Jag har svårt för skivor som låter för enahanda. Det måste finnas en viss variation mellan låtarna för intresset ska kunna hållas uppe. The Moon and Antarctica av Modest Mouse är kanske det närmaste man kan komma en perfekt komposition. Hur det nu än är med den saken så kan man lugnt säga att The Shins nya skiva, Wincing the Night Away, är ganska långt ifrån det idealet. Mitt första intryck var att låtarna mer eller mindre låter likadant, och jag hade svårt att skilja dem åt. Det krävdes några genomlyssningar för att upptäcka att skivan inte är så enformig som jag hade antagit. Men jag tycker ändå inte att The Shins har lyckats skapa en skiva i klass med deras tidigare skivor: Oh, Inverted World och Chutes Too Narrow, är två riktigt gedigna skivor, och betydligt roligare att spela än denna. Wincing the Night Away räcker i sammanhanget inte till. Låtarna, betraktade var för sig, är tyvärr inte särskilt spännande. Men det finns trots allt ljusglimtar i halvmörkret. Turn On Me är en klockren popdänga och sitter som en amalgamfyllning. Singeln Phantom Limb är också den alldeles förträfflig. Sea Legs är i sammanhanget väldigt intressant, eftersom den indikerar på vilken väg The Shins har slagit in. Välskrivna låtar avlöser varandra på löpande band, och till slut lunkar, snarare än spurtar, skivan in på tre stjärnor av fem möjliga.

3/5