You are currently browsing the monthly archive for februari, 2007.
Julius Airwave är det mest spännande jag har hört i år. Det låter som The Strokes i ny skepnad. Nu tänker ni kanske: Jahaja, men The Strokes började kännas lite trista efter Room on Fire, och varför ska vi behöva lyssna på något som vi redan har i form av Is This It? - den moderna rockens perfektion. Men det här känns trots allt väldigt fräscht, och framförallt är det väldigt bra. Deras nya album The City, The Forest släpps tydligen den åttonde maj. Det är något att se fram emot. Läs mer om Julius Airwave på Obscure Sound. Här är två utmärkta låtar. Influenserna från The Strokes är tydligast på Appley.
Jag såg naturligtvis Oscarsgalan igår natt, och såhär dagen efter - trött och hängig efter en akut sömnbrist - kan jag bittert konstatera att galan inte var mycket att hänga i julgranen. Det var inte spännande för fem öre, och det blev favoritvinster för hela slanten. Men jag unnar Forest Whitaker, Martin Scorsese och Ennio Morricone varsin Oscarstatyett alla dagar i veckan. Whitakers skådespeleri har jag älskat ända sedan den grymt underskattade filmen Ghost Dog. Scorsese behöver i sammanhanget inte presenteras närmare. Har man gjort filmer som Casino, Taxi Driver, Goodfellas och Raging Bull så ska man givetvis ha minst tre Oscarstatyetter i prisskåpet. Nu har Scorsese i alla fall en. Och Ennio Morricone är mannen. Hans musik till spagettivästernfilmerna är legendarisk.
Men det kändes på något sätt som ett mellanår för Oscarsgalan. Och när Al Gore, världens största pretto, sprickfärdig av stolthet uppmanar oss att göra något åt klimathotet, ja, då håller jag på att spy. När Hollywood ska agera världssamvete blir det aldrig bra. Det blir bara fånigt och pretentiöst. Det här var nästan lika illa som när Michael Moore fick något pris för några år sedan. Moore kunde i alla fall göra dokumentärer. Att ge dokumentärpriset till Gore är ett hån mot alla seriösa dokumentärfilmare världen över. Man kunde lika gärna ge priset för bästa film till Basic Instinct 2. På tal om Al Gore. Se honom i episod 1006 av South Park, Manbearpig.
Vad hände med våren? Jag var inställd på påskliljor, stinkande mylla, kvittrande fåglar och gräs på fotbollsplanerna. Men det var bara vädret som hade fått spatt. Nu är det vinter igen. Därför känns det extra bra att vi har förärats två värmande popalbum så här i kylan. Jag snackar naturligtvis om New Magnetic Wonder av Apples in Stereo och Hissing Fauna, are You the Destroyer? av Of Montreal. Den här posten handlar om Of Montreals skiva. (En recension av New Magnetic Wonder kommer - kanske idag, kanske imorgon, kanske nästa vecka.) Ända sedan jag första gången hörde She’s a Rejecter, har jag sett fram emot Of Montreals nya skiva. She’s a Rejecter symboliserar allt det som är bra med bandet.
Men först lite historik. Of Montreal var ett av banden som uppstod kring det ryktbara The Elephant Six Collective, en grupp av musiker, som låg bakom en stor del av 90-talets bästa indiemusik. In the Aeroplane Over the Sea av Neutral Milk Hotel är som alla vet 90-talets kanske bästa skiva. Jag har lyssnat på två av Of Montreals tidigare skivor, Satanic Panic in the Attic och Sunlandic Twins. Den förra anser jag vara en trevlig trallvänlig skiva, och den senare är en hygglig uppföljare. Båda skivorna är syntdrivna, och skiljer sig från Of Montreals tidigare arbeten som uppenbarligen ska vara tweepoppiga. Men ungefär vid tiden för Sunlandic Twins började det gå nerför för frontmannen i Of Montreal, Kevin Barnes. Han flyttade till Norge med sin fru, och genomled där en depression. Läget förbättrades inte efter en flytt tillbaka till staterna, men ur den här depressionen växte Of Montreals mörkaste skiva fram. I A Sentence of Sorts in Kongsvinger kan man höra ekon från tiden i Norge:
I spent the winter on the verge of a total breakdown while living in Norway
I felt the darkness of the black metal bands
but being such a faun of a man I didn’t burn down any old churches
Hissing Fauna, are You the Destroyer? är delvis en vidareutveckling på samma syntdrivna tema som de två förra skivorna, men det är så mycket bättre än vad Of Montreals tidigare har åstadkommit. Höjdpunkter på skivan inkluderar redan nämnda A Sentence of Sorts in Kongsvinger, som är en underbar poplåt; The Past is a Grotesque Animal, en fet låt på nästan 12 minuter; och så självklart She’s a Rejecter, som jag trots hundra spelningar aldrig tröttnar på. Sammantaget är Hissing Fauna, are You the Destroyer? en väldigt gedigen skiva. Helhetsintrycket räcker väl upp till 8/10. (She’s a Rejecter är helt ansvarig för den åttonde stjärnan.) Nu ska det bara bli vår …
Of Montreal - She’s a Rejecter
8/10
Jag har alltid gillat Isolation Years. Det kanske är de avskalade popmelodierna som gör det, men Isolation Years känns aldrig ansträngda eller tillrättalagda. Det känns genuint, äkta, på något sätt. Såväl Cover the Distance som It’s Golden är två riktigt starka skivor, och norrlandsbandet är nu ute med ytterligare en skiva, Sign, Sign, den fjärde i ordningen. (Om jag har räknat rätt.) Sign, Sign är välproducerad (helt utan omtagningar tydligen), väldisponerad, och över låtarna ligger det här karakteristiska (norrländska?) vemodet som vi känner igen från samtliga Isolation Years skivor. Gillar man inte det, ja, då har man helt enkelt inte så mycket att hämta ur Isolation Years. Skivan innehåller några av Isolation Years starkaste låtar: det underbara öppningsspåret Albino Child, Landslide och Say Nothing Day, som är så utpräglat Isolation Years att jag häpnar. Jag har alltid ställt mig likgiltig till alla belackares krav på nyheter i musikvärlden. Det är förvisso önskvärt att musiken utvecklas, men kravet riktas inte sällan mot artister eller band som anses stå och stampa på samma plätt. Men musik måste inte vara nydanande för att vara bra. Isolation Years gör som de har gjort tidigare, och de gör det bra! Det räcker.
7/10
Jag överger min hittillsvarande betygskala till förmån för en skala med tio steg. Det känns ohållbart att gruppera Clap Your Hands Say Yeah med The Shins. Därför:
Säkert!: Säkert!
Betyg: 7/10
Clap Your Hands Say Yeah: Some Loud Thunder
Betyg: 6/10
The Shins: Wincing the Night Away
Betyg: 7/10
Sugarcube av Yo La Tengo.
Jag skjutsade nyss min äldsta lillebror till tågstationen i Hallsberg, och på vägen lyssnade jag igenom And Then Nothing Turned Itself Inside-Out av Yo La Tengo, som jag köpte på en musiksajt för några månader sedan. Det slog mig att den skivan inte är idealisk för bilturer en vinterdag i Mellansverige. Den är alldeles för fridfull för att passa på en av snöfyllda landskap omgärdad motorväg, på vilken galna bilister samlas och kappkör i kylan. Yo La Tengo är nattmusik. Jag tänker mig ensliga, slingrande, vägar i det mörkaste av Småland. (Som tyvärr inte är lika mörkt längre efter Gudrun.) Men Yo La Tengo fungerar även i stadsmiljö nattetid. Det gäller speciellt för And Then Nothing Turned Itself Inside-Out och (kanske även) I Can Hear the Heart Beating As One. Men det gäller inte kategoriskt för Yo La Tengo: Im Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass fungerar definitivt en solig vinterdag på motorvägen. Jag vet inte riktigt varför, men jag antar att det är mycket tack vare det första spåret, Pass The Hatchet: en fet musikslinga som sträcker sig över tio minuter. Det är bara en del av förklaringen. En annan är att det är en av 2006 års bästa skivor. Kanske den bästa.
Annika Norlin, känd från Hello Saferide, gör med den självbetitlade skivan Säkert! sin svenskspråkiga debut, och en sak är säker: det finns sämre sätt att göra den debuten. Det sprudlar av energi och klockrena (och smarta) popdängor. Singeln Vi kommer att dö samtidigt är (som redan påpekats) en fulländad svensk poplåt. Det är svårt att inte ryckas med i melodierna, och texterna är för det mesta sådär fluffigt underbara som bara texter till poplåtar kan vara. Höjdpunkter på skivan inkluderar Vi kommer att dö samtidigt, Norlins norrländska uttal i Det här är vad dom säger, och medryckande låtar som Sanningsdan. Skivan räcker med råge upp till tre starka stjärnor av fem möjliga. Det är engagerande svensk pop när den är som allra bäst. Är jag månne överdrivet försiktig med betygen? Skicka då en klagokommentar genast! Men jag tycker inte riktigt att Säkert! når upp till en fyra. Det är bra pop, javisst, det är väldigt bra till och med; men det krävs något extra för att jag ska plocka fram fyrorna. Skivan som helhet ger förvisso ett gediget intryck, men det finns låtar som drar ner helhetsbetyget.
3/5
Som den förra posten (så smått) indikerade så har jag försökt att djupdyka i en viss musikgenre. Det säger sig självt att det är en dålig idé att börja en djupdykning i musikgenrer som soul, hip-hop eller ens R&B. Jag bestämde mig därför för en liten snävare stil, nämligen doo wop, som kan beskrivas som en symbios av rock & roll och R&B under det sena femtiotalet. Fantastisk musik. Vi har, bara för att nämna några exempel, Dion & the Belmonts (speciellt med låten I Wonder Why, som lyckas inrymma det bästa av doo wopen); Frankie Lymon & the Teenagers (med låten Why Do Fools Fall In Love); och band som The Drifters, The Cadillacs, The Flamingos och The Moonglows. Doo woplåtar karakteriseras av de nonsensord som används i rytmerna. (Därav namnet på musikstilen.) De flesta doo wopgrupper startade som capellaband, och det hör man ganska tydligt i vissa låtar. Check it out!
Ni kommer väl ihåg Crazy Frog, den lilla fula (och nakna!) grodan som för ett par år sedan dök upp med sitt jollrande vart man än vände sina öron? Crazy Frog i all ära, men jag gillar nog föregångarna bättre. The Marcels är mest kända för sin cover av Blue Moon, som toppade pop- och R&B-listorna i USA.
Men succén flagade snabbt och de återfick aldrig samma publikframgångar. Jag tror (och hoppas) att Crazy Frog har gått samma öde till mötes. Men The Marcels förtjänade bättre. De var kanske fyrtio år före sin tid. På 2000-talet hade de i alla fall blivit snuskigt rika och blivit mordhotade av Chris Martin, och det är ju - om sanningen ska fram - vad hela den här grejen att göra musik går ut på.
We don’t like the frog and it brings me out in hives. I go red. The point is that little thing should have its legs chopped off and I’d like to eat them in a restaurant.
Chris Martin
Daniel V. Snaith, mer känd (om än inte känd) under namnen Manitoba och (numera) Caribou, är definitivt värd att kolla upp. Det vill säga, om ni är sugna på vad jag skulle beskriva som lo-fi indie elektronika. Musiken påminner lite om en kombination mellan Okkervil River (Shearwater) och Hot Chip, men det är ändå helt annorlunda. Hans debutalbum (då under namnet Manitoba), Start Breaking My Heart, är ruskigt bra, och det är även hans senaste skiva, The Milk of Human Kindness. Det är svårt att plocka ut en enskild låt ur något av albumen, eftersom låtarna gör sig bäst i den (säkert mycket noggrant) utvalda omgivningen, men A Final Warning från The Milk of Human Kindness kan nog uppskattas på egen hand. Ingen av låtarna är emellertid den andra lik, så för att lyssna på resten av härligheten måste ni också skaffa resten. (Det där lät som en truism, men jag tror att budskapet är klart.)
Jag har haft den här intervjun med Matt Stone och Trey Parker som ett bokmärke ganska länge nu. (Stone och Parker är, som alla vet, skaparna av South Park.) Intervjun är jättebra. Läs den. This is Parker speaking:
… we both grew up in Colorado in the ’80s, and we wanted to be punk rockers. When you were a teenager in Colorado, the way to be a punk rocker was to rip on Reagan and Bush and what they were doing and talk about how everyone in Colorado’s a redneck with a gun and all this stuff. Then we went to the University of Colorado at Boulder, and everyone there agreed with us. And we were like, “Well, that’s not cool, everyone agrees with us.” And then you get to Los Angeles. The only way you can be a punk in Los Angeles is go to a big party and go, “You can say what you want about George Bush, but you’ve got to admit, he’s pretty smart.” People are like, “What the fuck did he just say? Get him out of here!”
Jag ska börja med en återkommande helgpost, nämligen vad jag har lyssnat på den senaste veckan. Inga överflödiga kommentarer, inga distraktioner; bara musiken, rätt upp och ner.
Suede: Coming Up
Xiu Xiu: Fabulous Muscles
Miles Davis: A Tribute to Jack Johnson
Clap Your Hands Say Yeah: Some Loud Thunder
The Shins: Wincing the Night Away
Stone Roses: The Stone Roses
Modest Mouse: Lonesome Crowded West; Good News for People Who Love Bad News; Building Nothing Out of Something
Hot Chip: Coming On Strong
Neutral Milk Hotel: In the Aeroplane Over the Sea
Manitoba: Start Breaking My Heart
Ungefär så. Mer eller mindre.
Vissa skivor skiljer sig från mängden. Det gäller definitivt A Tribute to Jack Johnson av Miles Davis. Skivan består av endast två låtar, som tillsammans sträcker sig över otroliga femtio minuter. Det är en häpnadsväckande skiva på alla sätt och vis. Jack Johnson var tidernas första afroamerikanska världsmästare i boxning, och den här skivan är ett soundtrack till en dokumentär om boxningslegenden.
Här är ett utdrag av en recension av allmusic.com, som visar under vilka förhållanden skivan kom till.
This was from the musicians’ point of view, in a single take, recorded as McLaughlin began riffing in the studio while waiting for Miles; it was picked up on by Henderson and Cobham, Hancock was ushered in to jump on a Hammond organ (he was passing through the building), and Miles rushed in at 2:19 and proceeded to play one of the longest, funkiest, knottiest, and most complex solos of his career. Seldom has he cut loose like that and played in the high register with such a full sound.
I slutet av den andra låten, Yesternow, kan man höra skådespelaren Brock Peters säga: “I’m Jack Johnson — heavyweight champion of the world! I’m black! They never let me forget it. I’m black all right; I’ll never let them forget it.”
Coolt.
Jag vet att jag är en vecka försenad, men det finns en musikvideo till singeln Vi kommer att dö samtidigt! av Säkert! En gullig musikvideo till en fulländad svensk poplåt. Jag hoppas det går att embedda den här gången, annars hittar ni alltid videon här. En recension av skivan kommer.
Listen up. Modest Mouse släpper sin nya skiva, We Were Dead Before The Ship Even Sank, den 20 mars. Ni kan lyssna på en av låtarna, Dashboard, på såväl deras hemsida som deras myspace-sida. Jag tycker att det låter riktigt spännande. Kan knappt bärga mig.
Ute snart.
Såhär: lyssnar fortfarande på Stone Roses, och orkar inte sätta tänderna i Eyvinds bok. Därför passar det bra med en liten lista. Det här är den första listan på den här bloggen, så det blir givetvis en lista över Fjodor Dostojevskijs tre bästa romaner. Fjodor är som alla vet tidernas bästa författare. Jag har också skrivit att Modest Mouse är världens bästa band och att South Park är världens bästa TV-serie. Det innebär att det kommer en lista över Modest Mouse’s bästa skivor och över de bästa episoderna (eller säsongerna) av South Park. Men först ut är alltså Fjodor.
3. Brott och Straff
Kommentar: Brott och Straff har kallats världens mest kända roman. Oturligt nog är det också vid den som de flestas intresse för Dostojevskij tar ett abrupt slut. Brott och Straff handlar om studenten Raskalnikov, som bestämmer sig för att mörda en pantlånerska, för att på så vis lösa sina pekuniära bekymmer. Boken ger, på ett typiskt Dostojevskij-manér, en mästerlig psykologisk inblick i en sjuk mans föreställningsvärld. Det är inte att undra på att Raskalnikovs sjukdomsvandring genom St. Petersburg har blivit så kritikerrosad. Men boken mattas också så småningom av, och de ändlösa monologerna känns fruktlösa i brist på en fängslande intrig och intressanta bipersoner. Det är också en nackdel att man finner det svårt att sympatisera med Raskalnikov, på samma sätt som man sympatiserar med furst Mysjkin i Idioten eller Aljosja i Bröderna Karamazov. Till just Bröderna Karamazov vänder vi nu våra blickar.
2. Bröderna Karamazov
Kommentar: Bröderna Karamazov blev Fjodors sista roman. Den handlar om de tre bröderna Karamazov: Dimitrij, det svarta fåret i familjen, nihilisten; Ivan, den intellektuelle tvivlaren, och; Aljosja, den godhjärtade troende. Bröderna Karamazov är kanske Fjodors mest fulländade roman. Jag sträckläste verkligen boken från pärm till pärm - jag kunde inte slita mig. Det är möjligt att den hade hamnat högre upp i listan om jag hade läst den före Idioten. Höjdpunkter i boken, om det nu är möjligt att tala om sådana, är legenden om storinkvisitorn och Ivans diskussion om Gud med Aljosja. Det finns inte en enda svaghet i boken. Det är en ren njutning från början till slut. Stor läsning. Ett mästerverk.
1. Idioten
Kommentar: Idioten är den bok som har påverkat mig mest av alla böcker jag någonsin har läst; det är dessutom den bok som har betytt mest för mig. (Det är inte riktigt samma sak.) Från det ena till det andra: jag hade aldrig läst lika mycket skönlitterärt om det inte hade varit för Idioten. Den satte bollen i rullning så att säga. Det är förstås inte att undra på att den betyder så mycket för mig, när den indikerar startskottet på en upptäcksresa i den skönlitterära världen. Men också av den anledningen att det är en fantastisk bok att ständigt tänka tillbaka på.
Idioten handlar om furst Mysjkin, en väldigt naiv, godhjärtad varelse, och hans introduktion in i och samexistens med den ryska societeten. Det centrala i boken är hans förhållanden med den goda, älskvärda Aglaja, och med den gåtfulla skönheten Nastasia Fillippovna. Dostojevskijs beskrivning av dessa förhållanden, och hans skildring av den spännande händelseutveckling är mästerliga. Det finns inte så mycket att tillägga, superlativen räcker liksom inte till. Dostojevskijs bästa bok. Det säger allt.
Bubblare: Onda Andar
Fjodor. The one and only.
I Japan finns det nördiga datortyper som kallas för “otaku”. Det här är ett klipp med Akiba Kanpe som har en show där han klär ut sig till en otaku och distraherar kvinnliga stjärnor som intervjuas, enbart med hjälp av ett anteckningsblock och en penna. Den här gången är det den vackra Angelina Jolie som står på tur. En klassiker. (Alternativ länk.)
Jag vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt lyssnar jag på Stone Roses självbetitlade debutalbum mitt i natten. Jag vill inte påstå att jag blir exalterad, hänförd eller entusiastisk; men jag blir intresserad. Jag tror att det är en bra tumregel att inte bedöma ett band eller en skiva efter endast en genomlyssning. Gör man det så hamnar man till slut ganska lättvindigt i den ganska tråkiga situationen att man endast spelar musik som sätter sig efter tre sekunders speltid. Jag vill inte hemfalla åt den vanliga indiejargongen, dvs. att kritisera den stora massan för att vara musikaliskt obildade, men det ligger säkert en hel del i den bedömningen. The Stone Roses låter väldigt bra vid första genomlyssningen, men av ovanstående skäl känner jag mig inte extatisk. Den enda (påstått svårlyssnade) skivan som jag har tagit till mig direkt är nog Arcade Fires Funeral. Men det har mest att göra med att jag hade lyssnat på deras EP precis innan, som är betydligt mer svårlyssnad. Det kanske slumpar sig så att den här skivan blir min favoritskiva, men det är omöjligt att yttra sig om just nu. Förresten: låter inte fjärde spåret på skivan, Elizabeth My Dear, som en låt av Simon and Garfunkel?
Stone Roses. Coola, eller vad?
På alla hjärtans dag lyssnar man på Sophie Zelmani, vars spröda röst smälter det kallaste hjärta. Var det klischéfyllt uttryckt? Jovisst, men det är så det ska vara på alla hjärtans dag. Man påbörjar även Strändernas svall av Eyvind Johnson, som handlar om Odysseus’ hemfärd från det trojanska kriget. Det är tydligen brorsans favoritbok. Vi får väl se hur det är med den saken.
Och alla vi som inte har någon vid vår sida kan gråta en skvätt. Det är nämligen så att det är acceptabelt nuförtiden. Även för oss män.
Från Lost in love av Sophie Zelmani:
There’s a drawback in
living for the moment,
in loving life too much
Everytime you’re lost in love
you wonder when
the love will stop
I’m lost in love
Bandet som sprang rakt in i alla indiepoppares hjärtan (och blev ett fenomen bland indiekidsen över Atlanten) med den självbetitlade skivan Clap Your Hands Say Yeah är ute med en ny skiva: Some Loud Thunder. Det första man slås av när man lyssnar på Some Loud Thunder är det odefinierbara bruset som ligger över låtarna. Det tar en stund innan man kan tränga igenom bruset och upptäcka att Clap Your Hands Say Yeah inte på något sätt har gjort bort sig med sin viktiga andra skiva. Skivan är i sina bästa stunder originell, inspirerande och spännande. Höjdpunkter på skivan är Yankee Go Home, som påminner om CYHSY:s förra skiva; Love Song No. 7, som har ett bra intro; Goodbye to Mother and the Cove, kanske det bästa spåret på skivan; Satan Said Dance, vars elektronikainfluerade rytm sticker ut från mängden; och Five Easy Pieces, som är en värdig avslutning på tre kvarts musikunderhållning. Ett litet problem med skivan är att den har ett par låtar som inte riktigt håller samma klass som resten. Arm and Hammer är det mest utmärkande exemplet. Men den fyller ändå sin funktion. Inte så mycket handklapp, men stabila låtar, ett roligt mellanspel i Upon Encountering the Crippled Elephant, minst tre eller fyra låtar som håller mycket bra kvalitet, och ett kompakt helhetsintryck som gott och väl räcker upp till tre stjärnor av fem möjliga. Med tiden kanske den mognar till en fyra.
3/5
Jag har precis läst klart Dubbelgångaren av vår käre vän Fjodor Dostojevskij. Dubbelgångaren tillhör Dostojevskijs tidiga författarskap, innan vistelsen i Sibirien, och innan de romanprojekt som vi alla förknippar med Fjodor: Idioten, Bröderna Karamazov och (alla skolelevers skräck) Brott och Straff. Dubbelgångaren handlar om titulärrådet Goljadkin som hamnar i den prekära situationen att hans doppelgänger, hans alter ego med samma namn, övertar mer och mer av hans liv. Jag tror inte det är helt fel att betrakta Dubbelgångaren som en föregångare till den moderna psykologiska trillern. De psykologiska aspekterna av boken, Goljadkins resa mot galenskapen, uppvisar tydliga likheter med Dostojevksijs senare texter. Tänk bara på Raskolnikovs sjukdomsvandring genom St. Petersburg i Brott och Straff, eller beskrivningen av furst Mysjkin vid dennes epilepsianfall i Idioten. Men annars skiljer sig Dubbelgångaren ganska markant från den senare Fjodor. Det religiösa är bland annat helt frånvarande i Dubbelgångaren, vilket inte direkt kan sägas om Idioten eller Bröderna Karamazov. Direkta jämförelser är annars ganska svåra att göra, emedan Dubelgångaren endast sträcker sig över ett par hundratal sidor. Men det är en psykologisk thriller av högsta klass.
Den blev tydligen ganska kritiserad vid utgivningen, år 1846, eftersom den enligt den samlade kritikerkåren uppvisade uppenbara likheter med Gogols Petersburgsberättelser, som Näsan, Kappan och Nevskij Prospekt. Det var (och är fortfarande) en ganska orättvis beskyllning. Dostojevskij har naturligtvis lånat en del av Gogol, men säg vilken rysk författare som inte har gjort det! Men Fjodor har en extra psykologisk dimension i sitt författareskap som gör att han tränger djupare än Gogol och en realist som Tolstoj. Att kritisera Dostojevskij för att han uppvisar likheter med Gogol är som att kritisera en god smörgås, med extra allt, för att uppvisa uppenbara likheter med en simpel skiva franskbröd. Jag jämför inte Gogol med franskbröd, men ni förstår liknelsen. Fjodors psykologiska dimension gör att hans texter aldrig går ut på att rada upp fakta. Därför är också hans texter alltid en njutning att läsa; det gör hans texter allmängiltiga, och på så sätt tidlösa. Dubbelgångaren förstärker sålunda min uppfattning om Dostojevskij som tidernas störste människoskildrare.
Jag har svårt för skivor som låter för enahanda. Det måste finnas en viss variation mellan låtarna för intresset ska kunna hållas uppe. The Moon and Antarctica av Modest Mouse är kanske det närmaste man kan komma en perfekt komposition. Hur det nu än är med den saken så kan man lugnt säga att The Shins nya skiva, Wincing the Night Away, är ganska långt ifrån det idealet. Mitt första intryck var att låtarna mer eller mindre låter likadant, och jag hade svårt att skilja dem åt. Det krävdes några genomlyssningar för att upptäcka att skivan inte är så enformig som jag hade antagit. Men jag tycker ändå inte att The Shins har lyckats skapa en skiva i klass med deras tidigare skivor: Oh, Inverted World och Chutes Too Narrow, är två riktigt gedigna skivor, och betydligt roligare att spela än denna. Wincing the Night Away räcker i sammanhanget inte till. Låtarna, betraktade var för sig, är tyvärr inte särskilt spännande. Men det finns trots allt ljusglimtar i halvmörkret. Turn On Me är en klockren popdänga och sitter som en amalgamfyllning. Singeln Phantom Limb är också den alldeles förträfflig. Sea Legs är i sammanhanget väldigt intressant, eftersom den indikerar på vilken väg The Shins har slagit in. Välskrivna låtar avlöser varandra på löpande band, och till slut lunkar, snarare än spurtar, skivan in på tre stjärnor av fem möjliga.
3/5
Hallå och hej. Den här bloggen ska skriva om allt som inte riktigt passar in annorstädes. Det blir litteratur, musik och kultur - för det mesta, men inte utan undantag.
