det måste vara skadligt att bli så otroligt hyllade hela tiden. Och dessutom vore det roligt att irritera indie-etablissemanget. (Det låter som en oxymoron, men det är det inte. Eller, jo, lite.) Men Sound of Silver är så förbaskat bra, att jag inte får tillfällighet att vräka mig i min egen självgodhet och irritation. Musiken då? Jodu. “Get Innocuous!” och “Watch the Tapes” är två höjdpunkter, och vackra “Someone Great” är alldeles säkert en av årets bästa låtar. Det är smart, det är innovativt, det är bra. Jag kan inte annat än imponeras.

När vi summerar 2007 kommer Sound of Silver att vara där framme, som en av årets bästa skivor.

9/10

Inte ens en härlig vårkväll och en god öl kan göra 90-talstechno bra. Bara en liten reflektion efter gårdagens grillande. Först lyssnade vi på en dålig Nickelback-kopia på vägen dit (Nickelback kan faktiskt vara ett av de sämre banden någonsin, då förstår ni hur dåligt det här var), och sedan blev det Per Gessle och ovan nämnda techno-oljud när vi kom fram. Hemskt. Förresten: Varför är det så att personer som lyssnar på dålig rock och dålig techno gillar Per Gessle? Jag har aldrig riktigt förstått sambandet. Per Gessle är ju faktiskt bra i sina bästa stunder.

Tillägg: Dance kanske är en riktigare beteckning för oljudet. Jag har lite svårt för genrebestämningen när det gäller musik jag inte gillar.

Ni har säkert läst alla ljumma recensioner. Men We Were Dead Before the Ship Even Sank är ingen ljum skiva. Jag är övertygad om att skivan hade fått ett bättre mottagande om det inte hade varit för att Modest Mouse har varit runt i mer än ett årtionde. (Ett och ett halvt årtionde, mer exakt.) Då blir jämförelser med tidigare prestationer ofrånkomliga, och de flesta skivor bleknar i jämförelse med Lonesome Crowded West eller The Moon & Antarctica. Vi måste, för att vara rättvisa i vår bedömning, bedöma We Were Dead Before the Ship Even Sank för sig. Jämförelser med tidigare skivor är intressanta, men de ska (bör) givetvis inte få inverka på vår bedömning.

Att Modest Mouse har avlägsnat sig från euforin på Lonesome Crowded West kan inte ha undgått någon. Det nya Modest Mouse påbörjades på The Moon & Antarctica och tog fullständig form i och med Good News for People Who Love Bad News. We Were Dead Before the Ship Even Sank är en vidareutveckling på samma tema, trots att den givetvis (som alla Modest Mouse-skivor) skiftar i fart och stil. Sammantaget kan man säga att den är starkast i början och i slutet. Början: Singeln “Dashboard” sticker ut från mängden, men även låtar som “March into the Sea” och vackra postrockiska “Fire It Up” tillhör skivans starkaste spår. Slutet: De sex sista spåren på skivan, med betoning på “Education”, “Spitting Venom” och “People as Places as People”, rundar av skivan på ett utmärkt vis. Jag är också förtjust i den förtjusande “Little Motel”.

Mina högt ställda förväntningar infrias dock bara delvis, Modest Mouse når inte riktigt upp till forna höjder. En känsla infinner sig ibland, och den är svår att skaka av sig; att Modest Mouse inte riktigt vågar släppa loss, att de håller igen. Trots detta, och vissa plumpar i protokollet - “We’ve Got Everything” tillhör t.ex. inte höjdpunkterna, förutsägbar och tråkig - så har Modest Mouse skapat en utmärkt skiva. Det svänger både en och två gånger, och Isaac Brocks röst kan man inte undvika att älska.

Att spela Miles Davis Kind of Blue och sedan gå ut på balkongen i den friska vårnatten. Det är en märklig upplevelse.

Jag såg ett BBC-program igår, en specialare med sköna soul-artister: Aretha Franklin, Saloman Burke, Isaac Hayes, Curtis Mayfield, och jag vet inte vad. Kul att få lite godbitar från arkivet. Soul är inte alltid på i min meny, och inte alltid up my alley, men när det fungerar så fungerar det. (Och det gör det vanligtvis när midnattstimman är slagen. Undra på det.) Salomon Burke tyckte jag var värd att kolla upp mer ingående. Men det har jag inte gjort. Jag har istället ägnat tiden åt att lyssna igenom Supergrass samtliga skivor, från I Should Coco till Road to Rouen. Och det är verkligen sant: Supergrass har inte gjort en enda dålig skiva. Det här är min rangordning:

5. Supergrass (1999)

Det är märkligt att tvingas utse den självbetitlade Supergrass till Supergrass sämsta skiva. Den innehåller trots allt några av Supergrass bästa låtar, och den känns lite förbisedd. Men skivan som helhet står sig slätt i konkurrensen, mycket på grund av några låtar som inte kommer upp till Supergrass vanliga standard. (7/10)

4. Life on Other Planets (2002)

Life on Other Planets innehåller allt en bra Supergrass-skiva ska innehålla. Det innebär bra musik. (8/10)

3. In It for the Money (1997)

Supergrass bytte (sedan debuten) ut en smula eufori mot stil, och skapade en mer nedtonad skiva. Resultatet är (trots det, eller tack vare det?) fantastiskt. Antagligen lika bra som Road to Rouen, men faller på målsnöret och listans listmässiga omedgörlighet. (9/10)

2. Road to Rouen (2005)

Kanske den skiva av Supergrass som jag gillar bäst. Det är också den som får mest speltid. Lugn i jämförelse med I Should Coco. Road to Rouen är endast nio låtar lång, och det är till skivans fördel. Den känns kompakt, genomtänkt, enhetlig … underbar. (9/10)

1. I Should Coco (1995)

Ett euforiskt genombrott. Ett obeskrivligt driv. “Alright” är en av 90-talets bästa låtar. Det vill inte säga lite. Jag får lite Arctic Monkeys-känsla, både med tanke på musiken och genombrottskraften. Men Supergrass debut är några gånger bättre än Arctic Monkeys. Såklart. (10/10)

Haha!

Förlagan:

Jag har varit nere i sköna Småland under påsken. Vädret har skiftat från strålande solsken och kylig vind till rasande snöfall och ännu kyligare vind. Så mycket roligare då att notera att det har släppts några ganska intressanta skivor under tiden. We were dead before the ship even sank av Modest Mouse är ute i handeln, och har fått ljumma recensioner. Because of the times av Kings of Leon, Hey truble av The Concretes och Though, I’m just me av Maia Hirasawa likaså. Det känns inte som några skivor man kommer att komma ihåg när man summerar 2007. Man kanske ska lyssna först, förstås, men känslan är sådan.

De “riktigt” alternativa hoppar förstås över Modest Mouse, alltjämt sura över skivbolagsbytet och/eller Good News for People Who Love Bad News, som i vissa kretsar anses vara en sell out. Men The Moon & Antarctica är ju hyfsad, liksom. Överhuvudtaget har jag svårt att förstå uppfattningen att det finns ett egenvärde för artister att vara okända.

Modest Mouse - Cowboy Dan (Från Lonesome Crowded West)

Nu ska jag lyssna på Captain Beefheart och styrketräna. På återskrivande.

För kända?

Det finns få saker jag verkligen hatar. Jag hatar sliskiga pojkgrupper, jag hatar leverpastej och jag hatar samlingsskivor. Jag hatar verkligen samlingsskivor, från botten av mitt nästan bottenlösa hjärta. Alla The essential Bob Dylan och The Very Best of Beatles och Westlife: The Greatest Hits får mig att vilja dra mina tarmar uppför matkanalen, långsamt, och hänga mig i dem i gryningen. Som ni förstår så spelar det ingen större roll om samlingsskivorna är med Bob Dylan eller Westlife, det är själva tanken att vilja samla alla bästa låtar på en enda skiva som får mig att känna en sådan aversion. (Det blir inte bättre av att det ofta finns fyra-fem stycken samlingsskivor av en och samma artist eller band. De vanhelgar skivbutikerna med sin närvaro, och förvillar stackars musikentusiaster.)

Om du någon gång har känt att det saknas något när du lyssnar igenom en samlingsskiva så förstår du vad jag menar. Vad saknas? Struktur. Balans. Harmoni. Tanken med en skiva är att den ska höra ihop som en enhet. Splittrar man skivor så missar man den aspekten. Det är ofta så att låtar som ligger bredvid varandra höjer varandra. Ett litet exempel: “Cowboy Dan” av Modest Mouse från skivan Lonesome Crowded West är en helt underbar låt, men höjer sig ytterligare ett par steg när den föregås av “Doin’ the Cockroach”. Och skivan som helhet blir bättre av att de två låtarna ligger bredvid varandra. Kanske är det den ideala kompositionen, eller också så skulle en annan komposition ge ett ännu bättre resultat; det får vi aldrig veta. Men det finns alltid ett syfte bakom kompositionen, och det syftet går naturligtvis förlorat om man samlar alla “bästa” låtar på en enda skiva. Då får vi plötsligt en ny komposition, och du kan vara ganska säker på att den kompositionen inte är bestämd av artisten eller bandet själva. Det är någon djävla fet gubbe med dollarsedlar i kalsongerna. (Vi behöver en stereotyp att hytta nävarna åt för att avreagera oss lite.) Ett till exempel: Många av Bob Dylans bästa låtar är bäst i förbindelse med resten av låtarna på skivan. Visst går det att uppskatta “All Along the Watchmaker” och “The Ballad of Frankie Lee and Judas Priest” för sig, men det är tillsammans med resten av låtarna på John Wesley Harding som de blir som starkast. Magiska.

Nu en liten reservation: Jag hatar verkligen inte samlingar som Robert Johnson: The Complete Recordings, emedan Johnsons låtar ursprungligen inte är tänkta att tillhöra en samling låtar på en skiva. Det säger ju sig självt att man inte kan hata liknande försök att ge oss tillgång till underbar musik. Men att splittra skivor, som är tänkta som en helhet, ja, det är rena rama helgerånet! En liten samlingsskiva då och då, det kan jag motvilligt acceptera, men inte att samlingsskivorna tar över showen. Det är verkligen inte till samlingsskivorna du ska vända dig om du vill lära dig mer om en artist eller ett band. Samlingsskivor är till för lata djävlar som inte vill eller orkar skita ner sina händer.

Tom Waits och Iggy Pop, om kaffe och cigaretter, i en film om kaffe och cigaretter. Jag måste se den filmen, inga frågor om det.

Jag såg extramaterialet till Sagan om konungens återkomst häromkvällen. Förhållandet mellan Frodo och Sam beskrevs som förhållandet mellan en officer och hans kalfaktor. Kalfaktorn utmärktes ju av sin osvikliga lojalitet mot sin officer. Det här fick mig att tänka på en av de roligaste böckerna jag har läst, nämligen Den tappre soldaten Švejk av Jaroslav Hašek. Švejk är en naiv fyllbult som blir inkallad i kriget, och som med sin överdrivna nationalism och kampvilja uppfattas som orosmakare och provokatör. Švejk tjänstgör bland annat som kalfaktor åt diverse officerer; han är lojal som få, men hamnar ständigt i svårigheter. Sin infantila framtoning till trots lyckas han ändå lösa sig ur knipan. Man kan se boken som en indirekt kritik mot kriget, men också som en berättelse om livets märkliga skeenden.

Tyvärr dog Hašek innan de två sista delarna färdigställdes, boken slutar tvärt och man kan bara spekulera om fortsättningen. En helt underbar liten bok i vilket fall som helst.

Jag ska egentligen sluta skriva om postrock på ett tag, med anledning av vilken överrepresentation den musikstilen har fått på den här bloggen. Men ännu ett par tips dör ingen av: Ladies and Gentlemen We are Floating in Space av Spiritualized, som jag råkade förbise vid genomgången. Sedan vet jag inte om Stereolab riktigt ska räkna som postrock, i vilket fall som helst kan ni kolla upp deras Emperor Tomato Ketchup. Well, well.

Nu till bluesen, och två skivor du bara vet att du måste lyssna igenom: Live at the Regal av B.B. King (”The King of the Blues”) och Born Under a Bad Sign av Albert King, två i sanning underbara bluesskivor. Live at the Regal är som namnet antyder en liveinspelning, och vilken spelning sen! B.B. King gör spelningen magisk, och publiken är helt med på noterna. Plocka upp!

Born Under a Bad Sign är kanske den bästa bluesskivan någonsin, och det säger ju egentligen allt. Jag har svårt att föreställa mig att blues kan bli så mycket bättre än så här. Någon borde göra en lista.

Min Robert Johnson-skiva har kommit. Äntligen! För det har tagit ett tag. Det går inte att underskatta Robert Johnsons inflytande på musikvärlden. Även om hans namn är ganska okänt så har han utövat ett stort inflytande, direkt och framförallt indirekt. (Muddy Waters influerades av Robert Johnsons, och Rolling Stones influerades av Muddy Waters, och så vidare.)

Och vet ni vad jag just upptäckte? Jo, att Josh Holloway - ni vet “Sawyer” från Lost - spelar en karaktär i C&C 3. Haha! Josh Holloway och Joe Kucan i samma spel, det kan inte bli bättre! Saker och ting börjar arta sig.

All hail Kane! Nu ska jag iväg och köpa Command & Conquer 3 Tiberium Wars, som till allas stora förvåning har censurerats i Tyskland (självmordsbombarna får inte längre spränga sig själva i luften, utan lämnar bomben och springer därifrån), och som har fått utmärkta recensioner i spelvärlden. Kane är tillbaka! ‘Nuf said.

So, you want to learn about postrock? Det finns inga genvägar, inte till det perfekta ljudet, och inte till den postrockiska förståelsen. En liten bit på vägen kanske den här lilla introduktionen kan tjäna till. Först måste du vända blickarna mot det oskuldsfulla 90-talet, då postrocken gjorde sin entré som en reaktion mot den traditionella rocken. Du plockar upp Laughing Stock av Talk Talk och Spiderland av Slint, två banbrytande skivor som la grunden till postrocken. Och som alltid när det gäller postrock så måste du lyssna igenom hela skivorna; inga smakprov gör dem rättvisa. Till slut slår du fast att Laughing Stock är bäst. En nästan magisk upplevelse.

Du plockar sedan upp några relativt nya skivor. Explosions in the Sky och Godspeed You Black Emperor är två utmärkta band att börja med. Du väljer The Earth is Not a Cold Dead Place och Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven, som, trots att de har några år på nacken, är ganska utmärkande, dels för respektive band och dels för den moderna postrocken.

Efter att du har ringat in postrockens dåtid och nutid så gäller det att börja välja ut godbitarna i sortimentet. Du väljer Nassau av The Sea and Cake, Ágætis Byrjun av Sigur Rós, TNT och Millions Now Living Will Never Die av Tortoise och Mi Media Naranja av Labradford. När du väl har arbetat dig fram hit, ja, då bör du ha en ganska god bild av vad postrock är för något. Om inte: ja, då har du i alla fall haft några fantastiska stunder på vägen. Och ibland är vägen viktigare än målet.

Tortoise i kostym.