You are currently browsing the monthly archive for mars, 2007.
Explosions in the Sky får mig att känna mig ensam. Jag blickar över ett stort tomrum, omgiven av tomrum. Jag kanske till och med känner mig lite tårögt melankolisk, vid tanken på ensamheten, den upplevda, och den verkliga. Men trots tomheten fylls jag emellanåt av glädje, av hoppfullhet och tillförsikt. Det är antagligen det som utmärker ett bra postrockband: att de lyckas framkalla både smärta och glädje, ibland till och med samtidigt. Med All of a Sudden, I Miss Everyone tar Explosions in the Sky inte postrocken till nya höjder, men skivan är trots det en fullgod fortsättning på jakten efter den postrockiska perfektionen. Som alltid är det svårt att betygsätta Explosions in the Sky (vilket antagligen är fallet med de flesta postrockband) men 8/10 verkar rättvist, speciellt i ljuset av deras tidigare skivor. (The Earth is Not a Cold Dead Place är trots allt några halmstrån vassare.) För dig som älskar Explosions in the Sky och postrock i allmänhet är det här ett givet val.
8/10
… är Jennifer Lopez, vars nya skiva Como ama una mujer åker jojo bland betygen av skivrecensenterna. Från Nerikes Allehanda (1/5), till Aftonbladet (3/5) och Svenska Dagbladet (5/6). Hur låter då miss Lopez nya skiva? Inte så jätteupphetsande efter vad som sägs.
För att ni ska förstå lite av Captain Beefhearts storhet. (Se förra inlägget också.) En intervju med honom hittar ni här.
Six Demon Bag av Man Man var kanske 2006 års mest spännande (och bästroliga) skiva. När jag hörde dem för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att följa i Man Mans spår, luska ut vilka Man Man har inspirerats av och vilka de i sin tur har inspirerats av, och se hur långt tillbaka i tiden jag kan komma. Nu har jag gjort det, och det här är vad jag har kommit fram till.
Tom Waits är första nedslaget för vår exposé. Du lyssnar på Closing Time, Tom Waits debutskiva från 1973, myser en smula (ty det är fantastisk musik), men inser att det inte liknar Man Man ett enda dugg. Du skulle gärna vilja lyssna på hela skivan; har du bråttom lyssnar du på “Ol’ 55″, “Old Shoes (& Picture Postcards)” och “Martha”, och fortsätter jakten. För effektens skull hoppar du fram till 1983 och Waits nionde skiva, Swordfishtrombones. Inför den här skivan hade Waits bytt producent, manager och skivbolag, och resultatet är helt otroligt. Du lyssnar på “Underground” och “16 Shells from a Thirty-Ought Six”. Det här påminner en hel del om Man Man: den burdusa stämman, pianoklinket, allt är rätt.
Tom Waits har sagt att hans musikaliska metamorfos inspirerades av Captain Beefheart, och därför rör vi oss sexton år tillbaka i tiden, till år 1967 och Captain Beefhearts första skiva, Safe as Milk. Det här är så bra att du bara måste lyssna på hela skivan. Men “Sure ‘Nuff ‘N Yes I Do” och “Abba Zaba” skänker dig störst behag. Du fortsätter till Captain Beefhearts mest kända och mest otillgängliga skiva, Trout Mask Replica (1969), och till Doc at the Radar Station (1980), som också är ruskigt bra. “Hot Head” och “Run Paint Run Run” från den senare skivan är två måsten.
Captain Beefheart inspirerades i sin tur av Howlin’ Wolf, en något udda karaktär i blueshistorien. Lyssna på “Spoonful” och “Smokestack Lightnin’” som båda kom med på Rolling Stones lista över tidernas 500 bästa låtar. Nu har vi kommit en bra bit på vägen att hitta rötterna till Man Mans sound. För tillfället nöjer vi oss här, och lyssnar igenom allt ännu en gång.
Muddy Waters förgyller min söndag. Nu ska jag läsa Platon i solskenet.
Säkert hälften av alla som hittar till den här bloggen gör det genom musikvideon till “Vi kommer att dö samtidigt” av Säkert!. (Recensionen av skivan hittar ni förresten här.) Med det i tankarna så måste jag passa på att tipsa om Musikbyrån ikväll, där Annika Norling och Ola Salo (vem är det?) ska diskutera vad som gör en skiva klassisk. Det blir säkert intressant. Ok, jag ska sluta.
I sina bästa stunder låter Menomena som Det nya experimentella, precis som Animal Collective lät för några år sedan. (Tänk bara Here Comes the Indian.) Friend and Foe, Menomenas andra skiva, är energisk, lekfull och, i sina bästa stunder, väldigt, väldigt bra. Favoritspår är “The Pelican”, som påminner lite om Man Man, “Rotten Hell”, som på ett perfekt vis bryter av mot det tidigare spåret, och “My My”, som antagligen är den musikaliska höjdpunkten på skivan (men som slutar mitt i ett crescendo, vilket är synd, och lite irriterande). Som jag skrev för några dagar sedan så kan Menomena närmast jämföras med Caribou, Hot Chip, Architecture in Helsinki och just Animal Collective. Men jämförelserna gör inte riktigt Menomena rättvisa (även om Friend and Foe inte kommer upp i Hot Chips eller Caribous klass). Menomena skiljer sig från de uppräknade banden: de kör sin egen grej, har sitt eget sound, även om influenserna är tydliga. Jag har skrivit “i sina bästa stunder” två gånger, vilket antyder att skivan har vissa svagheter. Alla låtar håller inte samma höga klass, det finns en eller ett par rena transportsträckor, och helheten känns inte alldeles gedigen. Men i sina bästa stunder är Menomena riktigt grymma. Ett band att hålla utkik för i framtiden.
7/10
Musikvideon till Who Cares What the Question is, den första singeln på The Bees nya skiva, Octopus, som kommer ut i dagarna. Kan vara värd att kolla upp, deras tidigare skivor lovar stort.
King of Chicago Blues, av (eller med, rättare sagt) Muddy Waters, har ankommit till slutstationen. Tyvärr är försändelsen med Robert Johnson försenad; Muddy Waters har gjort några remakes av Johnsons låtar, och jag vill ju höra originalen först. I mellomtida får jag väl fortsätta lyssna på Miles Davis och mina nittiotalsskivor. Jo, just det, lite 90-tal är aldrig fel. Dagens nittiotalsskiva är Keep it Like a Secret av Built to Spill, som släpptes ett år före milleniumet, och som definitivt måste räknas till Built to Spills bästa arbeten. (Tillsammans med Perfect From Now On.) Keep it Like a Secret är samtidigt (trots det?) Built to Spills mest tillmötesgående skiva. Låtarna är förhållandevis korta och kompakta, och som allmusic.com mycket riktigt påpekar, kan skivan beskrivas som Built to Spills “popskiva”. (Men det är inte riktigt Herman Dune.) Nostalgilåten Carry the Zero, sentimentala Else och sluteuforin Broken Chairs är de bästa spåren på skivan. Sammantaget en fantastisk helhet. Jag vacklar mellan 9/10 och 10/10. Några år till, och Keep it Like a Secret är en fullpoängare.
9/10
Så här går det till: Jag lyssnar på en skiva ganska ihärdigt tills jag har fått ett bra grepp om den, släpper den ur tankarna, och går vidare. Eller, det är så det brukar gå till. Vissa skivor vägrar att lämna det undermedvetna, och man märker att man ständigt återkommer till dem, för att låta sig underhållas, fascineras, gripas, eller något liknande. Skivorna blir på så vis en del av en. Illiniose av Sufjan Stevens har t.ex. etsat sig fast i mitt sinne. Jag lyssnade på Illinoise under en bilresa till Norge, och lät mig förföras. Jag har inte riktigt kunna släppa den sedan dess.
Andrew Birds skivor har onekligen kvalitéer som gör att hans skivor kan visa sig ha samma suggestiva kraft. Armchair Apocrypha kan mycket väl visa sig vara en av dessa skivor. Att Andrew Bird är mannen, ja, det är redan klarlagt. Jag insåg det när jag såg honom som Dr. Stringz för någon månad sedan. Så anspråkslös, så bra.
Armchair Apocrypha, Andrew Birds sjätte fullängdare, skiljer sig inte nämnvärt från hans senaste skiva, Andrew Bird & the Mysterious Production of Eggs, men det innebär inte att Armchair Apocrypha inte är minst lika bra. Armchair Apocrypha innehåller inget bottennapp, inga låtar som inte är bra i och för sig själva, och även om det känns suspekt att tala om artisters storhet i termer av deras lägstanivå, så måste Andrew Birds största styrka vara hans otroliga jämnhet och höga lägstanivå. Armchair Apocrypha är ett stämningsfullt bevis på Andrew Birds storhet.
8/10
Jag gillar postrocken. Jag gillar Explosions in the Sky, Godspeed You Black Emperor, Mogwai, Sigur Rós och allt vad de heter. Och jag tycker inte riktigt att det är helt rättvist att säga att postrocken bara duger som bakgrundsmusik; det finns musikaliska kvalitéer hos postrocken som många gånger förbigås, eller ignoreras, och som mycket väl kan uppskattas i och för sig. Därför ställer jag mig ganska tveksam till recensioner som denna. Är det inte mer genren som sådan som får stå till svars, istället för skivan ifråga? Sedan kan det ju vara så att postrockens ganska snäva ramar gör att utvecklingen hindras. Men vad jag har hört från Explosions in the Skys nya skiva så är det definitivt ett framåtskridande. (Om det nu är det vi vill ha.) Ibland känns det som att vissa genrer kritiseras hårdare än andra om de inte längre utvecklas. Postrocken verkar stå i skottgluggen för tillfället.
Menomenas nya skiva, Friend and Foe, är definitivt värd att kolla upp. Alla ni som gillar experimentell musik, typ Animal Collective eller Architecture in Helsinki, och elektronika, typ Hot Chip eller Caribou, kommer säkert att gilla Menomena. En recension av skivan kommer.
Femmilen i längdskidor är alltid en upplevelse. Norrmannen Odd-Bjørn Hjelmeset har vunnit de senaste femmilarna, igår i en raffinerande fajt mot Tobias Angerer. Det här klippet är från en presskonferens i Sapporo, Japan, där VM i längdskidor avgjordes för några veckor sedan. Han är så skön, Hjelmeset. (Alternativ länk.)
Känner du dig ensam? Känns det som att världen håller på att rämna, och att kärleken undflyr dig? Mad for Sadness av Arab Strap är ett bra val av skiva vid sådana tillfällen. Begrav huvudet i kudden, ta ett djupt andetag, och skruva upp volymen. Låt dig hänföras av Arab Strap.
Jag håller på och går igenom förra årets bästa skivor. Och när jag ändå ligger ett år efter, så måste jag ta tillfället i akt och tipsa om Man Man. De kan ha slinkit igenom era fisknät, och hursomhelst är det bra musik. Six Demon Bag heter skivan, och det är en helt galen skiva. Hör jag till och med lite dixieland på andra spåret, Engwish Bwudd?
Det har runnit lite vatten under broarna sedan Arcade Fire släppte sitt mästerverk Funeral. Tre år närmare bestämt, och väntan har varit lång för alla Arcade Fire-fans. Jag upptäckte Arcade Fire för inte så jättelänge sedan, uhm, så min väntan har inte varit riktigt så lång. Men likväl har den varit ihärdig. De är nu tillbaka med en mörkare, lite mer svårgenomtränglig skiva. Neon Bible färdigställdes tydligen i en kyrka, och de klerikala influenserna är tydliga, särskilt i orgelinspirerade, snudd på episka, låtar som Black Mirror och singeln Intervention. Men Neon Bible innehåller på samma gång mer traditionella Arcade Fire-låtar som Keep the Car Running och No Cars Go. (No Cars Go finns förresten med på en tidigare EP, från 2005.) Därutöver har vi utmärkta låtar som Ocean of Noise och The Well & the Lighthouse. Arcade Fire lyckas med konststycket att leverera något nytt på samma gång som de musikaliskt anknyter till tidigare arbeten. Jag var annars lite rädd för att de skulle göra en Clap Your Hands Say Yeah, dvs. lägga några lager brus ovanför låtarna (lo-fi i all ära, men vafan!) och leverera sämre låtar än tidigare. Men Arcade Fire bevisar att mina farhågor var obefogade. Bakom den svårgenomträngliga fasaden finner vi låtar som uppmuntrar, skrynklar ihop, och bokstavligen suger musten ur en. Jag känner mig tillplattad, men på samma gång svävar jag bland molnen. Jag antar att det är Arcade Fires musikaliska melodi.
Arcade Fire - Keep the Car Running
8/10
Sådär. Efter ett misslyckat försök att få tag i lite blues och jazz i vanliga skivbutiker så har jag beställt lite över internet. Vad lär vi oss av detta? Jo, att internet är kungligt. Jag var nyss på stadsbiblioteket och lånade lite böcker. Det bidde fyra böcker om de två saker som jag är mest intresserad av just nu: antikens filosofi och jazz. En bok av Herakleitos, skägget bakom “panta rei” (”allting flyter”), och en bok om grekiska filosofer. En bok om jazz, dess ursprung och förgrundsgestaler, och en bok av Nick Hornby, som visserligen inte handlar om Jazz, men om musik, och som Monika Zetterlund skulle ha sagt: “Jazz - det är sån musik som jag gillar!”
Robert Johnson. Snart i en skivhylla nära mig.
Jag hittar fler och fler skivor från 2006 som förtjänar att uppmärksammas. Nux Vomica av The Veils är en av dem. Provsmaka vetja!
Det blev inte så mycket Junior Wells, Robert Johnson, Albert King, eller Leadbelly för den delen. Skivbutiker innehåller mindre än vad man tror och kanske bör förvänta sig. Jag hann dock aldrig till Banana Moon, de brukar ha ett lite mer varierat sortiment. I fortsättningen ska jag i alla händelser inhandla all musik över nätet.
Det blev istället lite Miles Davis, och det är ju inte så fel det heller. Kvällens match mellan Barcelona och Real Madrid var inte så fel den heller. Hyfsad match, liksom.
Field Music har jämförts med storheter som The Shins, The Apples in Stereo och The New Pornographers. För all del, engelsmännen delar onekligen likheter med dessa band, men det kan komma tider när Field Music inte jämförs med andra band, utan istället agerar förebild åt andra. Tones of Town är bandets andra fullängdare, och det är smart, medryckande brittpop i en dryg halvtimme - sedan tar det slut. Det är alltså en väldigt kort skiva, men det är å andra sidan den enda nackdelen med skivan. Det finns ingen låt som sticker ut från mängden, vilket kan tyckas synd, Field Music skulle behöva en riktig dunderhit, men det gör också att skivan känns mer kompakt och, på något sätt, mer fulländad. Ingen låt känns i alla fall överflödig, och det är ett gott betyg. Tones of Town är ett av de bättre skivsläppen i år.
8/10
Jag har precis införskaffat Arcade Fires Neon Bible. Läcker skiva! De bibliska undertonerna till trots, det låter väldigt lovande. Singeln Intervention är helt underbar. Men jag förstår inte riktigt varför de har inkluderat No Cars Go på skivan. Den låten finns ju redan med på en tidigare självbetitlad EP. Men vem är jag att klaga? No Cars Go är trots allt en av mina absoluta favoritlåtar av Arcade Fire.
Men jag funderar på en sväng till skivbutiken imorgon. Jag ska försöka inhandla lite blues: Junior Wells, Robert Johnson och Albert King står på önskelistan. Banana Moon är nog öppet.
Jag har märkt att det finns två sorters människor på jorden. Det finns personer som hatar mellanspel, och som inte drar sig från att såga fantastiska album bara på grund av lite plockande på en gitarr mellan två fantastiska låtar. Och så finns det personer, som jag, som gillar mellanspel. (Alla andra möjliga inställningar är helt enkelt omöjliga. Så det så.) Apples in Stereos nya skiva, New Magnetic Wonder, innehåller inte mindre än 10 mellanspel, allt från matematiskt konstruerade Non-Pythagorean Composition 1 till fullständiga halvlåtar som My Pretend. (Det är ingen tillfällighet att det går att läsa “Mathematics Rules!” på Apples in Stereos hemsida.) Men även mellanspelen förutan är det här en skiva som går rakt in i hjärtmuskeln för att stanna - för gott. Jag tänkte från början skriva en lång recension, med poetiska omskrivningar, euforiska superlativ - och vissa reservationer. Men jag kan inte annat än njuta när Apples in Stereo levererar hits på löpande band. Min mun är härmed förseglad. Jag tänker inte ens peka på några höjdpunkter. Hela skivan är en enda stor jävla höjdpunkt.
9/10
En gammal favorit av Apples in Stereo. Den fungerar lite när som helst, var som helst, hur som helst. Ja, alltid.
Jag har spenderat de senaste dagarna med att lyssna igenom vad som är förra årets kanske bästa och definitivt minst uppmärksammade skiva - On Fire! (Igloo), av Some By Sea. (Jag googlade “Some By Sea”, och det finns tydligen ingen svensk text om bandet.) Det är märkligt hur vissa band bara gör några skivor och sedan splittras efter en fantastisk sådan. Det hände Some By Sea, som splittrades förra sommaren, efter vad som måste vara deras bästa skiva. (Jag säger “måste”, även om jag inte har lyssnat på deras tidigare skivor, som antagligen är ganska svåra att få tag i.) Det är i alla händelser popmusik av högsta klass. Problemet med Some By Sea är att deras låtar är alldeles för långa för att nå topplistorna. Nästan samtliga låtar är över fyra minuter långa, och de flesta sträcker sig över fem och ibland sex minuters speltid. Det är helt enkelt så världen fungerar. Men det förringar på intet vis musiken. Fables (Kentucky Social) är för nuvarande min favoritlåt. Varför spelas den inte överallt? Varför är den inte på allas läppar? Varför? Världen är ond …
Some By Sea - Fables (Kentucky Social)
Some By Sea - Look What I Made Without Your Heart Getting in the Way
