Jag skjutsade nyss min äldsta lillebror till tågstationen i Hallsberg, och på vägen lyssnade jag igenom And Then Nothing Turned Itself Inside-Out av Yo La Tengo, som jag köpte på en musiksajt för några månader sedan. Det slog mig att den skivan inte är idealisk för bilturer en vinterdag i Mellansverige. Den är alldeles för fridfull för att passa på en av snöfyllda landskap omgärdad motorväg, på vilken galna bilister samlas och kappkör i kylan. Yo La Tengo är nattmusik. Jag tänker mig ensliga, slingrande, vägar i det mörkaste av Småland. (Som tyvärr inte är lika mörkt längre efter Gudrun.) Men Yo La Tengo fungerar även i stadsmiljö nattetid. Det gäller speciellt för And Then Nothing Turned Itself Inside-Out och (kanske även) I Can Hear the Heart Beating As One. Men det gäller inte kategoriskt för Yo La Tengo: Im Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass fungerar definitivt en solig vinterdag på motorvägen. Jag vet inte riktigt varför, men jag antar att det är mycket tack vare det första spåret, Pass The Hatchet: en fet musikslinga som sträcker sig över tio minuter. Det är bara en del av förklaringen. En annan är att det är en av 2006 års bästa skivor. Kanske den bästa.